Det visar veckans tränarkarusell

LAUL: Osund övertro på tränarens möjligheter

Det finns en osund övertro på vilka möjligheter en tränare har att påverka resultat.

Det visar om inte annat gårdagens tränarkarusell i allsvenskan.

Låt mig ta ett exempel från min egen karriär i Ljungskile SK:

1999 hade vi häng på allsvensk kvalplats men slutade fyra i division ett södra.

2000 ramlade vi ur superettan.

Tränare båda åren: Janne Jönsson.

Var det Jannes förtjänst att vi kom fyra 1999? Var det Jannes fel att Ljungskile ramlade ur 2000?

Nej.

Han är en pedagogisk, lyhörd och välutbildad tränare, han bidrog till att Halmstad BK gick upp i allsvenskan i söndags men jag säger som Lasse Lagerbäck: En tränare är aldrig mer än tio procent av lagets resultat.

(Kanske tjugo procent eftersom Lagerbäck är en försiktig general som hellre underdriver än kryddar i onödan).

Skillnaden mellan 1999 och 2000 för oss i Ljungskile var att konkurrensen hårdnade i och med seriesammanslagningen, Anders Wahrnberg flyttade till USA, Stefan Berntsson gick sönder, vi hade så få forwards att undertecknad fick kliva in från start i kedjan ett par matcher, då förstår ni själva.

Under sommaren lämnade även jag det sjunkande skeppet då jag fick fast anställningen på Slitz i Stockholm, mitt första journalistjobb.

Inte ens Mourinho hade räddat oss

En tid senare hörde jag att Janne Jönsson var aktuell för Landskrona Bois men att de tvekade eftersom han hade tränat Ljungskile när de ramlade ur superettan.

Något så dumt hade jag aldrig hört. Fan, inte ens José Mourinho skulle räddat LSK kvar det året.

I dag vet alla att Janne Jönsson är en kompetent tränare eftersom han har lärt av sina misstag, gjort erfarenheter, förkovrat sig längs vägen, hoppat på olika jobb i olika miljöer, bra resultat ibland, sämre på andra ställen men faktum kvarstår: Janne är en kompetent tränarjävel.

Det var han 2000 när Ljungskile rasade ur superettan, det är han 2016 när HBK går upp i allsvenskan. Och han var det 2015 också, när HBK åkte ur allsvenskan.

När Malmö FF i dag presenterade Magnus Pehrsson tycker många fans att det är ett dåligt val. De flesta tittar på resultat. De ser att Magnus Pehrsson lämnade tränaruppdraget för Estland efter 0–5 mot Bosnien-Hercegovina.

Var storförlusten Pehrssons fel? Någon match senare förlorade samma Estland med ny förbundskapten med 8-1 mot Belgien.

Åter: Självaste José Mourinho kan inte rädda dagens Estland.

Resultat betyder ingenting om de inte sätts i ett sammanhang: Vilken trupp tränaren har tillgång till, vilka resurser finns det, hur ser konkurrensen ut.

De frågar inte firmagrabbarna

När en klubbledning rekryterar tränare tittar de därför inte på resultaten – de tittar på utbildning, erfarenhet, vilket ledarskap tränaren står för, det görs intervjuer för att ta reda på om personen ifråga matchar den aktuella klubbens behov, mål och framtidsvisioner.

Plus referenser.

När Malmö hämtar referenser på Magnus Pehrsson frågar de inte firmagrabbarna som gick ner på Kaknäs för att säga åt Pehrsson att om han förlorar nästa match kommer alla fans vända sig emot honom – de hämtar referenserna från människor som haft insyn i hur Pehrsson arbetar på riktigt.

För knappt fyra år sedan upplevde Magnus Pehrsson sig så hotad att han valde att lämna Djurgården, nu erbjuds han Sveriges tyngsta klubbtränarjobb i en förening som under dessa fyra år vunnit allsvenskan tre gånger och spelat i Champions League två gånger. Föreningen där fansen ville bli av med honom har inte ens lyckats vinna ett derby under samma period.

Jag är inte dummare än att jag förstår att oavsett vad jag skriver så är Magnus Pehrsson ett kontroversiellt val av Malmö FF men det gör det ännu intressantare: Så agerar nämligen en stark klubbledning.

Magnus Pehrsson kanske blir en felsatsning, det kanske skär sig av någon anledning men det spelar ingen roll: MFF har gjort ett gediget rekryteringsarbete, vi vet sedan tidigare att anställningsbeslutet tagits av en skicklig ledning, de har genomfört det trots att de visste att fansen skulle gå i taket.

En sådan klubbledning kommer också misslyckas med enskilda rekryteringar men i långa loppet hjälper den klubbledningen Malmö rätt oftare än fel.

Var befinner sig Larsson om fyra år?

Samma dag som Magnus Pehrsson anställdes lämnar Henrik Larsson Helsingborg.

Även där har fansen vänt sig emot honom, till slut också majoriteten av spelarna enligt ett färskt avslöjande signerat kollega Johan Flinck. Där och då, med en månad kvar på säsongen, backade klubbledningen upp Larsson och det förstår jag: Det är en sak att sparka någon – det är en annan sak att ta ansvar för vem som ska ta över med fyra matcher kvar och akut krisläge. Det är en större chansing. Hur tror ni analyserna låtit om Henke sparkats i oktober och HIF åkt ur?

Nu får Henke ändå lämna, det är förbannat sorgligt som det slutade med den grova huliganattacken på Olympia men jag har egentligen inga synpunkter på beslutet: Jag har själv ifrågasatt om Henke har intelligensen för att bli en riktigt stor tränare, han är ytterst ansvarig för ett stort sportsligt misslyckande och nu finns det tid att hitta en långsiktig tränarlösning med egenskaper som är bäst för en klubb som måste börja om från början, igen.

Ändå, jag kan inte skaka av mig den kittlande frågan lex Magnus Pehrsson och Djurgården:

Var befinner sig Helsingborg och Henrik Larsson om fyra år?

Kanske tuggar HIF kvar i superettan medan Henke precis har tagit över regerande mästarna AIK för att leda deras satsning mot Champions League.

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.