NIVA: Just det kan jag inte begripa, Pep
Leo Messi behöver faktiskt ingen hjälp.
Han kan tråckla upp försvar där inga luckor finns, han kan göra ett helt hattrick av en enda kvartschans.
Att ge honom tre mål gratis är lite som att utmana Usain Bolt och sedan ge honom en halvsekunds försprång.
Nä, jag får inte ihop det. Hur ofta jag än ser Pep Guardiolas lag spela och hur många gånger jag än hör honom förklara så får jag ändå inte ihop det.
Hur värdefulla kan egentligen en handfull kortpassningar runt eget straffområde vara?
Än en gång spelar Claudio Bravo onödigt vågat, än en gång missar han – och den här gången gjorde blundern så att det blev helt omöjligt för Manchester City att få minsta lilla poängsniff från den här matchen.
Tankar om det, Pep Guardiola? Jotack, jag tror mig redan veta ungefär vad han kommer att säga, hur han kommer stå upp för sin målvakt och sin fotbollsideologi.
Han kommer att säga att Claudio Bravo måste spela på det här sättet, att hela spelmodellen utgår ifrån en målvakt med mod att rulla igång. Så säger han alltid – och jag får ändå inte lättare att förstå det.
Aldrig någon match
I de allra flesta situationer tar de allra flesta elitmålvakter samma typ av beslut. Sisådär fyra gånger av tio är det självklart att ta upp bollen, och då kommer både Joe Hart och Claudio Bravo att göra det. Och vid fyra andra tillfällen är det enkelt att peta bollen vidare till en utespelare, och då gör alla vettiga målvakter det.
Kvar finns de där rätt fåtaliga mitt-emellan-lägena, då det visserligen finns en passningsväg framåt, men då det även finns pressande motståndare i närheten. Det är då genomsnittsmålvakten väljer att skyffla långt, medan en annan kategori burväktare med en annan sorts instruktioner tar risken att spela kort.
Hur kan de passningarna ses som så viktiga? I sämsta fall släpper du in ett mål eller drar på dig ett rött kort, i bästa fall spelar du dig runt förstapressen. Hur kan maxutfallet anses stå i proportion till risken?
Jag förespråkar verkligen inte att Pep Guardiola ska riva upp sitt spelsätt från rötterna, men min ärliga uppfattning är att det borde gå att vara den trogen även med en målvakt som slår ett par, tre längre bollar på en halvlek.
Det här blev ju aldrig någon match, utan det här blev bara en misstagskavalkad.
En tid och en plats för allt
Fernandinho halkade – och där finns det väl egentligen ingen analys att göra – och Ilkay Gündogan slog en självmordspassning som också borde vara förbjuden.
Mitt däremellan gjorde Claudio Bravo den mest kostsamma blundern av alla, och det är faktiskt irrelevant vad Manchester City gjorde under matchens övriga 87 minuter när de clownade sig på det här sättet i 3 av dem.
Visst går det att hitta något i deras sätt att kliva högt och störa, visst går det att prata om en uppbyggnadsprocess som måste få kosta en del i läropengar – men i så fall är väl tanken att man ska lära sig av misstagen och välja en annan väg nästa gång?!
Jag tror inte att Claudio Bravo kommer att slå en annan typ av passning när han väl är tillbaka i Manchester Citys mål, jag tror inte att Pep Guardiola kommer att låta honom göra det.
Och hur stor beundran jag än känner för honom som ideolog, innovatör och lagbyggare – just det klarar jag faktiskt inte av att begripa.
Det finns en tid och en plats för allt.
Camp Nou ikväll var inte tillfället att riskera ett rött kort för en tremeterspassnings skull.