Laul: Gnaget reste sig på nio i derbyt
Vet inte när ett lag senast kändes så uträknade
Gonggongen ljöd inte bara över Friends Arena, den ekade över hela AIK:s säsong.
Jag vet inte när ett lag senast kändes så uträknade som Gnaget inför Stockholmsderbyts andra halvlek mot ett dominant Djurgården.
Att ta sig ur situationen med tre poäng och en bra position i guldstriden, vad kan Andreas Alms och Mohamed Banguras AIK då inte vara kapabelt till?
Det blev en fotbollsmatch sönderryckt av uppskjuten avspark och dubbel pausvila. Jag har berört det tidigare: För spelarna blir det ett nytt moment i idrotten fotboll.
Nog påverkar det spelet alltid: Första halvlek startade utan intensitet, i andra halvlek såg det till en början stelt och kantigt ut på rätt många ben.
Ingen stämningshöjare
Trist som fan, avbrotten är inte stämningshöjande alls om ni frågar mig. Klackarnas sång skapade grym inramning men inte röken så som det sköttes i går.
Ännu mer påverkades matchen förstås av Noah Sonko Sundbergs chansbrytning som ledde till frilägesutvisningen efter en dryg halvtimme (det var Johan Blomberg som satte den unga mittbacken i svårigheter genom ett svagt bolltapp på mittplan).
Alm klev ut som vinnare
AIK – som efter att ha inlett derbyt bäst fick allt svårare att försvara sig mot Nyasha Mushekwi och Sam Johnson samt lurige högeryttern och debutanten Seon-Min Moon (Wow!) – fick det ännu värre.
Målvakten Patrik Carlgren tvingades storspela, Mohamed Bangura stoppade en frispark med handen (det borde varit straff där), ja AIK var svårt pressade inte bara i matchen utan också i tabellen där Djurgården vid en seger skulle ligga hela sex poäng före.
Vem tror ni hade fått ta mest skit för det?
Just det, Andreas Alm.
På ena sidan stod succétränaren Pelle Olsson som inte förlorat med Djurgården på 15 matcher, med chans att gå upp i serieledning.
På andra sidan Alm, den allsvenska guldstridens mest ifrågasatta människa.
Ni hör själva, det hade varit en jobbig förlust för honom.
När Sonko Sundberg såg rött ställdes AIK-tränaren inför ett antal direkta beslut, och jag skulle säga att han gjorde åtminstone fyra saker hundra procent rätt:
Alm bytte inte direkt utan väntade till paus, fick med sig 0-0 in i omklädningsrummet och kunde dra upp de nya riktlinjerna för samtliga spelare.
Alm tog ut Blomberg, inte Bangura som senare sköt det avgörande målet efter att Djurgården hamnat alldeles för långt ner mot egen målvakt på Stefan Ishizakis inläggsfrispark.
Alm knuffade in Haukur Hauksson som mittback men lät Nisse Johansson ligga kvar till vänster för att stoppa Djurgården som vill åt just den ytan via djupledslöpningar.
Taktiskt utmanövrerad
Den fjärde punkten är den mest självklara, menade Andreas själv efteråt:
– Djurgården är bäst i serien på att spela positionsförsvar med täckning, inte med press. Även om de är en man mer så kommer de inte att pressa oss. Det visste vi. Det handlade om att vila med bollen.
Så trots Djurgårdens numerära överläge fortsatte andra halvlek inte som första hade slutat, utan det var jämnare, AIK kröp visserligen ner lågt för att stänga igen alla möjligheter men tack vare eget bollinnehav från och till hamnade de aldrig helt i Carlgrens knä.
Det är inte ofta Pelle Olsson blir utmanövrerad taktiskt men den här gången blev det så.
Till Pelles försvar ska sägas att just som han formerade om (Moon ut-Sebastian Andersson i), så drabbades även Djurgården av en utvisning (Jesper Arvidssons andra gula). Olsson fick rita om formationen igen men tio-mot-tio 20 minuter från slutet var det AIK som hade mest krafter kvar.
Kanske tack vare Europaspelet som med rätt upplägg inte behöver slita utan kan vänja kroppar vid tuffa matcher.
Sprang mer än någonsin
Jag menar, har någon sett Dickson Etuhu springa på detta viset tidigare? Det gjorde han inte ens under VM 2010.
Det var en händelserik och dramatisk match, jag har säkert missat hälften av allt som hände, och eftersom jag sällan tror på tillfälligheter ser jag det som en välförtjänt AIK-seger (Ishizaki har en bra frisparksfot, Bangura är en lurig anfallare), även om jag upplever Djurgården som det bäst fungerande laget, framför allt de minuter då det var elva-mot-elva, innan den evighetslånga halvtidspausen, då matchen spelades under någorlunda normala förutsättningar.
Resultatet styr tanken, brukar fotbollstränare säga och det kanske är något Djurgården kan trösta sig med i dag. De hade faktiskt råd att förlora också, åtminstone om man ser till tabellen.
Det hade inte deras motståndare haft, och det var det här årets mest omdiskuterade AIK:are bland fansen – Bangura inför säsongen, Alm under säsongen – som klev fram och såg till att det blev seger när förlust inte var ett alternativ.
Var ska detta egentligen sluta? tror jag rätt många undrar just nu.