Niva: Störst och viktigast av alla

Av: Erik Niva

Publicerad:
Uppdaterad:

Här har ni en fotboll. De allra flesta pumpar den full med luft.

Diego Maradona fyllde den med mening, med färg, med genialitet och galenskap, med okuvlig kamp och förtrollande magi.

Han är borta nu.

Fotbollen ser bara ut som en fotboll igen.

Var han bäst genom tiderna?

Helt ärligt, jag bryr mig knappt. Det är inte det viktigaste för mig.

Ofta tjatas det ju om hur fotboll handlar om att vinna titlar, men det är helt enkelt inte sant.

Inte min fotboll.

Min fotboll handlar om att föra människor närmare varandra, om samhörighet och gemenskap. Om att skapa glädje, stolthet och hopp, i synnerhet där sånt annars är svårt att hitta.

Titlar är medlet, inte själva målet.

Diego Maradona vann VM. Diego Maradona vann Serie A.

Det är det väldigt många fotbollsspelare som har gjort, även om det knappt är någon som varit lika nära att faktiskt vinna dem på egen hand.

Men själva bucklorna, själva titlarna? De gjorde honom inte unik.

Det var vilka han vann titlarna med, tidpunkterna när han gjorde det – och vad han fick dem att betyda.

Diego Maradona efter VM-guldet 1986.
Foto: Carlo Fumagalli / TT NYHETSBYRÅN
Diego Maradona efter VM-guldet 1986.

Han blev aldrig en av dem

Ingen har någonsin gjort fotboll till en motståndshandling och en upprättelseakt på samma sätt som Diego Maradona.

När Argentina vann VM 1986 så var det bara några få år efter det förödmjukande nederlaget i kriget om Malvinas-öarna, det som var på väg att rasera självbilden för ett hårt prövat folk.

Kvartsfinalen mot England var inte en fotbollsmatch, det var en enda stor nationell katarsis.

När Napoli sedan lyfte Serie A-skölden året därefter så innebar det ju inte att en ljusblå idrottsförening vunnit en tävling. Det innebar upprättelse, förlösning och befrielse för hela det kuvade, hunsade, bespottade Syditalien.

Diego Maradona visste allt det här. Han förstod det, han värdesatte det – och han spelade sin fotboll av en anledning och med ett syfte.

Idag är vi många som ser på den hyperkommersialiserade elitfotbollen med alltmer dubbla känslor, som har svårt att förlika oss med hur det som en gång skapades av folket nu kapats av industrin.

Den här förvandlingen sammanföll med att Diego Maradonas karriär kulminerade, men ändå blev han aldrig den där typen av fotbollsspelare som lät marknaden styra vare sig hjärtat eller bollskorna.

Han bytte aldrig sida. Han blev aldrig en av dem.

Foto: BILDBYRÅN

Därför den fotbollsrunda planeten gråter i natt

Med tiden blev han alltmer vilsen, fattade allt sämre beslut till allt högre kostnad för både honom själv och hans närstående.

Ändå förblev han alltid både förlåten och älskad, som evigt tack för den fotboll han spelat och de kamper han utkämpat. Han var människa – så väldigt mycket människa – och han var sårbar, defekt och kantstött snarare än maskinell, robotlik och oförstörbar.

De brukade kalla brassedribblern Garrincha för ”Alegria do Povo”, portugisiska för ”Folkets glädje”. Inget fel med det, men där Garrincha förblev lokal var Diego Maradona global.

Han var Argentinas, han var Neapels – men han var också en ledare för de fattiga, de bortglömda och de marginaliserade i hela tredje världen.

Det är så jag främst minns honom. Och det är därför hela den fotbollsrunda planeten gråter inatt.

Var han bäst genom tiderna?

Kanske, kanske inte. Det går att argumentera för både honom och Pelé och Leo Messi – men det vore ändå att missa själva poängen.

Diego Maradona var störst. Diego Maradona var viktigast. Diego Maradona betydde mer för fler människor än vad någon annan idrottsutövare någonsin gjort.

Ingen har gjort det han gjorde med en fotboll, och då skriver jag inte om dribblingarna, djupledspassningarna eller frisparkarna. Jag syftar på själva urkraften, förmågan att faktiskt förändra världen med ett par dubbskor på fötterna.

Den där kraften var så stark i Diego Maradona att han aldrig lyckades kanalisera den inom sig själv – istället skickade han den vidare till massorna som gjorde den till sin.

Kanske kommer de att glömma vissa av målen han gjorde. Kanske var de för unga för att överhuvudtaget uppleva dem. Ändå kommer de aldrig någonsin glömma känslan, styrkan och glädjen han gav dem.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.