Wegerup: Det är helt obegripligt
Ofattbart att människor lägger tid och kraft på att hindra homosexuella att leva fritt och öppet
Det sägs att kärleken är blind.
Men tydligen inte färgblind.
Inte om man frågar EHF.
Så inleds alltså handbolls-EM i intoleransens tecken.
”Idrott och politik hör inte ihop. Skönt att slippa bögeriet.”
Så twittrar en man till mig efter att jag uppmärksammat det europeiska handbollsförbundets beslut att förbjuda armbindlar i regnbågsfärger under EM.
Just en tweet i den stilen (stillös) bevisar varför handbollslandslaget gör rätt i att vilja ta ställning för homosexuella. Det borde vara självklart år 2016 att det finns många slags kärlek och begär.
Tyvärr är det inte så. Särskilt inte inom idrotten. Handbollen är en sport med hyfsat hög intellektuell nivå och verkligen inte den grabbigaste. Men allt beror på vem man frågar – och var man spelar.
Nu går EM i Polen, där ärkekonservativa Lag och Rättvisa styr sen i fjol. Förutom att vara på väg att avskaffa pressfriheten jobbar partiet hårt för att inskränka homosexuellas rättigheter.
Det svenska handbollslandslaget med lagkapten Tobias Karlsson gör rätt i att vilja visa sitt stöd för HBTQ-personer. Invändningen ”idrott är inte politik” håller inte.
Det var en stilsam hyllning
För det första har inte landslaget tänkt göra någon Melodifestival-show. Lagkaptenen skulle bara bära en bindel i regnbågens färger. En stillsam hyllning till allas lika rätt till kärlek. För det andra har idrott och politik alltid hört ihop, vare sig man ville eller ej.
Jag minns diskussionerna innan jag åkte på OS i Kina. Var det rätt eller fel med olympiska spel i en diktatur? Eller debatten om herrfotbollslandslagets match i Saudiarabien, där kvinnor inte skulle få sitta på läktarplats.
Historiskt har vi haft OS 1980 och 1984, då USA och Sovjet utövade sitt kalla krig genom bojkotter. Vi minns Båstadskravallerna, mot apartheid, när Sverige skulle spela Davis Cup 1968 mot Rhodesia. Samt de knutna nävarna i svarta handskar på prispallen, i OS 1968, för Black Power-rörelsen. Och 1922 och 1926, i protest mot att IOK inte tillät kvinnor att tävla i friidrott, ordnades ”Women’s Olimpics” i först Paris och sen Göteborg.
Idrotten har, med sin makt och sitt genomslag och förmåga att nå ut och beröra, alltid varit en del av politiken och politiken en del av idrotten.
Man behöver inte tycka om det, men så är det.
Vi lever i så onda tider
Visst ska handbollen stå i fokus när EM börjar och så kommer det att bli. Det kommer att handla om försvar, anfall, mål och resultat. Att Sverige, liksom Norge och Island, vill bära regnbågsbindlar ändrar inte på det.
Vi lever i så onda tider. Idrotten står för en stunds glömska, glädje i stunden, gemenskap och, om den vill, de goda krafterna i samhället. Att ta ställning för allas rätt att älska vem de vill borde inte vara kontroversiellt längre.
Jag är själv hetero men har i flera av de fotbollslag jag spelade i som yngre haft lesbiska lagkamrater. Deras kamp, deras lidande, deras olika svårigheter, fick mig tidigt att inse att det finns de som måste försvara sin kärlek och, i vissa länder, dölja den, förneka den. Inte minst sporten har, som sagt, dragits med homofobi allt för länge.
När krig och terror drar fram över världen är det för mig obegripligt att det finns människor som vill lägga tid och kraft på att hindra homosexuella att leva fritt och öppet.
Vid regnbågens slut...
En läsare mejlar: ”Ja, men vad hade du sagt om Polen spelat med kristna kors på sina armbindlar?”.
Ingenting. Inga problem för mig. Och jag tror inte att Gud har något emot regnbågsbindlar, tvärtom. Jag är övertygad om att på detta jordklot av hat och lidande gläds alla sunda högre makter när människor älskar varandra. Oavsett sexuell läggning.
Svenska herrlandslaget får väl regnbågsmåla naglarna i stället nu, då bindeln förbjuds. Det är väl lagom ”bögigt” för att ge de konservativa skrämselhicka.
Fokus ska ligga på handbollen. Men att vara en medkännande medmänniska kan aldrig göra annat än gott.
Och även om det svenska landslaget är allt annat än segertippat inför detta mästerskap kan man ju drömma om att den där myten stämmer.
Den om att vid regnbågens slut väntar en kruka med guld…