Wennerholm: Svensk friidrott måste plocka fram tävlingsdjävulen

Uppdaterad 2018-03-05 | Publicerad 2018-03-04

BIRMINGHAM. Sverige gör sitt sämsta inne-VM på 21 år.

Det sämsta sedan Paris 1997.

Och det är inget nytt fenomen.

Svensk friidrott måste plocka fram tävlingsdjävulen igen.

När jag ska sätta plus på den här svenska VM-truppen tvingas jag underkänna hälften av de fjorton som var med.

Och då känner jag mig ändå snäll.

Den enda jag kan ge toppbetyg är Armand ”Mondo” Duplantis, trots att han blev sjua och stannade på 5,70 i herrarnas stavhopp.

Men han gav bort en förmodligen betydligt bättre placering i jakten på en medalj.

Det var inget annat som gällde för honom.

Jag gillar den inställningen.

Mondo borde få föreläsa för hela den svenska truppen inför alla framtida mästerskap.

Han har precis den tävlingsdjävul jag saknat hos svenskarna sedan Kajsa Bergqvist, Stefan Holm, Christian Olsson och Carolina Klüft gjorde svensk friidrott till det hetaste samtalsämnet i hela den internationella friidrottsvärlden i början av 2000-talet.

Jag såg dem alla fyra ta VM-guld här i samma Birmingham senast inne-VM gick här 2003.

Eller Sanna Kallurs berömda häckdjävul som gav henne världsrekordet på 60 häck med 7,68 i tyska Karlsruhe 2008 och som överlevde alla nya häckkanoner här i Birmingham tio år senare.

Känner sig slagna redan på förhand

Nu verkar det som svenska friidrottare förminskar sig själva på de stora, internationella mästerskapen som VM och OS och känner sig slagna på förhand.

OS i London 2012 var en jättebesvikelse och friidrottens sämsta på 48 år.

OS i Rio fyra år senare var det sämsta någonsin.

VM i London förra året räddades av Daniel Ståhls silver i diskus.

Men då kom han dit som överlägsen världsetta och fylld av självförtroende. För mig var det nästan en liten besvikelse att han missade VM-guldet.

Men han var ändå undandraget som bekräftade regeln.

Det verkar som om dagens friidrottare har en mental spärr när det kommer till internationella mästerskap. Att de känner sig slagna redan på förhand.

Samtidigt har svenskarna haft en förmåga att överträffa sig själva på EM av någon anledning.

Där slår de till och höjer sig själva. Där blir det årsbästan, personbästan och genombrott.

Det har varit en klar trend de senaste åren.

Därför är jag glad att det är EM-år 2018. Ett mästerskap som avgörs i Berlin i augusti.

Särklass största talangerna just nu

Nästa VM kommer först i Qatar 2019 och då tror jag att både Armand Duplantis och Khaddi Sagnia är medaljkandidater om deras utveckling fortsätter.

De är svensk friidrotts i särklass största talanger just nu, båda med kapacitet att växa till världsstjärnor.

Sedan har vi naturligtvis Daniel Ståhl, som tog klivet till absoluta toppen redan i somras.

Det är synd att inte diskus finns med på inne-VM, men väggarna skulle tyvärr inte hålla för det.

Så allt är inte nattsvart.

Men här i Birmingham var det inga som överträffade sig själva.

Förbundskapten Karin Torneklint brukar ha svårt att erkänna att det gått dåligt, men nu var till och med hon utan motargument.

Hon erkända att de flesta i den här VM-truppen flög hem till Sverige besvikna.

Mest kanske höjdtjejerna Erika Kinsey och Sofie Skoog som hade en gyllene chans att ta medalj i ett höjdhopp för damer som är svagare än någonsin.

Green skulle tagit medalj i varenda mästerskap

Sofie Skoog var VM-femma inomhus i amerikanska Portland för fyra år sedan efter att han varit femfri över 1,93.

Hade hon gjort samma sak här hade hon åkt hem med ett VM-silver runt halsen.

Jag förstår att hon grämer sig.

Samtidigt har jag svårt att inte tycka synd om Emma Green som var stabil på höjder kring 1,95–1,96–1,97. Idag skulle hon ta medalj i varenda mästerskap känns det som.

Hon var som bäst i fel tid.