”Någonting har hänt med svensk friidrott!”
VASA. Framgångarna bara fortsätter för svensk friidrott 2017.
Någonting har hänt, mentala spärrar har fallit.
Daniel Ståhl ser ut som han aldrig gjort annat än dominerat i en diskusring, Khaddi Sagnia flyger igen och Sofie Skoog hoppar som hon är på väg mot en ny mästerskapsfinal.
Jag är inte förvånad att svenskarna vann lag-EM:s andradivision och tog steget upp bland de stora igen.
Sverige tillhörde favoriterna, men det är också ett helt annat go i svensk friidrott idag än för ett år sedan. Alla pilar pekar uppåt.
Lag-EM blev ett långt pärlband av svenskar som överträffade sig själva och favoriter som höll.
Rejält misslyckande i Rio
Fjolåret blev ju ganska svart efter ett EM i Amsterdam i juni som lovade mer.
Men i OS blev det ett enda stort fiasko.
Nästan alla svenskar med chans till en topplacering försvann redan i kval och försök.
Daniel Ståhl i diskus, Michel Tornéus i längd, Angelica Bengtsson i stav, Kim Amb i spjut och Khaddi Sagnia i damernas längdhopp. Det var nästan bara tårar och depp.
Då fanns egentligen inga realistiska svenska medaljhopp.
Nu är Daniel Ståhl en av favoriterna till VM-guldet i London.
Lovisa Lindh har kapacitet att utmana om en medalj med det perfekta loppet, vilket hon visade både i Oslos och Stockholms Diamond League-tävlingar.
Meraf Bahta kan slåss i toppen om hon hittar rätt sträcka och springer utan att bli instängd och trängd i loppen. Men hon verkar inte kunna välja mellan 1500 och 5000 meter.
Däremot är hon en kämpe som tog en andraplats på 1500 meter, trots att hon legat sjuk i veckan och inte tävlat sedan Bauhaus-galan. Men hon ville inte svika laget.
Och Sofie Skoog har chansen till en topplacering i London om hon tar ett litet kliv till i en gren som är svag internationellt just nu. Sofies 1.94 från Bauhaus-galan räcker för att vara topp tio i världen i år och då är två av de hon har framför sig mångkamperskor. Belgiskan Nafissatou (1.98) och brittiskan Katarina Johnson-Thompson (1.95) satsar i första hand på sjukampen i VM.
Påminde mer om skid-VM
Sofie imponerade i kylan här i Vasa. Bara att klä av sig inför hoppen var en utmaning i en kyla som mer påminde om skid-VM i Lahtis i vintras.
Tre, fyra centimeter till och hon kan fightas om en VM-medalj.
Det är bara ryskan Marija Lasitskene som står ut med sina 2.04. Den enda som hoppat över två meter i år och en av få ryssar som fått dispens att tävla i VM.
Var Khaddi Sagnia och Michel Tornéus landar i VM är svårare att förutspå, men Tornéus har alltid kapacitet att hoppa för en medalj, även om sydafrikanerna Luvo Manyonga (8.65) och Rushwal Saamai (8.49) startat säsongen på en väldigt hög nivå. Men båda har kvar att kvala in till VM.
Angelica Bengtsson är också där och nosar, VM-fyra senast i Peking 2015. Det var Sveriges bästa VM-placering den gången.
Då har jag inte ens nämnt Armand Duplantis som inte startat sitt sommartävlande igen.
Sjuttonåringen som fortfarande är etta i världen med sina 5.90 i stav och självklart en stark medaljkandidat om han hittar den formen i London i augusti. I så fall den största vi har bakom Daniel Ståhl.
Men jag gladdes också åt de mindre namnkunniga svenskarna här i Vasa.
Snart VM-klare Ida Storm i slägga, reserven Linn Nilsson som klev in och vann 3000 meter och Sarah Lahti som drog hela vägen på 5000 meter, innan hon blev omsprungen på sista varvet.
Jag förstår att Sarah Lahti var både ledsen och frustrerad efteråt, men samtidigt kanske taktiken blev lite väl självdestruktiv till slut. De andra tjejerna hade bara att tacka för draghjälpen.
Men besvikelsen över fjärdeplatsen visar vilka förväntningar hon har på sig själv.
Nu går friidrottssommaren vidare med massor av svenskar i de kommande Diamond League-tävlingarna.
Bara en sån sak.