Bergström: Alla borde vara avundsjuka på dess publik
GLASGOW. Jonna Adlerteg vinner EM-silver och det är mäktigt att se sig om härinne.
50 procent barn.
90 procent tjejer.
100 procent bultande, väsnande engagemang.
Jag kan inte allt om gymnastik, men jag fattar att alla borde vara avundsjuka på dess publik.
Det är fräckt av mig att ens önska. Ingenting jag kan utföra med min kropp är värt mer än åtta åskådare. Det existerar inget redskap jag kan svinga eller betvinga så mästerligt att det går att ta ut entrépeng.
Men om. Om jag fick drömma om att vara elitidrottare. Då hade jag velat utöva min sport framför den sortens stormande åskådarhav som omgärdar EM-finalerna i artistisk gymnastik.
Jag har aldrig skrivit under på den gängse bilden av god stämning på en arena. Jag tvivlar på nödvändigheten av att män i åldern 15–45 ska dominera, av de företrädelsevis dova rösterna, av häcklandet av så kallade julgranar, alltså de för utspökade och flaggviftande fånen, de som fattar noll.
Två svenskar i EM-final
På promenaden upp mot SSE Hydro, en toppmodern arena täckt i genomskinliga plastkuddar, kryllar det av julgranar. Här går vi, fån som jag, såna som fattar noll men vill uppleva showen, som vill tjusas av att muskler ansträngs bortom det rimligas gräns. Vi utnumreras av småttingar i gymnastikdräkter. Barn som inte går utan hjular mot entréerna. Jag ser en tjej, hon är kanske åtta, som gör saltomortaler på gatstenen med en pizzaslajs i handen. Tugg, snurr, tugg, snurr, ett blasé kroppsgeni.
Det var halvfullt här i torsdags när Jonna Adlerteg tog sig till final i barr och debutanten Jessica Castles i fristående. När Jonna nu äntrar det rosa golvet till sprakande lågor är det smockat. Hettan slår de 6 000 partysugna filurerna i ansiktet.
Bulgariska Boglarka Devai skräller i hopp och gråter när rivalerna grattispussar hennes kinder. Skrik från läktarna. Tystnaden är sedan andaktsfull när belgiska Nina Derwael roterar hem guldet i barr. Jonna Adlerteg gör en finfin serie och vinner silver. Publiken dansar.
Svenskan imponerade stort när hon vann EM-silver som 17-åring. Det var en skräll. Det mest imponerande med den här medaljen var att den var väntad. På den här nivån befinner sig Adlerteg numera. Hon har tränat mer styrka, blivit stabilare i kroppen, höjt svårigheten markant.
EM var hennes första internationella tävling för året. Premiären för hennes nya serie, där framför allt första övningen, en så kallad hindorff, har den högsta svårighetsgraden F. Hon satte den prickfritt i finalen. Visserligen var resterande serien aningen fladdrigare än under kvalet, men poängen 14,533 var med god marginal näst bäst.
Tänk om vi kunde få ut dem...
I vinter väntar VM. Då kommer 14,5 vara bland de lägsta poängen som någon får, så där är utmaningen en helt annan. Men låt oss innan dess njuta av en finfin prestation, ett slags återkomst på den högsta Europanivån – och allt framför en rent formidabel publik.
Nog vore det trevligt med fler 15–45-män här. Jag gillar det segmentet också. Men vinsten av att få in dem är inget mot hur mäktigt det vore att få ut den här publiken. Om tusentals dansande och tjoande gymnastiktjejer skulle lösa biljett till matcher i handboll, fotboll eller hockey skulle de sporterna aldrig riktigt vara sig lika igen.