Han smugglade sprit, byggde pingisrobotar och visade porrfilmer
Gnetarkungen Alex Ehrlich förändrade svensk bordtennis
Publicerad 2022-09-02
Han satt i koncentrationsläger, smugglade konjak, visade porr och byggde robotar.
Du gissade rätt.
Nu ska det handla om bordtennis.
Han kallades Gnetarkungen.
Utrustad med ett monumentalt tålamod och befriad från all attackvilja returnerade Alex Ehrlich vadhelst som flög emot honom. Många försökte förgäves smasha förbi den långlemmade mannen, så i VM:s öppningsmatch 1936 mötte rumänen Paneth Farkas i stället gnet med gnet.
Följaktligen blev den första bollen seg.
Serve, retur, retur, retur, retur. Det klonkade och klonkade i träracketarna i en timme utan att någon avgjorde. Efter ytterligare tio minuter var Ehrlich så trött i högerarmen att han bytte grepp till vänstern.
Snart blev domaren stel i nacken och behövde bytas ut. Men kombattanterna fortsatte outtröttligt i vad som inte längre var en fysisk utan en mental tvekamp.
För att inte tappa sugen beordrade Alex Ehrlich att en tränare ställde upp ett schackbräde så att han mitt i slagduellen kunde ropa ut sina drag. Retur, retur, retur, springaren till G5, klonk, klonk, klonk.
Drog fram brödlimpa
Två timmar och tolv minuter in i matchen blixtrade Paneth Farkas rygg av smärtor som tvingade honom till desperata attacker. Bedrövelsen behövde få ett slut.
Efter 12 000 slag brände rumänen.
1–0 till Alex Ehrlich som tjoade tvärsöver bordet:
– Nämen, vad du slarvar!
Den andra bollen varade i 20 minuter innan Alex bad en ledare att hiva fram en korv och en brödlimpa och langa över bitar medan spelet pågick. Farkas kokade av ilska och försökte sig på ett par huvudlösa smashar innan han kastade sin racket mot motståndarens huvud och stormade ut ur lokalen.
Gnetarprinsens försök att överta tronen hade misslyckats.
På 20- och 30-talet ledde östeuropeiska judar bordtennisens utveckling. Den storvuxne Alojzy "Alex" Ehrlich, född i Polen år 1914, var en av dem. Med sin räckvidd och sina reflexer ansågs han vara en av sin årskulls mest talangfulla spelare och vann fyra VM-medaljer mellan 1935 och 1939.
Under andra världskriget satte nazisterna Alex i koncentrationsläger där han förvägrades träningstillfällen och mat. Den muskulösa kroppen förtvinade sakta och efter fyra år i Auschwitz och Dachau var han redo för gaskamrarna, men lägervakterna kände igen den utmärglade världsstjärnan och skonade honom.
PLUS: Charles, 75: ”Folk blir chockade och vill veta hur jag gör”
”Ring efter midnatt!”
Sakteliga återfick Alex Ehrlich sin hälsa och sökte sig till Paris. Hans armar var för alltid präglade av missförhållandena, men hjärnan var precis densamma som förut, så han svor att föra vidare allt som sporten lärt honom.
På 50-talet reste Alex till Malmö och vidare runt i Sverige. Han var en pingisens fältpräst som missionerade läran om den perfekta spelstilen – matcher vinns inte med handleden utan med låren och pannbenet.
En lärjunge heter Christer Johansson och vet det mesta om Ehrlich.
Sägs det.
Men när jag försöker nå den tidigare förbundskaptenen, vars bror var storspelaren Kjell ”Hammaren” Johansson, stöter jag på patrull. Alex Ehrlich har varit död i 30 år och ändå tycks Christer lika svår att intervjua.
– Ring efter midnatt! Jag har inte tid! fräser 78-åringen första gången och lägger på luren.
Andra gången är hon närmare nollett och en halv signal hinner nå fram.
– Det är Christer i Luxemburg.
Är du utomlands?
– Vad tror du?
Det låter inte så.
– Nej, jag bara testar dig.
Jag messade om en intervju. Kan jag komma hem till dig?
– Det passar på måndag halv sex.
På morgonen?
– Nollfem trettio till nollsex blir bra.
”Vill du ha whisky?”
Jag säger att han är orimlig. Han säger att jag är lat. Och nästa måndag rattar jag min skoda genom det mjölkiga morgonljuset bortåt Eskilstuna och undrar vad som pågår.
Huset ligger på en kulle och en farbror med pliriga ögon och turkos skjorta öppnar. Jag frågar om han är Christer Johansson.
– Nej, det är min bror, men kom in.
Jag sparkar av mig skorna medan gubben går runt hörnet, kommer tillbaka direkt och presenterar sig som Christer.
Det var du hela tiden?
– Hahaha. Vill du ha whisky eller konjak?
Kan du inte säga något om Alex Ehrlich först?
– Han vägde 30 kilo när han kom ut från koncentrationslägret, men det var en stor man. På alla sätt stor, inleder Christer Johansson.
På vilket sätt?
– Han pratade 18 språk men man förstod knappt ett enda ord på något av dem. Så fort han kom till ett nytt land pratade han det språket. Om han inte kunde orden uppfann han egna uttryck. ”Svenska skogen” sa han om materialet i racketarna. Det betydde trä.
Vi sätter oss vid ett tungt furubord och rör ner pulverkaffe i ångande vatten. Spriten ser jag inte till. Christer berättar om barndomen i Eskilstuna som son till en hemmafru och en smed som råkade hugga av sig fingrarna.
Åkte runt i hela landet
Christer och Kjell spelade dagligen pingis i hyreshusets källare innan de löste medlemskap i IF Verdandi och spelade upp klubben från division sju till allsvenskan.
Till sporthallen kom en dag en medelålders man med slående fysik. På sjövild svenska förklarade han att det fanns två nycklar till att bemästra bordtennis:
Det första var att svinga stort, med racket över huvudet, vilket var en rest från tiden när det inte gick att skruva.
Det andra var svikthopp.
– Han förespråkade att man tränade på förmiddagen åtta till tolv, på eftermiddagen ett till halv sex och på kvällen nio till elva. Vi fick spela pingis emellanåt men svikthopp var specialiteten. I sporthallen fanns en trappa som man skulle hoppa upp för på ena benet och ner på andra. Man fick hålla på tills man såg konstigt.
De låter som att han tränade folk till att bli den spelare han var.
– Jaja. Han tog ingen individuell hänsyn. Men han smittade med sin energi och gjorde övningarna själv, trots att han var mycket äldre än spelarna.
Till yrket var Ehrlich riksinstruktör samt kontrakterad av tillverkaren Stiga som saluförde ett racket med hans namn. Men rollbeskrivningen matchade inte hans arbetsinsats som kringflackande inspiratör, som la dygn ute på vägarna när han inte betvingade Svenska skogen eller hoppade upp och ner för trappor.
Började bygga robotar
Christer tar en klunk pulverkaffe och grinar till av styrkan.
– Han var runt överallt. På 50-talet måste han ha påverkat tusentals att satsa på pingis. Man kan säga att han var en av orsakerna till att Sverige blev bra.
Som 22-åring upplevde sig Christer diskriminerad på grund av sin diabetes. Han togs inte ut till stora matcher eftersom ledarna fruktade blodsockerfall i avgörande lägen, så i pur besvikelse la han ner sin aktiva karriär och blev ledare.
Han delade inte alla Alex Ehrlichs idéer, men deras gemensamma inflytande höjde nivån för en folksport som dittills bara gett några blågula strömedaljer de gångna decennierna. Med start 1967 vann Hammaren, Hasse Alsér, Stellan Bengtsson och gänget guld i fyra raka världsmästerskap innan de på 80-talet lämnade över till Tickan, Äpplet, J-O, Jörgen och de andra.
– Det går inte att säga att Alex ligger bakom allt. Det är en överdrift. Men han hade ett positivt inflytande på svensk bordtennis på 50-talet som sedan höll i sig för lång tid. Han såg till så att de bästa inte bara stod och lekte på träning. När de träffade Alex lärde de sig att träna, säger Christer och hämtar några havreflarn.
Nästa steg i Ehrlichs missionärsarbete var att bygga robotar.
Med Stiga i ryggen designade och kalibrerade han trebenta apparater där olika reglage styrde bollens riktning och hastighet. I mitten av 70-talet lämnade Christer Johansson svensk pingis för att leda västtyska landslaget och höjde månadslönen från 6500 till 30 000 kronor (”jag hade bättre betalt än fotbollens förbundskapten Helmut Schön eftersom tyskarna gav lön utifrån meriter. Han hade noll VM-guld medan de räknade ut att jag hade 192 internationella titlar”).
PLUS: Charles, 75: ”DET är bättre än gymmet”
Varken Alex Ehrlich eller Christer Johansson skulle arbeta i Sverige igen. De spred sina läror i Sydamerika och Asien, i Luxemburg och Frankrike. Ehrlich höll kurser i Saint-Tropez, Johansson testade i Norge och nobbade anbud från Saudiarabien.
Tvättade sig i diskfatet
– Jag tror inte att Sverige har haft någon, förutom mig, som varit mer engagerad än Alex. Han levde med uppdraget från morgon till kväll. Sova kan man göra när man blir äldre, sa han alltid. Och går det inte i dag så går det i morgon, säger Christer.
Vad stack ut mer med Alex?
– Hakan. Ansiktet var långt och med tydliga drag. Tittade man på honom förstod man att vi människor härstammar från apsläktet.
Jag menade inte bildligt.
– Hans idéer stack ut. Han var egensinnig. Han smugglade in mycket sprit till oss, särskilt konjak till Hasse Alsér, han som omkom i en flygolycka 1977. Och när vi var i München för VM 1969 visade han porrfilmer för oss svenska spelare. Nu ska ni koppla av, sa han och satte på.
Det låter som en tveksam avslappningsform.
– Ja. Man blev tvärtom.
Fortsatte du om Ehrlich att höras efter att ni klippte banden till Sverige?
– Ja. Vi var nära vänner och träffades ofta. Jag bodde hos honom i Paris där han hade en takvåning. Det var skitigt som fan. Man kom inte in i duschen och tvättfatet på toaletten hade ett två centimeters dammlager. Där är jag aldrig så jag behöver inte städa, sa han alltid, för han tvättade sig i diskfatet.
Pratade ni om den långa bollen mot rumänen, den som ledde till en ny regel om maxtid i pingismatcher?
– Ja, den drogs ofta upp på partyn. Kommer du ihåg? sa alla. Han ruskade alltid på huvudet och skrek INTE NU IGEN!... men sen kom han igång. Slutklämmen var alltid samma: vad du slarvar.
”Man sätter en kniv i arslet”
På 80-talet drog sig Alex Ehrlich tillbaka i Frankrike och 1992 dog The King of Chiselers, den gnetigaste av alla försvarsjättar, av magcancer på sjukhuset Saint-Denis i Paris.
Christer Johansson kom hem från sitt sista utlandsuppdrag 2010 och bollar alltjämt nere i sporthallen två gånger i veckan. Han påstår sig fortfarande ha ett stående erbjudande från Israel.
Min tid har gått och vi tar i hand och går ut. Jag ber honom posera med racket vid vedboden och 78-åringen sveper med sin racket som en ninja. Christer frågar vad intervjun ska mynna ut i och jag försöker legitimera besöket genom att slå en bro mellan det förflutna och nutiden.
Det här är inte bara gamla skrönor utan ett levande stycke pingishistoria, försöker jag.
Christer håller inte med.
– Nej, för vår filosofi var att man ska vinna sista bollen i varje set. När man leder ska man inte bli passiv och hoppas att motståndaren missar, men det är svenskarna numera specialister på. Truls Möregårdh gör så. Mattias Falck och Linda Bergström också. De verkar förlora alla finaler som de är i.
Hur råder man bot på det?
– Men sätter en kniv i arslet på dem. Vår generation och nästa – den med Waldner och Appelgren – vann alla jämna matcher. Det gör man inte i dag.
Den här texten handlar om Alex Ehrlich. Så jag undrar om han var den mest egensinniga person som svensk pingis bekantat sig med.
– Du menar om man tar bort mig?
Ja, nu har du nästlat dig in i reportaget. När jag pratade med pingisfolk var det en som kallade dig knepjocke. En annan sa något liknande. Varför säger de så?
– För att de inte förstår pingis.
PLUS: 20 skandaler som skakat om idrotten
Vad har de missat?
– Det mesta. På träning slår man diagonalt forehand i timmar, en där och en där, men så spelas inte pingis. Så tränas pingis. Min kusin Lars-Eric Uneståhl, världsledande inom idrottspsykologi, sa att pingisspelare tränar mest onödigt av alla idrottsmän. Du har hela bordet till förfogande men tränar bara diagonalt eller korta vägen. Varje övning ska börja med serve och retur så att man får in det.
Det måste finns mer bakgrund än så. Det känns som att du har bråkat och krånglat.
– Ja, jag har sparkat mycket folk. I alla idrottsförbund sitter det lakejer i toppen. Jag har fått förfrågningar man vägrat ge mig in i det där. Styrelsemiddagar där arrangörerna ställer upp med brudar till alla. Jag träffade Sepp Blatter när jag jobbade i Schweiz i sju år och man såg direkt vad det var för typ. Han vill bara sko sig.
Du har åkt runt och satt knivar i arslet på folk?
– Om du visste hur många funktionärer jag har sparkat. De sitter bara och nyttjar pengar som ska gå till idrotten. I Tyskland blev jag anställd av Jupp Schlaf och fick honom sedan avskedad. Han var på deras förbund och ordförande för europeiska förbundet men tog ut dubbla reseersättningar och det avslöjade jag.
Har du skott dig? Har du miljoner?
– Nej. Två har jag. Det räcker.
Varför krånglade du så med tiden för vår intervju?
Ögonen plirar igen. Har jag inte begripit någonting?
Är det något Christer Johansson velat lära ut så är det att slentrianen är din fiende. Du kan och bör bygga upp muskulaturen med Alex Ehrlichs metoder, för tragglande tar dig en bit på vägen. Men för att bli mästerlig måste du anpassa dig till rådande situation, till att det finns en människa på andra sidan, till att kontra på dennes nycker och infall.
Christer kramar min hand så hårt att det smärtar. Han ler klurigt.
– Jag sa så för att du skulle tänka till.