Wennerholm: Känns nästan som ett VM-guld
DOHA. Jag trodde de svenska bragderna var över här i VM efter Angelica Bengtssons stavdrama.
Så kommer Kalle Berglund som en raket just när jag räknat ut honom på 1 500 meter.
Och en svensk är i final på 1 500 meter herrar.
Det känns nästan som ett VM-guld.
Det har ju gått en mansålder sedan en svensk herrlöpare var i en global final på 1 500 meter senast.
Det var Dan Waern som tog sig final i OS i Rom 1960.
Det blev en historisk final, när dåtidens stora stjärna Herb Elliott från Australien satte nytt världsrekord med 3.35,6.
Dan Waern blev fyra till slut.
Och sedan dess har det varit tomt i skafferiet. Finalfält efter finalfält har skjutits iväg utan svenska herrar i final på VM eller OS.
Fram till nu – 59 år senare.
Känt att något varit på gång
När Kalle gick till semifinal på torsdagen var det för andra gången i rad, då han gjorde samma sak i London 2017. Men den gången var det 26 år sedan en svensk tog sig så långt i ett internationellt mästerskap. Det var Mikael Svensson som tog en semiplats i VM i Tokyo 1991.
Jag var där och minns att det var stort redan bara det. Så sällsynt är det.
Jag skrev om Kalle redan på torsdagen för jag har känt att något varit på gång hela den här sommaren.
Han har varit så fokuserad, så målmedveten, så förhoppningsfull efter en säsong utan skador och med den nya ”norska” träningen med dubbeltröskel och laktatmätning i benen.
Och det här är en kille som kan gå igenom en vägg för att lyckas. Han är fullkomligt kompromisslös när han väl bestämt sig för något.
Jag tror alla såg det när han kom med sin långspurt med 150 meter kvar, då de flesta räknat bort honom. Och trots att han tvingades ta tredjespår ytter där hela vägen genom kurvan, så vinkade han adjö till toppnamn efter toppnamn där på upploppet.
Svenskar kan inte spurta
Historien har ju lärt oss att svenskar inte kan spurta.
Kalle visade den totala motsatsen.
Jag fick samma känsla som när Angelica Bengtsson först kraschade rakt in i mattan med huvudet före då staven gick av och sedan reste sig och satte svenskt rekord.
En bragdartad scenförändring absolut ingen väntade sig.
Kalles lopp blev inte alls vad han tänkt sig taktiskt och han tänkte om och positionerade sig för att komma med en långspurt med 150 meter kvar.
Det är ju så med 1 500 meter.
Det är inte bara att springa. Du måste tänka också. Och tänka om när det inte går som du tänkt från början.
Kalle Berglund är en mästare på det också.
Sedan är ju 1 500 meter en så klassisk distans, en gren som fött så många stora hjältar.
Löpningens blå band som den kallas och som dominerades nästan totalt av svenskar på 1940-talet när Gunder Hägg, Arne Andersson och Lennart Strand alla tillhörde absoluta världstoppen.
Gigantisk gren på 80-talet
Det gjorde att grenen satte sig i den svenska folksjälen och när Dan Waern tog över och var nästan lika bra, så växte den ytterligare.
Det är en gren som alltid varit stor, men som var gigantiskt stor på 1980-talet när de tre britterna Sebastian Coe, Steve Ovett och Steve Cram var bland de största namnen i friidrottsvärlden.
Sebastian Coe, Internationella Friidrottsförbundets (IAAF:s) nuvarande ordförande, är för övrigt den ende som tagit OS-guld två gånger på distansen.
Och nu har vi alltså en svensk i VM-final efter 59 års väntan.
Det är större än stort. Det känns nästan i klass med Daniel Ståhls VM-guld och Armand ”Mondo” Duplantis VM-silver.
Och det bästa.
Kalle Berglund är bara 23 år. Han bara i början av sin karriär och började satsa på löpning på allvar först som artonåring.
Och nästa år har han ytterligare en vinter med sin nya träning i benen. Får han vara skadefri kommer han att vara ytterligare ett snäpp bättre.
Det år det är OS i Tokyo.
Man vet aldrig i den här branschen. Men det känns som vi bara sett början av den här gamla hockeybacken och tv-puckaren från Olofström i Blekinge.
Och det bästa av allt.
Det är inte slut än. Vi har en final att se fram emot, där det känns som vad som helst kan hända. Nu vet alla vem den svenske raketen är.