”Jag lovar att komma tillbaka”

Av: Johan Flinck

Publicerad:
Uppdaterad:

Sportbladet hittade den försvunne Kristianstadsikonen på Balkan

Foto: Vlado Samardzic – en ikon i Kristianstad

PODGORICA. Han är en av tidernas bästa utländska spelare i elitserien och en ikon i Kristianstad – trots att han plötsligt drog från klubben, staden och Sverige mitt i säsongen 1997 och gick upp i rök.

Sportbladet letade upp Vlado Samardzic hemma i Montenegro.

– Jag har egentligen aldrig lämnat IFK, säger kultfiguren över en lång, stadig lunch i huvudstaden Podgorica.

I dag mot Ystad på hemmaplan ska IFK Kristianstad ta ett steg närmare en tredje SM-final på fyra år.

Det var meningen att en av klubbens största ikoner genom tiderna skulle sitta på läktaren i dag – för första gången sedan han lämnade klubben, staden och landet för drygt 17 år sedan.

– Det var planen, men det finns inte en chans att jag kommer loss nu, säger Vlado Samardzic.

Den 47-årige montenegrinen kom till Kristianstad 1991 från Röda Stjärnan i Belgrad och var med och förde upp klubben i elitserien igen.

Samardzic blev en av de stora profilerna i den handbollstokiga staden under 1990-talet när IFK tog sig till slutspel för första gången sedan 1975.

Men så lämnade han plötsligt klubben mitt i säsongen (december) 1997.

Han lämnade inte bara klubben utan också staden och landet.

– Jag har inte pratat med någon svensk journalist sedan dess, säger Samardzic medan han skjutsar Sportbladet till en av sina favoritrestauranger i huvudstaden Podgorica.

Men vi har alltså lyckats snoka rätt på den gamle högernian.

Samaradzic växte upp i kuststaden Tivat och värvades 1984 som 17-åring till Röda Stjärnan i Belgrad, som då hade ett talangfullt lag med spelare som Dragan Skrbic (utsedd till världens bästa spelare 2000) och Dejan Peric (en av världens främsta målvakter under 2000-talet).

– Vi hade ett ungt lag och byggde för framtiden. Men så kom kriget i början på 1990-talet och många lämnade landet, berättar han medan den ena typiskt montenegrinska förrätten efter den andra dukas fram.

Blev riksbuse

Samardzic var en av dem efter att Kristianstads spelande tränare Veroljub Kosovac, som han hade träffat i Röda Stjärnan under sitt första år i klubben, ringt just när kriget hade brutit ut 1991.

Samardzic gjorde succé direkt och var under några år elitseriens bästa högernia.

Bengt Johansson sa till och med en gång att han önskade att Samardzic varit svensk så han kunde ta ut honom i Bengan Boys.

– Jag minns inte riktigt, men det kan nog stämma, säger ex-förbundskaptenen i dag.

Att Samardzic ”bara” var andraval på högerkanten i en klubb strax bakom topplagen i den jugoslaviska ligan, som Röda Stjärnan var då, för att sedan dominera i elitserien som högernia säger en del om kvaliteten på den jugoslaviska ligan vid den tiden.

Vlado blev mycket populär hos fansen och i staden även om han strulade till det då och då.

Som när han 1993 golvade BK Söders Christian Åkerman med en armbåge så att denne fick åka till sjukhus med käken ur led. Domaren såg ingenting men Samardzic dömdes till sex matchers avstängning i efterhand och blev elitseriens riksbuse.

– Det var dumt av mig men han höll på att provocera mig hela tiden. Jag glömmer aldrig hur klubben, mina kompisar, ja hela staden ställde upp för mig även om de i sak tyckte att det jag hade gjort i var fel. Det var en jobbig tid men stöttningen var fantastisk.

Han var med och förde Kristianstad till kvartsfinal 1995 och 1997.

Men bara ett halvår efter den andra kvartsfinalen lämnade alltså Samardzic Kristianstad mitt i säsongen. Klubbens tunga ras både sportsligt och ekonomiskt hade då inletts.

– Nu vet jag att det var fel. Jag lämnade Sverige för tidigt. Dragan (Mihailovic) och ”Kos” hade kommit till Sverige tidigare än jag och fick permanent uppehållstillstånd efter fyra år och kunde leva som vanliga svenskar. De reglerna fanns inte när jag kom.

– Sista året hade jag väldigt mycket ledig tid. Mina lagkamrater och kompisar hade fullt upp med annat och vi tränade bara på kvällarna det året.

– I mitt kontrakt kunde jag inte gå till en annan svensk klubb utan att de betalade för mig. Då kände jag att det var dags att återvända ner hit och kanske gifta mig. Partizan Belgrad erbjöd mig bra pengar och Belgrad är en favoritstad för mig.

Spelade i Spanien och Italien

Han spelade i Partizan i ett år innan klubben fick problem med pengar. Han flyttade till Vojvodina och ersattes av en viss Zoran Roganovic, då 20 år, i Partizan.

Sedan gjorde han några korta sejourer i klubbar i Spanien och Italien innan han avslutade karriären hemma i Montenegro 2003.

Därefter följde några år som sportchef i olika klubbar i ex-Jugoslavien innan han lämnade handbollen helt 2009, trött på de ständiga ekonomiska bekymren och den svaga organisationen i klubbarna.

Han öppnade ett kafé hemma i Tivat innan han upptäckte en mer lukrativ bransch.

– Jag började köpa hus som jag renoverade och sedan sålde till ryssar. Det var en helt galen tid. Ryssarna kom med mycket pengar, säger Samardzic medan vi hugger in på en pepparstek med gorgonzolasås och serveras ännu en lokal öl medan 80- och 90-talshitsen strömmar ut från restaurangens högtalare.

Han behöver inte jobba för att försörja sig men har gett sig in i politiken, först på lokal nivå i Tivat och sedan tre månader på riksnivå i Podgorica, där han är vice ordförande i det största oppositionspartiet, SNP (motsvarande socialdemokraterna).

– Men jag är ingen politiker. Jag är en idrottskille.

Han saknar sin älskade sport.

– Jag kan inte leva utan handbollen.

Han tänker satsa på att bli tränare.

– Jag vill känna parketten och adrenalinet igen.

Vlado har bara varit tillbaka i Sverige en gång på de här drygt 17 åren. Det var för knappt tio år sedan och då var han bara i Kristianstad en dag och sov på soffan hemma hos IFK:s gamle massör Anders ”Knasten” Rosenquist.

Under flera år kunde/vågade Samardzic inte komma tillbaka då ekobrottsmyndigheten ville att han skulle vittna mot de ansvariga i klubben efter en skatterazzia 1999.

– Jag hade ingen koll på det där och jag ville inte vittna mot mina vänner. Men jag har förstått nu att det är lugnt.

Singel i Sverige

Svenska språket sitter där fortfarande och han saknar Kristianstad.

– Men inte bara IFK. Jag känner så mycket för hela staden. Jag har Kristianstad och Sverige att tacka för så mycket. Det är mitt andra hemland. Jag växte upp där både som handbollsspelare och människa. 

– Jag hade tänkt komma i maj, stanna några veckor och se på slutspelet. Men nu går det inte. Det får bli i höst i stället. Jag kanske kommer och stanna hela livet. Träffar en svensk kvinna kanske, ler han.

För han gifte sig aldrig och några barn har det inte blivit.

Finns det någon kvinna i ditt liv nu?

– Jag har många kvinnor, haha.

Men du är inte sambo?

– Nej, och när jag kommer till Sverige är jag helt fri, haha. Det kan du skriva.

Han blev aldrig avtackad då för 17 år sedan.

– Det var jag som inte ville. Jag är inte en person som gillar sånt. Det skulle bli så emotionellt för mig. Och jag känner att jag egentligen aldrig lämnat IFK.

Men skulle du gå på en elitseriematch i höst får du nog räkna med att bli hyllad?

– Jag har sett bilder på nya arenan och hur mycket folk där är. När jag ser och läser om det kommer det upp mycket känslor.

Han har koll på sitt gamla IFK och tror och hoppas att det är en regerande mästarklubb han besöker i höst.

– Hälsa alla att jag är säker på att det blir guld i år.

Efter en avslutande cheesecake är det dags att ta notan och Samardzic är obeveklig.

– När vi är här bjuder jag. När jag kommer till Sverige är det du som bjuder.

Publicerad: