Mejla

Kristoffer Bergström

Publicerad:

”Pundhuvud eller stackare – det gör ingen skillnad”

Efter alla fel gjorde Petter Northug rätt

Publicerad:

– Petter, är du narkoman?

– Ja.

Efter alla fel gjorde Petter Northug rätt.

Inför sju mikrofoner och miljoner brännande blickar berättade han om sitt missbruk, om spriten och kickarna, om suget efter kokain.

Vi visste att han kört 168 kilometer i timmen, vi visste att polisen hittat pulver i bostaden. Han kunde ha kallat det engångshändelser, ursäktat och slätat över, luddat och suddat.

Petter sa: jag har festknarkat i två år. Jag körde i 200 kilometer i timmen på en åttioväg. Jag filmade. Jag är en narkoman i behov av vård.

Han kunde ha flytt dit

Han fick kloka frågor om eget ansvar och faran för andras liv. Han fick dumma frågor om comeback och huruvida han säljer droger. Han hånflinade inte. Han hukade inte under sekretess, han hänvisade inte till sin advokat.

Petter sa: jag förväntar mig att bli dömd och jag kommer acceptera straffet, oavsett.

I biografin ”Min historie” står att livet förändrades efter de tre VM-gulden i Holmenkollen 2011. Det var som att komma ut ur en snögrotta efter sju år, solen och vinden kändes annorlunda mot kinden, den simpla segerhungern ersattes av något komplexare. Ute i verkligheten kunde han inte längre föra samtal, livet i bubblan hade berövat honom vanlig social kompetens.

I dag kunde han ha flytt dit. Likt tusen tidigare syndare kunde han begråta sitt öde och skylla fyllekörningen på elitidrotten, låta gälla att han var lika mycket offer som förövare.

Petter sa: det är mitt eget fel och jag förväntar mig inga sympatier.

Ska vi fördöma eller förlåta?

Efter 45 minuter tystnade spörsmålen och en fallen skidhjälte lämnade lokalen. Han ska troligen in i fängelse nu, det verkar rimligt för en återfallsförbrytare som är så blind inför riskerna att han filmar sin egen vansinneskörning. Men frågan är vartåt vi ska rikta våra miljoner brännande blickar.

Är det nu vi ska fördöma eller förlåta?

Jag förstår inte ens vad orden betyder. Jag är ingen präst. Det gör ingen skillnad om jag kallar honom jävla pundhuvud eller arma stackare.

Annat var det under den aktiva tiden då brotten riktades mot våra trötta idéer om hur längdsporten skulle utövas. Vilken marodör han kunde vara då. Petter Northug la sig sist i klungor och blåste förbi på slutet. Ibland var han märkligt dålig, oftare var han overkligt bra. Han vann sprintar, han vann individuella starter, han vann femmilar.

Norrmannen inspirerade tusentals barn att träna vidare, att bli både explosiva och sega, att köra med hjärnan lika mycket som armarna. Ett par av ungarna har i dag vuxit upp och utgör vårt landslag.

Det viktiga är att Northug tycker så

När snedstegen togs i spåren var det sportjournalistikens roll att diskutera dem. Får man häckla en rival i uppmärksamhetens namn? Får man räcka ut tungan? Får man bromsa på mållinjen och gå i mål sidledes?

Frågorna behövde ställas eftersom ingen skidåkare betett sig så förut. Och nog tyckte vi olika. Vi pratade i debattprogram och skrev kolumner, vi nyanserade och skrattade, vi hytte och fördömde, men mest av allt var vi tacksamma. Vilket drag!

Det här är något annat.

Det är lockande att koppla samman idrott och missbruk – Petter kör fort på snö – men i det specifika fallet leder det ingenstans. För nog är det viktigt att diskutera hur elitidrotten kapar banden till övriga samhället, hur tonåringar isoleras och dyrkas, hur de drabbas av psykisk ohälsa och arbetslöshet efter karriären, men lika viktigt är att se enskilda händelser för vad de är.

I Norge har en 34-årig snubbe festknarkat, kört som en galning och åkt fast. Han ska straffas och behöver söka vård innan missbruket kostar honom eller någon annan livet.

Det viktiga är inte vad du eller jag tycker om saken.

Det viktiga är att Petter Northug själv tycker så.

Av: Kristoffer Bergström

Publicerad:

LÄS VIDARE

Publicerad: