Sveriges VM slutade med liten strimma hopp
LONDON. Kalle Berglund och Hanna Hermansson åker ut i sina semifinaler och Fredrik Samuelsson bryter tiokampen efter tre grenar.
Det gör att VM är över för Sverige med två hela tävlingsdagar kvar.
Ett VM som varit lika tungt som molnen över London en regnig dag.
Och de är blytunga kan jag meddela.
Nu slutade det ändå med en liten strimma hopp, då Hanna Hermansson sprang på nytt personbästa 2:00.33 i sin semifinal på 800 meter. Det räckte inte långt, hon blev näst sist i heatet, men hon blev den enda svensk som satte personligt rekord i detta VM.
Fotbollsspelaren som satsade på 800 meter förra året och som haft en Lovisa Lindh-liknande utveckling den här säsongen. Som 28-åring.
Nu har vi plötsligt två svenska tjejer av toppklass på 800 meter.
Plus Andreas Kramer på herrsidan.
Det är på väg att bli en ny svensk paradgren.
Hade mycket större förhoppningar
Det hoppet om framtiden behövs efter en säsong och ett VM som började så lovande, men som sedan nästan totalhavererade.
Jag hade betydligt större förhoppningar inför det här mästerskapet.
Nu blev det ett av de sämre, trots att Daniel Ståhl rivstartade med att ta VM-silver i diskusdrama där ynka två centimeter skiljde till guldet.
I övrigt var det väldigt få som höjde sig. Och förutom Hanna Hermansson var det inte en enda svensk som satte årsbästa i detta VM.
Där är naturligtvis Daniel Ståhl undantagen. Hans årsbästa är det överlägset längsta diskuskastet i världen i år (71.29). Inte så lätt att slå ens för en Daniel Ståhl i toppform.
Ja, även Michel Tornéus 8.18 hade varit årsbästa om han inte valt att ta genvägen över Sierra Nevada för att säkra VM-kvalgränsen och hoppa 8.30 i den tunna luften. Han hade faktiskt inte behövt göra det med facit i hand, då hans 8.10 tidigare under säsongen hade räckt för en VM-biljett.
Men Tornéus visade att han kunde höja sig även i VM, där han hade ett skräckfacit med fyra misslyckade kval i rad. Nu räckte det med ett hopp och det var precis vad Michel behövde.
Han har några år kvar i kroppen.
Ryskan och träningskompisen Darja Klisjina, visade att det inte är något fel på träningen i Florida i alla fall, då hon hoppade 7.00 och tog VM-silver.
Alldeles för stor VM-trupp
I övrigt är det inte mycket positivt jag kan lyfta fram. Meraf Bahta och Angelica Bengtsson såg bra ut ända tills det var dags för final, Andreas Kramer visade att han kan bli hur bra som helst och unge Armand Duplantis markerade vilken vinnarskalle han har, då han var totalt bedrövad efter att ha blivit nia i sin första VM-final. Som sjuttonåring.
Annars var det mest motgångar, som förstärktes av att VM-truppen blev alldeles för stor.
Det gjorde att det såg värre ut än det var. Och då var det ändå illa nog.
Karin Torneklint skickade en indirekt fråga vidare till mig igår om vilka jag ansåg inte borde fått åka med till London.
Jag kan räkna upp sju.
Charlotta Fougberg och Emil Blomberg på 3000 hinder, Marinda Petersson i slägga och Louise Wiker, Lisa Ring och David Nilsson i maraton skulle inte varit med på grund av tvivelaktig form och kända skador. Att fem svenskar var eller blev fotskadade här i VM måste vara svenskt rekord. Det enda i VM.
Jag skulle inte tagit ut Niklas Arrhenius heller, trots att han kastat 65.72 i diskus i år.
Det kan ju låta hårt, men man måste titta på i vilka sammanhang hans resultat har kommit.
”Kvalificerande resultat skall uppnås på tävling av viss dignitet”, står det i de officiella uttagningsreglerna till VM.
Borde kastats i papperskorgen
När Arrhenius kastade över kvalgränsen 65.01 första gången den 16 maj var det i en liten barn- och ungdomstävling i Utah, där det var tre överåriga deltagare i diskustävlingen.
Tvåan Mitchell Swenson kastade 46.11.
När Arrhenius kastade 65.72 i samma Utah den 18 juli var det under ungefär samma förhållanden.
Jag vet inte vad förbundet menar med tävlingar av viss ”dignitet”, men de två tävlingarna borde väl varit så långt från den kategorin som det går att komma.
Hade jag varit förbundskapten hade jag kastat de två tävlingsresultaten i papperskorgen, speciellt som Niklas Arrhenius plockats ut till nio EM, OS och VM tidigare och aldrig varit i närheten av sina kvalresultat och aldrig tagit sig till final.
VM i London blev hans tionde miss och bara en i raden.
Nu har jag inget emot Niklas Arrhenius eller några andra jag nämner här. Tvärtom. Det vill jag verkligen understryka för att undvika alla missförstånd.
Det gäller att skilja på sak och person.
Det är uttagningsprinciper jag diskuterar här och regler som uppenbarligen bara finns på pappret.
Tre gångare är kvar i VM och knallar iväg på söndag. Men de ingår inte i friidrottstruppen utan har sitt eget förbund och förbundskapten.