Wennerholm: Pinsamt – lägg ner skiten
Först hade Oslo sina Impossible Games.
Nu har Zürich haft sina Inspiration Games.
En ny Kalle Anka-tävling där det till och med blev ett nytt världsrekord – på 185 meter.
Pinsamt är bara förnamnet.
Ja, även jag studsade till där framför datorn när tiden 18,90 kom upp efter Noah Lyles 200 meter.
Nytt världsrekord.
Och snudd på halvsekunden bättre än Usain Bolts gällande rekord på 19,19.
Det var naturligtvis för bra för att vara sant och jag reagerade direkt över hur kort kurva amerikanen hade innan han kom in på upploppet.
Noah Lyles är visserligen en supertalang på 200 meter, men det här var ett världsrekord ingen trodde på även när klockan stannade på de 18,91, som senare justerades till 18,90.
Usain Bolt satt nog och skrattade där hemma på Jamaica med dottern Olympia i knät.
Nu visade det sig att Noah Lyles startat från fel plats och det visar bara hur allvarligt man ska ta dessa coronaersättningar till tävlingar.
Nej, det här var droppen.
Lägg ner skiten nu.
Tänk om.
Bengtsson fick hoppa i Karlstad
En tävling som hade pajasstämpel redan från början blev plötsligt ännu pinsammare och vore jag ansvarig för världens största gala där i Zurich skulle jag gå till jobbet med solglasögon och lösnäsa i morgon.
Alla idéer är bra utom de dåliga, men när jag ser det senaste försöket att låta friidrottare från olika världsdelar mötas via tv-länk så blir det bara pannkaka. Omöjligt att ta på minsta allvar.
Vissa tävlade i 32 grader och solsken i Florida, medan direkta motståndare tävlade i ett Nederländerna där regnet vräkte ner.
Och Angelica Bengtsson fick hoppa ensam i Karlstad och möta en Katerina Stefanidi som hoppade i Kalifornien och amerikanskan Sandi Morris som fanns i Florida.
Det gick sådär.
Regerande olympiska mästaren Stefanidi rev ut sig redan på ingångshöjden 4,46 och verkade inte ens intresserad.
Spänningen var över redan där.
Angelica Bengtsson gjorde vad hon kunde på ett öde Tingvalla, där miljön var lika upphetsande som paketsorteringen ett nattskift på PostNord i Växjö. Hennes nya deltidsjobb.
Hon försvann på 4,56 efter att ha klarat 4,36 och 4,46 i sina andra försök.
Kvar var då Sandi Morris som gick in på 4,56 och tog i första och sedan vann på 4,66.
Mer spännande än så blev det inte i den enda grenen med svenskt deltagande.
Det blir bara löjligt
Det fortsatte i ungefär samma stil.
Det verkar som de galaarrangörer som fått ställa in sina Diamond League-tävlingar känner ett behov av att ändå synas på något sätt.
Jag kan uppskatta uppfinningsrikedomen, ambitionen att ändå göra något.
Jag kunde till och med ryckas med av delar av Steinar Hoens och Bislett-galans första försök med sina Impossible Games, där höjdpunkten var att se Therese Johaug tävla mot en ljushare som höll tempot längs sargen i hennes ensamlopp.
Men det var ändå något nytt och fräscht och Johaugs tid var enastående.
Det hände i alla fall något.
Och hon är fortfarande tvåa i världen på 10 000 meter med sina 31:40.67 och var det till så sent som på onsdagen då japanskan Honami Maeda sprang på 31:34.94.
Det fanns något att snacka om efteråt.
Den gången.
Efter Zürichs försök att planka konceptet finns det också saker att prata om, men av ett helt annat slag.
Det pinsammare slaget.
Och så alla dessa udda grenar.
I Impossible Games sprangs det 150 meter för damer, 100 yards för herrar, 300 häck och 3 x 100 meter.
Det blir bara löjligt.
Vem bryr sig?
Vem tar det ens på allvar?
Fantastiskt jobb av Johan Engberg
Nej, då föredrar jag att titta på när Vesteinn Hafsteissons diskusgäng åker runt och tävlar i Sverige, en engrensshow som ändå är på allvar.
Eller Johan Engbergs Karlstads GP på onsdagen, som ändå gjorde skäl för att kallas gala.
Han hade lagt ner ett fantastiskt jobb att få ihop riktiga tävlingar, med de flesta grenar på programmet och svenska eliten på ett och samma ställe.
Det var på riktigt och även om vädret ställde till det för vissa grenar, blev det ändå en högklassig avslutning på den kvällen.
Men det som utspelade sig kvällen efter är jag gärna utan.