Käck: Den här segern var hans mest imponerande

Andreas Käck

Betraktas nu som Storbritanniens störste idrottsman genom tiderna

Det är en sak att vara favorit, en helt annan sak att vara hela Storbritanniens antidepressiva läkemedel.

På pappret var Andy Murrays tredje Grand Slam-titel hans hittills enklaste.

I verkligheten var den hans allra mest imponerande.

helskärm

Liam Broady, Lu Yen-Hsun, John Millman, Nick Kyrgios, Jo-Wilfried Tsonga, Tomas Berdych och Milos Raonic.

Det var ju inte direkt några storfräsare som Andy Murray behövde besegra för att vinna Wimbledon 2016. Vägen till en Grand Slam-titel lär aldrig bli enklare än så här. Men bedriften i sig ska ändå inte förringas.

Pressen på Murray är enorm.

När den 29-årige skotten spelar på engelsk mark förvandlas han till hela Storbritanniens centrala punkt.

All fokus – på en enda person.

Lendl fick ordning på skotten

Det krävs mental styrka utöver det vanliga för att leva upp till de enormt högt ställda förväntningarna. Mental styrka har heller aldrig varit Andy Murrays adelsmärke, men frågan är om det inte är på väg att bli det – också?

Med nygamle tränaren Ivan Lendl vid sin sida ser det minst sagt lovande ut.

Murray har alltid haft en av tourens bästa försvarsspel, alltid haft bland de bästa returerna. Allt det där såg vi i den här matchen också – Raonic tvingades alltid spela en, ofta två, bollar extra – men mer än någonting annat såg vi en mognad hos Andy Murray som visade sig vara guld värd.

Inte ens efter fyra missade breakbollar i andra set kom de där utbrotten som vi vant oss vid att se.

I stället bet Murray ihop, knöt näven, fokuserade – och lekte hem setet i tie break.

Var aldrig nära att tappa

Segern var aldrig hotad; Raonic hade inte en suck. Murray kände nog själv att han hade stenkoll på händelserna, ändå satte han sig ner på sin stol och grät okontrollerat när matchen väl var över.

Det om något vittnar om lättnaden han kände.

2013 bröt han den evigt långa förbannelsen och blev den förste britten att vinna herrtiteln på 77 år.

Jag undrar om han inte känner mer lättnad nu?

2013 hoppades alla att han skulle vinna, nu krävde alla en seger.

Exempelvis prydde tidningen The Observer söndagens förstasida med följande uppmaning:

”Weather terrible, sterling tumbling, politics dismal, Euro flops (not Wales), Brexit coming, recession looming… ANDY, PLEASE CHEER US UP!”

De fick vad de önskade.

En brittisk mästare.

Starkare än någonsin

Vägen till titeln må ha varit mer krattad än någonsin men jobbet ska ändå göras – och Andy Murray gjorde det med bravur.

För första gången någonsin var han favorit i en Grand Slam-final.

Personligen trodde jag att det skulle spöka i Murrays hjärna.

I stället visade han upp en mental styrka starkare än någonsin förut.

Att kunna göra det när pressen är som allra störst, det är otroligt imponerande.

Den här Grand Slam-titeln må ha sett enkel ut på pappret. Motståndarna var inte de allra bästa. Men det innebar också att en förlust – oavsett när den nu hade kommit – hade klassats som en stor flopp.

Därför är jag mer imponerad nu än 2013.

Andy Murray har visat att han är en sann mästare.

Fotbollsikonen Gary Lineker beskriver honom till och med som en av Storbritanniens störste idrottsman genom alla tider.

Det är bara att hålla med.