Hedvig Lindahl: ”Kräktes så jag blev blå”

Landslagsmålvakten vill inspirera ”Pys ut i tid”

Uppdaterad 2021-11-30 | Publicerad 2021-11-29

Hon hade lagt locket på och tryckt ner känslorna som oroade inombords, men till slut brast det.

Hedvig Lindahl kräktes och fick en stark fysisk reaktion.

– Jag spräckte en massa blodkärl i ansiktet och blev helt blå, säger hon.

Fotbollslandslagets målvakt berättar om den okända händelsen i syfte att inspirera yngre personer att “pysa ut” i tid.

Hedvig Lindahl, 38, är en rutinerad målvakt som med trygghet och närvaro äntrar världsarenor.

Men vägen från Marmorbyn till OS-silver och VM-brons har inte varit rak.

Omställningen från en uppväxt med ”tolv klasskamrater, 400 personer i byn, väldigt mycket färre hus och en stor väg”, har varit stor.

– Nu är jag ute i världen och kan bo var som helst, mitt sinne har verkligen öppnats under de här åren och det har inte varit lätt, säger Hedvig Lindahl när Sportbladet får en pratstund med henne i samband med landslagets oktobersamling.

Första steget, tiden i Eskilstuna dit hon flyttade som tonåring, gick smidigt. Utmaningarna började efter klubbytet till Malmö FF.

– Jag hängde med några jämnåriga i laget, men det var mycket känslor i den åldern. Jag var 17-18 år och långt från familjen. Jag hittade inte riktigt tillhörigheten i klubblaget, vem skulle jag hänga med? Ibland blev jag inbjuden av äldre spelare som tog ansvar, men jag var inte en konstant del i en grupp. Jag var skör, ensam och sårbar. Ensamheten var påtaglig under de åren i Malmö, berättar Hedvig.

Hon påpekar att det fanns äldre spelare som stöd och lyfter fram Caroline Jönsson, den före detta landslagsmålvakten.

– Men det räckte ändå inte för mitt välmående, säger Hedvig.

Tid av osäkerhet

Hedvig Lindahl kan nu se hur hon fick en stämpel kring sin personlighet, en stämpel skapad av sin egen inre osäkerhet.

– En osäker del i mitt liv började och den höll i sig. De här åren gjorde avtryck som jag tog med mig in i andra lag. Jag fick ett rykte kring hur jag var som kom från min osäkerhet. Vissa saker som jag gjorde kanske var konstiga, men det berodde på den där osäkerheten. Jag fick med mig det ryktet in i framtiden och det var jobbigt, säger hon.

– Jag försökte be om hjälp, men jag vet inte om jag gjorde det på rätt sätt. Jag hade önskat att jag kunde varit modig och gå till någon – vem vet jag inte. Men tydligare ta riktig hjälp. Jag var mitt i början av mitt liv och mådde bara dåligt.

Hedvig Lindahl.

Tvåbarnsmamman kan med blicken i backspegeln se att hon försökte sträcka ut en hand, men hur den aldrig nådde en fast famn.

– Jag var på ett möte med Malmö FF. Det var typ 2001 och vi hade ett möte med en idrottspsykolog för att prata om gruppdynamik. Vi skulle skatta hur man kände sig på och utanför planen.  Jag satte tio på plan. Men när det gällde på sidan av plan satte jag två. Det var mitt sätt att säga: hjälp mig!

– Men det landade mer som att jag var jäkligt kaxig på plan. Jag hade önskat att det hade uppfattats i hur dåligt jag mådde.

Hedvig Lindahl försökte trycka undan känslorna.

– Vi har alla ett ansvar att öppna upp lite, men det är ju det som är så jäkla läskigt. Man vill vara omtyckt och accepterad, säger hon och är noga med att inte skuldbelägga någon annan.

Efter tiden i Malmö flyttade Hedvig Lindahl till Linköping. Under den perioden uppstod ett par situationer kring hennes kontrakt  som Hedvig upplevde som motgångar och den känslan fanns med när hon ett par år senare inte blev erbjuden nytt kontrakt i Kopparbergs Göteborg.

Kräktes när kroppen sa ifrån

Det beskedet utgjorde droppen som fick känslobägaren att till slut koka över.

– Det kändes som att jag hade fått med mig en massa rykten och negativa känslor som jag inte hade hanterat med på ett bra sätt. För att förstå hur starka alla känslor var kommer jag nu att berätta något som ingen tidigare har hört.

Landslagsmålvakten tar sats, det både känns och syns på den skärm vi delar. Hon väljer att berätta i syftet att inspirera unga kvinnor och män, flickor och pojkar att tala och ta hjälp innan det går så här långt.

– Då brast det, då kunde jag inte hålla det längre. Då var det så mycket som jag hade tryckt ner i kroppen och som var tvunget att komma ut. Jag fick en stark fysisk reaktion som jag inte kunde stå emot. Det var helt sjukt.

– Jag kräktes så in i helvete. Jag var så ledsen och upprörd, jag grät hur mycket som helst och sen spydde jag, berättar Hedvig Lindahl som minns:

– Jag spräckte en massa blodkärl i ansiktet och blev helt blå.

Dagen efter sammanbrottet väntade en samling med landslaget. Hedvig Lindahl tog hjälp av en makeupartist för att sminka bort de värsta spåren.

– Jag åkte på lägret, jag minns när jag gick in och hälsade på alla och önskade att de inte tittade på mitt ansikte. Det var som att jag hade en blå foundation i hela ansiktet, säger hon och påpekar med eftertryck:

– Allt vällde upp.

Mediterar inför match

Händelsen var traumatisk. Hedvig Lindahl bär den med sig som en lärdom och väljer nu att dela med sig av den.

– Om jag träffar folk nu som bryter ihop och gråter tycker jag att det är jättebra. Att man släpper ut lite känslor innan de skapar för stort tryck. Jag har haft mina grejer på vägen, nu är jag äldre och klokare.

Atletico-målvakten har sina knep för att känna balans och harmoni.

– Jag mediterar alltid inför en match, säger hon 

Vilka tips skulle du vilja ge till en ung spelare?

– Är man ung och läser detta, skulle jag vilja säga: hitta ert sätt att pysa lite här och där. Det kan vara att skriva eller att prata med någon, vem det är än är. Eller gå till havet och skrik. Pys ut, så ni inte behöver ligga där på en toalett som jag gjorde.

– Be om hjälp! Och den som hör någon som ber om hjälp, vårda förtroendet och bekräfta känslorna.

– Alla mår vi dåligt ibland, det är mänskligt, säger landslagsveteranen.

Hur mår Idrottssverige? Hur går det med skitsnacket i omklädningsrummet?

Behöver du bära en mask för att passa in eller finns det utrymme att vara den du är?

Sportbladet kommer i samråd med Mindler och Locker Room Talk göra nedslag kring psykisk ohälsa och miljön i omklädningsrummen.

#vågaprata för ett mer utvecklande och förlåtande klimat.

  • Petra Thoren
    30 nov 2021

    Vi tackar Anders Herrmann på Mindler som har tagit sig tid och svarat på viktiga frågor i ett ämne som berör oss alla. Läs mer på sportbladet.se under #vågaprata. Tack för att du tog dig tid att läsa och ställa frågor!

  • Anders Herrmann
    30 nov 2021

    Nu är tiden ute och jag avslutar därmed chatten! Tack för alla viktiga och tänkvärda frågor

    varma vinterhälsningar

    Anders, Mindler

  • 30 nov 2021

    Psykisk ohälsa ökar ju i hela samhället, det är väl inte så konstigt om även elitidrottare även drabbas? Hur som helst väldigt tråkigt med utvecklingen och viktigt att folk tar hjälp. Hjärta

    Pontus

    helt rätt! Dessutom är det många elitidrottare som drabbas extra hårt t ex vid långvariga skador och efter karriären. Just långa uppehåll från idrott pga skador kan ju liknas med att inte kunna utföra ett "vanligt" (ursäkta ordvalet) jobb, vid t ex utmattning.

    och jag håller med dig helt - söka hjälp tidigt, jobba förebyggande. it´s the shit!

    Anders Herrmann
  • 30 nov 2021

    Vet om att ju mer jag exponerar mig för folk, desto enklare blir det. Men bor i en relativt liten stad på ca 30k människor där det inte finns så många i min ålder mellan 20-30 att träffa. Har tidigare haft svårigheter med negativa tankar och lidit av ångest, vilket i yngre ålder gjort så att jag fejkat skada/hoppat över matcher när jag idrottat.

    Går till psykolog men fortf inte kommit fram till hur jag ska exponera mig och det blir mer påtagligt i en liten stad när man väl gör det. Vilket gör så att jag oftast stannar inne eller ens går utanför dörren ibland när jag inte arbetar.

    Alex

    Vad klurigt, och lite ironiskt, när du har upptäckt hur bra exponering faktiskt funkar (vilket det gör) men att du av praktiska skäl inte kan få till önskade exponeringstillfällen.

    Jag vet inte hur du och din psykolog har resonerat men det går ju dels att exponera genom att kraftigt föreställa sig det som du är rädd för och vara kvar i ångesten. om du fortfarande lider av t ex träffa viss typer av människor (jämngamla?) så betyder det att det finns situationer i din vardag som är svåra? I s f är det ju dessa du ska tokexponera dig för

    Anders Herrmann
  • 30 nov 2021

    Jag har en vän, som fått diagnosen bibolär 1. Hen älskar mig, ger mig presenter, bjuder på te, picknick, och ringer ofta. Vi har fina, djupa samtal. Hen är den finaste person!

    Plötsligt hälsar hen inte ens på mig ute. Säger jag hej, tittar hen ned i backen, och säger eventuellt ett tyst och surt hej.

    Vad kan det bero på mer än depression?

    Jag själv kan vara superdeppig, men det blir inte, som att jag aldrig träffat personen.

    Tilläggas bör kanske, att hen har haft psykoser, och fått läggas in.

    Det kan dröja ett år innan vi hörs och ses, men plötsligt ses vi och skrattar, kramas.

    Jennie Louise Rågfeldt

    Hej Jenni! Mycket svårt att svara på i detta format. Givet det du skriver, din väns psykiatriska diagnoser, så låter det som att det kan finnas många (logiska) förklaringar på att din väns beteende varierar. har du pratat med henne om detta?

    Anders Herrmann