Wegerup: Det är tid att börja drömma om guld
GÖTEBORG. Det var en lätt match, en match att spela av, en plikt att fullgöra.
Sverige gjorde jobbet, klarade av det avgörande kvalmötet.
Tid att börja se fram emot EM och en realistisk dröm om guld.
En sensommarkväll som kändes som en skänk från ovan.
Därefter ännu en gåva från Sveriges landslag: en EM-dröm att värma oss med genom vintern. Ännu ett mästerskap att se fram emot. Med det lag som tog OS-silver men kan bli ännu mycket bättre innan det är dags för avspark i Nederländerna den 16 juli nästa sommar.
Segern över Slovakien var väntad, men inte desto mindre välsmakande. Inför rekordpubliken, 11.460, som samlats i den ljumma, ljuvliga septemberkvällen i Göteborg, vann vi med 2-1.
Det verkade lätt och skulle vara det; svenskorna har varit överlägsna hela EM-kvalet. Men de matcherna kan vara de svåra. Blott fyra veckor har gått sen OS-finalen mot Tyskland. De stora känslorna, silvret, besvikelsen, glädjen, hemkomsten, firandet. Att sen landa i vardagen och ladda om, det tar tid, tar kraft.
Efter en urladdning som OS kan det vara extra svårt mot ett underlägset Slovakien där Sverige bara behövde ta en poäng. Men de blågula klarade att fokusera och inledde med en offensiv som till och med Hope Solo skulle ha godkänt.
Appelqvist förlöste Sverige
Lisa Dahlkvist hade en tidig stolpe och sen fortsatte svenskorna att både skapa och missa chanser. Lotta Schelin var skadad och Stina Blackstenius sjuk. Istället var det Kosovare Asllani och Olivia Schough som roade sig med det slovakiska försvaret, dock utan att nå hela vägen.
Det blev då Emilia Appelqvist som förlöste Sverige på nick, fint framspelad av Asllani som i sin tur fått bollen av en storspelande Caroline Seger. Även Jessica Samuelsson hade en av sina bättre kvällar på jobbet.
I andra halvlek mattades tempot, benen blev trötta, tankarna började sväva iväg mot slutsignal och det där mästerskapet som nu var så nära. Koncentrationen brast, Nilla Fischer missade sin duell, Hedvig Lindahl blev stillastående, överraskad, och Patricia Fischerova spräckte Sveriges kvalnolla. 1-1.
Ändå kändes läget lugnt, de blågula för överlägsna för att någon verklig oro skulle sätta in. Istället satte Pauline Hammarlund snabbt 2–1 och Svenska Fotbollförbundets resebokare kunde börja titta på biljetter till EM.
Förbundskapten Pia Sundhage sträckte armarna mot höstens första stjärnor på kvällshimlen och slöt dem sen i segerrus kring sina egna stjärnor. Publiken hyllade spelarna, det var glitter och konfetti varvat med lättnad och leenden. Men Pia Sundhage vore inte den hon är om hon inte, efteråt, helst ägnat sig åt spelanalys och varit mycket nöjd med att kunna prata anfallsspel.
Ett realistiskt mål
Och visst gav den svenska offensiven mersmak. Men mot bättre motstånd krävs betydligt högre effektivitet.
Nu har Sverige exakt tio månader på sig att arbeta med det. Allt tyder på att Sundhage nu inom kort får förlängt kontrakt, tills över EM.
Kan hon och hennes lag få till ett spel som förenar det obevekliga försvarsspelet, offerviljan och vinnarmentaliteten i OS, med mer av ett eget fungerande passningsspel och farlig offensiv, då är EM-guld ett realistiskt mål.
Vi går till vila med den tanken att lysa upp vintermörkret med.