Svenska reaktionerna på larmet från norsk skidåkning

Uppdaterad 2021-11-16 | Publicerad 2021-10-30

VAL SENALES. Skakande siffror från norsk skidåkning visar på ett utbrett problem kring ätstörningar bland tidigare kvinnliga landslagsåkare.

Granskningen väcker också starka reaktioner i Sverige.

– Jag har hört sådana historier från när mamma höll på. Det var inte bra då, säger Frida Karlsson.

Det är den norska tidningen Dagbladet som under de senaste veckorna kommit med alarmerande granskningar kring längdskidåkning och ätstörningar bland kvinnor. Framförallt bygger den på från hur det var förr.

I en omfattande undersökning har de nått ut till 31 kvinnliga åkare som representerade Norge, på både junior- och seniornivå, under åren 1978–1986 och fått flera häpnadsväckande svar.

Totalt är det 35 procent av de frågade som berättat att de led av ätstörningar under sina karriärer.

Flera tidigare landslagsåkare vittnar om en tystnadskultur, vikthets, okunskap och hur de mer eller mindre svultit sig själva så till den grad att livet varit i fara.

– Det är så klart väldigt tråkigt att höra. Alltså, jag har hört sådana historier från när mamma höll på. Det var inte bra då, men jag upplever inte att det är läget nu. Utan nu känns det som vi har bra jobb med dietister och kostrådgivare. Vi har väldigt bra kunskap och alla gör det som är optimalt för idrotten. Så upplever jag det. Inte att det är någon tabu heller, säger Frida Karlsson.

”Gömde undan mat”

Charlotte Kalla har varit med länge i världseliten men blir förvånad när hon hör talas om rapporten – men upplever också att det finns ett typ av skyddsnät numera.

– Det var ju ganska länge sedan... Det är ju människor som har slitit med olika saker och bland annat mat. Jag har varit aktiv under ganska många år. Det är ju en balansgång att vara elitidrottare, men samtidigt så har vi ju en enormt stor stötteapparat runt omkring oss att komma till rätta med sådana saker.

Mer nutida åkare som Marthe Kristoffersen, 32 år gammal i dag, har berättat för VG att hon såg ”folk som gömde undan mat, bara pillade i den eller lade en servett över den” och att hon själv påverkades.

– Det har kommit upp på tapeten igen här nu igen att det är många som har problem med det. Det är svårt. Jag vet inte hur man ska komma bort från det. Det är en distanssport vi håller på med som kräver lätta kroppar, då blir det en svår fråga hur man ska handskas med det, säger Calle Halfvarsson.

Har du själv varit med och sett folk som gömt undan mat?

– Jag tycker det känns som att alla äter så mycket som det bara går. Man behöver energi, så mycket som vi tränar. Det går inte att svälta sig själv när man ska träna stenhårt. Jag har inte varit med om det, men jag vet att problemen finns där. Smyger de med det så har jag ju inte sett det.

Ligger tre kilo plus på sommaren

Jens Burman blir lika bestört som sina lagkamrater kring vad som kommit fram i Norge, men menar också att problemet är mer utbrett än bara inom längdskidåkningen.

– Det är förfärligt att det ska bli så liksom. Det är ingenting man önskar någon, att man ska bli så pass illa av det. Men tyvärr är det ju så i uthållighetsidrotter att vissa faller ju dit och det är ju en sjukdom man hamnar i. Jag tror det är vanligare än man får reda på, det tror jag ändå. Men det är inte bara längdskidor kan jag tänka mig, jag tänker mig alla konditionsidrotter så som löpning och cykel. Det är fysikens lagar att man inte ska vara för tung heller. Så är det ju. Man vill inte släpa på extrakilon.

Hur jobbar du med den biten för att optimera vikt, men ändå inte hamna fel?

– Jag gör ju så att under sommaren och våren tänker jag inte så mycket alls på det. Jag äter det jag vill och tänker inte på vikten. Då kan jag hellre ligga tre kilo plus, men sen när jag står på start på OS-femmilen då vill jag ha min optimala vikt den dagen. Men jag vet att det är tufft att se till att vara på den vikten. Det är ingenting jag tänkt göra under hela året.

Det låter som väldigt mycket personligt ansvar?

– Vi har stötteapparat, men absolut är det så att det är eget ansvar också. Största är nog eget ansvar, men man behöver hjälp att göra det på rätt sätt. Så det inte blir fel. Det är nog många som faller dit på att man kan bli hur lätt som helst. Ju lättare man blir ju bättre går det. Så är det absolut inte.