Anja Pärson: Jag skulle kunna ha hur många barn som helst
Publicerad 2021-04-25
Idag fyller Anja Pärson 40 år.
Nu berättar hon om kampen för medaljerna, beslutet att lägga av och att hon valde att tävla dagen efter den svåra kraschen i Vancouver 2010.
– Jag var livrädd. Jag hade ju lurat döden dagen innan.
Hon är en av våra största alpina stjärnor genom tiderna och kan stoltsera med bland annat 13 VM-medaljer, 6 OS-medaljer och 42 världscupssegrar. Anja Pärson skrev också historia när hon 2007 blev den första att vinna Bragdguldet två år i rad.
Efter säsongen 2012 avslutade hon karriären och har efter det arbetat som föreläsare och expertkommentator samt medverkat i en rad tv-program som ”Let’s Dance” och ”Vem kan slå Anja och Foppa”.
Idag söndag fyller Anja Pärson 40 år och tanken var att ha en stor fest i barndomsorten Tärnaby. Men jubilaren är pandemin till trots ändå vid gott mod och bekymras inte det minsta över att fylla jämna år.
– Jag är absolut inte nojig, det känns jättebra. Men jag minns när min mor fyllde 40 år, då tyckte man att livet tog slut. Nu känns det som det knappt har börjat. Som många andra funderar jag på vad jag ska göra resten av mitt arbetsliv, men mitt motto är att leva ett liv jag aldrig behöver ta semester ifrån och göra lustfyllda saker.
Om du ser tillbaka på din karriär, vad är du mest stolt över?
– Det är klart OS-guld och sådana saker kommer upp när man tittar på meriterna. Men generellt sett är jag väldigt stolt över hur otroligt disciplinerad och dedikerad jag var till min idrott. Jag och mitt team bestämde oss till exempel för att vinna OS-guld i någon gren 2006 och sedan gjorde vi det. Sådana saker gör mig extremt stolt; att vi var kapabla att sätta upp en plan, utföra den och sedan lyckas.
Något som blev vida omskrivet var när Anja Pärson kraschade under OS i Vancouver 2010. Hon var på väg mot medalj i störtloppet när hon tappade kontrollen och flög 60 meter. Trots det lyckades hon med bedriften att ta brons dagen efter i superkombinationen störtlopp och slalom.
– Den olympiska drömmen är så pass stor och det är en sådan stor del av ens liv; man lever, äter, sover och tänker att man ska vara där igen om fyra år. När jag stod där och hade kraschat var min största rädsla att inte få delta dagen efter. För mig var det ett måste att göra allt i min makt för att kunna stå på start dagen efter. Men att det blev en medalj var helt otroligt när jag inte hade någon känsel i vänsterbenet. Smärtan gjorde att hela benet domnade bort och en nervskada gjorde att jag inte kände foten.
Var du inte rädd?
– Jo, jag var livrädd. Jag hade ju lurat döden dagen innan. Det var en enorm mental påfrestning för att övervinna rädslan, smärtan och nervositeten.
Kände du en stor vånda när du bestämde dig för att lägga av?
– Det är klart det kändes tråkigt och jag ville egentligen inte att det skulle ta slut. Men det är ju så att livet kommer ikapp en och man inser att man inte är den idrottare man än gång var och ville vara. Jag accepterade det och gick vidare. Men jag hade också rätt mycket att se fram emot när jag slutade.
Samma år som Anja Pärsson la skidorna på hyllan var hon först ut att sommarprata i P1. Det var då hon offentliggjorde kärleken till hustrun Filippa Rådin och avslutade alltsammans med orden ”Jag ska bli mamma”.
Hur länge hade du och Filippa haft en relation då?
– Vi hade varit ihop i fem år.
Nu är ni gifta och har totalt tre barn. Vad är det bästa med Filippa?
– Hon är en unik människa med en enorm stark aura. Filippa kan lysa upp ett rum och påverka människor på så positiva sätt. I vår vardag har hon också ett otroligt tålamod, jag är en rätt så rastlös människa. Hon är orädd och vågar utmana mig i det mesta.
– Men det är ingen dans på rosor. Vi har ett fantastiskt liv tillsammans, men lika mycket får vi jobba för det. Det är två starka brudar som vet vad de vill, så det är inte konfliktfritt. Men vi räds inte för att ha det dåligt ibland utan ser det som utvecklande. Vi är verkligen inte perfekta och var och varannan dag har vi det skitstökigt hemma, vi misslyckas som föräldrar och som partners. Vi har det jävligt jobbigt i perioder, vi är småbarnsföräldrar som försöker gräva oss ur skiten. Det är väl som det är för alla.
Är det nu vi ska fråga om ni är sugna på flera barn?
– Ja! Det är jag alltid! Jag skulle kunna ha hur många barn som helst, men logistiskt sett är det en mardröm. Det är också ett stort ansvar. Men vår granne har precis fått barn och det rycker i livmodern.