Patrik Brenning

Innan prins Daniel satte sig i den mörka Volvon med de tonade rutorna för att rulla mot Järfälla ville hertigen av Skåne ha lite uppmärksamhet.

– Vi har ett trämål på tomten hemma och Oscar ville stå i mål och sa ”skjut högt pappa!”. Det njuter man av, säger prins Daniel.

Nu är vi i Viksjö för att se på idrottsglädje men också för att prinsen är genuint oroad.

Egentligen borde vi nog alla ha panik.

Vi kommer från speciella tider. Inte ens kronprinsessparet fick komma in i idrottshallen när dottern Estelle nyligen spelade sitt livs två första basketmatcher.

Nu kraftsamlar idrottsrörelsen för att locka tillbaka de barn och unga som också stängts ute under pandemin. De som inte varit välkomna i sina idrottshallar på grund av smittrisk och de som tröttnat när matchspel inte varit tillåtet.

Det är ett avgörande arbete för svensk idrotts framtid men sanningen är att problemen är långt mycket större än så.

Idrotten behöver inte bara återstarta. Den måste nystarta. Kanske till och med starta om, säger Anneli Gigg på kansliet i IFK Viksjö.

– För mig har det smugit sig på, tankarna på hur idrotten är konstruerad. Jag kan själv vara förvånad över att jag inte tänkt på det tidigare.

2020 arrangerades 6,1 miljoner färre deltagartillfällen än året innan för unga i svensk föreningsidrott.

Corona har förvärrat siffrorna – men antalet deltagartillfällen per capita har faktiskt sjunkit ända sedan 2009.

De tio största idrotterna såg till exempel en minskning på 1,3 procent mellan 2009 och 2019.

Tendensen gäller alla åldersgrupper och båda könen.

Det är också dystert att läsa den årliga rapporten från kronprinsessparets organisation Generation Pep. Bara två av tio barn mellan fyra och sjutton år nådde 2020 den rekommenderade mängden fysisk aktivitet – och bara ett av tio barn lever hälsosamt sett till både kost och motion.

Det tål att upprepas. Endast ett av tio barn i Sverige lever enligt undersökningen hälsosamt.

– Det är otroligt oroande och skrämmande att det är så pass illa, säger prins Daniel.

– Jag var nästan beredd på att det skulle vara illa med kosten men det var mer förvånande att bara två av tio rör sig tillräckligt mycket. Det kommer ju få konsekvenser.

Prinsen pekar på hur hälsosituationen ser ut för de som är 50–60 år i dag.

– Då har de ändå varit en generation som vuxit upp med mycket mer fysisk aktivitet och lite skärmtid. Och nu ser vi våra barn. Det är stora utmaningar.

”Det här kan vara en lösning”

Vi träffas på Viksjövallen i Järfälla, strax nordväst om Stockholm. Den svenska försommaren har uppvisning när kvällssolen ljussätter den pittoreska klubbstugan.

Framför prinsen spelar ett gäng tjejer fotboll. Någon är 15 år. Någon över 50. Prinsen skiner upp.

– Det här kan vara en lösning. Det är ju det här som är grejen!

Det prinsen ser är en ny form av organiserad idrottsrörelse.

Dagens ungdomsidrott behöver förändras för att möta det ungdomar vill ha och behöver. Det säger Malin Träff, ansvarig för barn och ungdomsidrott på Riksidrottsförbundet, och hänvisar till flera undersökningar från bland annat Ungdomsbarometern.

En färsk studie från förra året visade att unga mellan 15 och 24 år vill kunna påverka vilka tider, på vilket sätt och hur ofta de tränar. Något som rimmar illa med en klubbs bestämda scheman och krav på närvaro.

2019 svarade dessutom en tredjedel av de tillfrågade i Ungdomsbarometerns undersökning att de är helt ointresserade av att tävla. En ännu opublicerad studie som gjorts på uppdrag av RF bekräftar också att unga i allt större utsträckning bedömer att tävlandet inte är viktigt.

En trend som gått att följa tio år tillbaka i tiden och ett faktum som väcker frågor om svensk ungdomsidrott behöver organisera nya träningsgrupper helt bortom matchspelet.

Intresset för hälsa och en aktiv livsstil fortsätter samtidigt att öka hos personer mellan 15 och 24 år, en trend som gått åt samma håll i tio år. Unga är dessutom mer samhällsintresserade och ställer höga krav på ett genuint engagemang i jämlikhets- och hållbarhetsfrågor.

Delar inte en verksamhet deras värdering väljer de att stå utanför. Hur tänker de då om en förening tydlig förfördelar en del av sin verksamhet på grund av kön? Om killarna alltid har förstatjing på träningstiderna? Om herrlaget får bättre finansiellt stöd än damerna?

De ungdomar som redan slutat med föreningsidrott hänvisar i den opublicerade studien till att träningen tog för mycket tid och att de behövde fokusera på jobb eller skola. Många uppger dock att de saknar gemenskapen i träningsgruppen – och en helt färsk studie från i år visar att fler unga i dag, jämfört med för fem år sedan, uppfattar livet som ensamt och tråkigt.

Tänk om det funnits lag som erbjuder gemenskap och motion, utan att det behöver gå ut för mycket över andra delar av livet?

”Trodde aldrig jag skulle idrotta igen”

IFK Viksjö har sedan 2018 breddat sin verksamhet med lag som inte har någon naturlig plats inom den klassiska svenska idrottsrörelsen. För några år sedan spelade de Sveriges första match i gåfotboll och i dag samlas totalt 120 killar, tjejer, herrar, damer och seniorer i klubbens motionsverksamhet.

De yngsta är 15 år. Den äldsta 83. De betalar 700 kronor per helår och bestämmer själva vad de ska göra under den timslånga träningen en gång i veckan.

Anneli Gigg, som är ansvarig för verksamheten, hade själv inte spelat fotboll sedan 16-årsåldern när de satte igång. Men 20 år senare var hon 2018 tillbaka på planen igen.

– Det var jättenervöst, men gick hur bra som helst.

Anneli står i mål när prinsen kommer in på planen. Hennes idrottsbakgrund är på många sätt ett typexempel i svensk idrott.

Hon var jätteintresserad i ungdomen men tvingades ge upp fotbollen som 16-åring när innebandyn krävde mer tid. När familjen senare skulle utökas lade hon även innebandyklubban på hyllan.

– Då trodde jag att jag aldrig skulle hålla på med idrott igen.

Även hon pekar på hur idrotten är felkonstruerad. Är det inte märkligt att ingen reagerar när majoriteten av alla aktiva slutar i tonåren? Att ingen slår larm när verkligheten, och även förväntan, är att bara de absoluta undantagen ska ta med sig sin idrott in i vuxenlivet?

Föreningsidrottar gör vi som ungdomar. Sedan blir det på sin höjd gymbesök eller raska promenader som vuxna.

Prins Daniel beskriver en likartad erfarenhet.

”Det tog musten ur mig”

I unga år spelade prinsen ishockey, fotboll, basket, innebandy och körde motocross. I tonåren smalnade urvalet sedan av när prins Daniel bytte klubb för att kunna satsa mer på hockeyn.

– Vi hade inte ens en konstfrusen isbana hemma i Ockelbo och jag ville helst träna varje dag. Men nej, det var för kallt eller för varmt och sen hade isen smält eller så hade det snöat för mycket. Ni kan tänka er hur många gånger jag skottat den där isbanan.

– Men när jag var 16 år bytte jag till ett annat lag som låg 45 minuter med bil hemifrån. 16.15 gick bussen till Sandviken, sedan väntade jag 45 minuter i Sandviken på bussen till Hofors och så var det en eller två timmar tills träningen började när jag väl kom fram. Jag hade 95 isträningar första säsongen och fick nog åka buss till 85 av dem. Så höll jag på i fem–sex år, jag åkte 16.15 och kom hem 21, 22 eller 23. Det tog lite musten ur mig och min talang räckte inte riktigt till för den satsningen.

När motivationen inte längre fanns för en elitsatsning lämnade prinsen föreningsidrotten helt.

– Det kändes inte som att det var någon som bjöd in till att fortsätta och bara lira för att det var kul. Jag tror också att det finns en svårighet med hockey, som var min favoritsport, när det gäller istid och annat.

”Ska aldrig behöva sluta”

Efter en halvtimmes träning är det dags för vattenpaus för tjejerna i Viksjö. Det innebär också en möjlighet för prinsen att ställa några frågor om motionsfotbollen.

– Jag gillar verkligen det ni dragit igång här. Jag fick frågan från reportern här när jag slutade med idrott och varför. Det var ju så det var, och det var säkert samma för er, att det blev seriöst. Men ibland vill man ju bara hålla på och leka på fritiden. Det är ju det här man vill göra. Det är toppen!

Men kan ett gäng tjejer i Viksjö som spelar fotboll för att det är kul verkligen vara en början på något större? Kan de även öka föreningsintresset bland barn? Jo, Anneli Gigg tror faktiskt det.

Hon talar om vikten av förebilder. Att när de elitsatsande ungdomarna till en början har en uppsjö av fotbollsstjärnor att se upp till kan det vara svårare att se en framtid inom idrotten när drömmen om proffslivet av olika skäl tynar bort. Eller om du inte ens närt den drömmen.

Men i Viksjö finns det andra vägar.

– Idrotten har alltid varit bra på att ta hand om de som vill något, men på bekostnad av de som inte riktigt har det drivet. Vår målsättning är att man ska kunna vara med i föreningen hela livet. Man ska aldrig behöva sluta utan det ska alltid finnas någonstans att vara med.

Målen rimmar väl med Riksidrottsförbundets uttalade ambition att försöka omvandla svensk föreningsidrott från en triangel, där basen är bred men de allra flesta försvinner längs vägen, till en rektangel där alla fortsätter.

Skjutsade sin mamma till fotbollsträningen

Anneli pekar på hur hennes barn numera ser att det går alldeles utmärkt att fortsätta spela fotboll även när man närmar sig 40-årsstrecket – och till och med långt längre än så.

För när gåfotbollen kom igång i Viksjö 2018 engagerade sig även Annelis mamma, som dessförinnan aldrig hade spelat fotboll i någon organiserad form.

– Hon var hemma hos mig en gång och hade lämnat in bilen någonstans. Då fick jag köra henne till träningen och så gick hon där med sin träningsväska. Jag skulle köra min mamma till fotbollsträningen! Det var en annorlunda upplevelse, men så oerhört kul.

Borde inte det vara självklart egentligen?

– Jo, så är det ju. Men i dag är allt så styrt kring seriespelet och att du ska vara aktiv och hålla på. Men har du inte spelat på ett tag finns ingenting. Vi måste anpassa idrotten så att den passar alla. Då kommer det bli helt naturligt.

Prins Daniel skiner upp när han får höra om de tre generationerna fotbollsspelare.

– Det är ju jättekul!

Hur viktigt tror prinsen att det är det med förebilder även när det kommer till motion?

– Det är ju det sociala arvet och pratar vi generellt så är det större chans att jag får mina barn att röra på sig om jag går ut med dem och säger ”nu går vi ut och leker” än om jag sitter tillsammans med dem framför skärmen. Alla barn vill ju sitta framför skärmen hela tiden om de får chansen, så det krävs drivkraft från föräldern.

– Sedan är det ju mycket lättare om man bara kan öppna dörren och gå ut på sin gräsmatta än om man ska ta bussen till någon park någonstans där man kan spela. Så man får hela tiden ha respekt för att alla har olika förutsättningar. En ensamstående förälder, ofta mammor, som ska få ihop livet med läxläsning, tvätt, städning och allt annat som att dra in pengar till hushållskassan… Det är ju väldigt svårt att ha förväntningar på den föräldern i den situationen men då hoppas man att vi som samhälle ska stötta upp och finnas där och skapa förutsättningar. Att ta bort alla hinder som finns. Skärmtid är ett hinder, socioekonomi ett annat... Vi måste få bort alla de hindren så det finns lika förutsättningar för alla.

Erkänner nya intresset

Anneli drömmer om en fotbollsförening där det finns ett sammanhang för alla oavsett ålder och nivå. I Viksjö har de redan sett hur såväl gemenskapen som klubbkänslan förbättrats av motionsfotbollen men hon önskar också ett tätare samarbete med andra föreningar.

Hon pekar bort mot gymnastikhallen precis intill fotbollsplanen. Det är några korta steg mellan de två idrottsytorna men finns inget aktivt samarbete i dag.

Hur många fotbollsklubbar har inte en tennishall precis bredvid? Hur många ishockeyföreningar delar inte is med en konståkningsklubb?

Prins Daniel tänker tillbaka på ett besök kronprinsessparet gjorde i början av sitt äktenskap.

– Där hade de idrottshallen öppen och det var innebandy i ett hörn, pingis i ett och så kanske några hoppade hopprep. Ledarna var inte där för att coacha utan bara för att det skulle finnas vuxna i rummet. Det har jag tänkt på ofta, varför ser man inte det mer?

I den opublicerade studien från Ungdomsbarometern framgår också att fler än vanligt av ungdomarna provat på nya träningsformer under pandemin. En tredjedel av de som testat något nytt har gjort sitt val utifrån att de bara vill ha roligt och inte ha några krav på resultat.

Det är inte svårt att gissa vad det är för verksamhet många provat. Inte ens prins Daniel har kunnat stå emot padel-boomen, även om han erkänner det nästan lite skamset.

– Vem som är idrottsintresserad spelar inte padel i dag? Så det försöker jag köra ett par gånger i veckan. Men det är inte det som är fokus i dag.

Vad tror prinsen ändå att det är för lucka i idrottsutbudet som padeln lyckats fylla och därmed fått så många fler i rörelse?

– Jag tror det är tillgängligheten, vilket är fel ord eftersom det är otillgängligt, men när man väl fått en tid så är det väldigt lätt att ha kul. Jag hade mina kompisar från Ockelbo här för två år sedan och då hade jag spelat en–två gånger, någon en gång och någon inte alls. Men efter att vi spelat en första boll sa vi att den var längre än någon boll vi skulle ha lyckats åstadkomma på hela dagen på tennisbanan bredvid. Vi visste inte ens hur man skulle springa i padel men vi hade så himla kul.

”Barnen springer redan snabbare”

Prins Daniel återkommer hela tiden till idrottsglädjen, och det är tydligt att kungligheten bottnar i frågorna. Han understryker flera gånger sin beundran för, och kärlek till, idrottsrörelsen.

I samtalet med tjejerna i Viksjö berättar prinsen om fotbollsmatchen med prins Oscar innan bilen gick mot Järfälla. När prinsen beskrivit hur han njöt av matchen fyller en av tjejerna i: ”Det är kul tills barnen börjar vinna över en”.

– Ja, och de har redan börjat springa snabbare än mig. Men det får man ta. Det är lite kul också, kanske, svarar prins Daniel.

Spelar dina barn fotboll? undrar någon annan.

– Oscar gör det, han går i fotbollsskolan, men Estelle är baskettjej. Hon föredrog det men hon är bara nio år så det finns tid. Det verkar ju som man kan hålla på länge med fotboll, säger prinsen och blickar ut över spelarna.

Verksamheten i IFK Viksjö är ingen protest mot den svenska idrottsrörelsen eller tänkt att ersätta en elitinriktad verksamhet. Men kanske kan en del av lösningen på rörelsekrisen i Sverige vara att förändra synen på vad idrott är.

Både Anneli Gigg och prins Daniel talar om att skapa en ny nivå i svensk idrott. En parallell verksamhet.

– Alla har vuxit upp med att man tävlar, det är utslagning och det är toppning. När man själv sedan blir ledare har man det med sig. I vissa föreningar får du byta klubb om du inte kommer med i juniorlaget. Det är tuff utslagning samtidigt som vi vill se mästerskapsfotboll och ha bra landslag. Så det är mycket dubbla känslor för den här typen av frågor, säger prinsen.

Grundfrågan blir någonstans vad målet med idrotten ska vara. Ska det vara att vinna så många OS-guld som möjligt eller att alla ska må så bra som möjligt så länge som möjligt?

– Jag tror att det går att kombinera. Om vårt samtal här kokar ner till någonting så är det att jag tror på att den som vill måste få tävla. Den som tycker det är jättekul med matematik måste få utvecklas där och den som tycker det är jättekul med sport måste få utvecklas här, och inte behöva stå tillbaka för andra. Men de andra, den stora massan, måste få fortsätta hålla på för att det är kul. Därför är jag så glad över att få vara här. För det här är jättekul, säger prinsen.

– Det här kan ju vara svaret, att vi har två nivåer i en klubb. En för de som vill tävla, utvecklas och bli elit och en för dem som vill spela för att det är kul. Om det fanns hallar och plantider för det tror jag det skulle vara ett väldigt bra alternativ.

”Är det man vill att barnen ska få uppleva”

Prinsens egna barn är fortfarande bara nio respektive fem år men prinsessan Estelle började under pandemin sin resa i den svenska idrottstriangeln. Prins Daniel berättar med entusiasm:

– Jag vill gärna att mina barn ska få uppleva att vinna tillsammans med andra i ett lag. Känslan när man går av planen och har vunnit och har kämpat. Att man kanske har lite ont men att det ändå bara är glädje. Eller att man klappar om varandra efter en förlust och tänker att ”nu jäklar ska vi träna hårdare så att vi kan ta dem nästa gång”. Det är ju det man verkligen vill att barnen ska få uppleva. Men på deras villkor.

Hur engagerad är prinsen i barnens idrottande?

– Jag är engagerad som förälder, skjutsar och ställer upp. Nu har de inte börjat med matcher ännu, eller Estelle har spelat två basketmatcher men då fick inga föräldrar vara i hallen, men annars är jag där och försöker uppmuntra.

Hur var det att inte få komma in i hallen?

– Det var ju otroligt tråkigt. Det är verkligen en av helgens höjdpunkter när man får följa med på träning och se hur de utvecklas och kämpar. Man blir glad om de vill ha bollen, för det är ju alltid så i idrott att det är olika vad man har för karaktär. Men man hoppas ju att barnen ska ta för sig och ha kul.

Träningen avslutas för tjejerna i Viksjö och nu väntar en straffturnering med kvällens hedersgäst.

Prinsen går för det högra krysset två gånger men tvingas efter en ribbträff som bästa resultat nöja sig med en säkrare variant längs backen på det sista försöket. Den sitter.

Det är uppenbart att det finns en gedigen idrottsbakgrund hos prinsen. Han är fostrad i den idrottsrörelse han älskar och beundrar – men som så mycket annat i samhället måste även den våga förändras och förnyas.

”Slutade med hjälm så fort man fick”

Prins Daniel hittar ett nytt flyt i talet när han kommer in på behovet av att tillsammans förändra vad som är normalt i Sverige i dag.

– Jag är född -73 och när vi växte upp var det i alla fall inte coolt att ha hjälm i slalombacken. Det slutade man med så fort man fick, och man hade absolut inte cykelhjälm eller ryggskydd. Men där har det skett en normförskjutning och det måste vi få till även i andra frågor. Normen kan inte vara att barnen får läsk varje dag eller sitter framför skärmen större delen av dagen.

– Men än en gång, när ska den ensamstående föräldern få ett break? Det är ju skönt för honom eller henne att sätta barnen framför skärmen, för då får man en paus, men vi som har andra förutsättningar? Om vi tillsammans kunde skapa en norm där det normala är något annat än det är nu, och det var innan pandemin, låt oss då tillsammans skapa det.

Vad skulle den normen vara?

– Att man går ut med sina barn, och att skolans värld blir mer intresserad av betydelsen av rörelse. Skolans värld vet att barn blir bättre på att koncentrera sig och mår bättre om de får röra på sig. Vi har en psykisk ohälsa som väl dubblerats bland unga på tio år och det är även lite antidepressivt att röra på sig. Det känner jag är den normförskjutning jag vill se.

Hur ska det gå till?

– Alla delar av samhället måste titta på sig själva och fråga sig vad de kan göra. Vad kan föräldrar göra, vad kan media göra, vad kan beslutsfattare göra? De lärare jag har träffat, och som Generation Pep har kontakt med, är supermotiverade eftersom de vet att det gynnar kunskapsinhämtningen om barnen rör på sig. Men det gäller att hela samhället, allt från föräldrar, skolan, ideella krafter till beslutsfattare, är med och arbetar mot samma mål för att det ska bli en förändring.

Det här framstår ju som självklarheter och lösningen ligger rakt framför oss. Varför tror prinsen att vi ändå inte klarar av det?

– McKinsey gjorde en studie som visade att kostnaden för fetma är lika hög som för världens krig, men man tröttnar på det här att ”alla måste vara med och lösa det här tillsammans”. Det blir lite klichébetonat om det inte händer något mer men det är ju tyvärr så det är, alla måste vara med. Dagligvaruhandeln gör det ju jättebra om de promotar mer frukt men alla måste vara med. Klichén är sann.

– Men hade det varit lätt hade vi alla varit supertränade och ätit rätt.

Klockan hinner bli långt över nio på kvällen innan prins Daniel lämnar fotbollsplanen i Viksjö. Trots det vittnar prinsen om en inre motivation som gör att det kanske kommer bli 20 minuter i gymmet innan det är sängdags den här onsdagskvällen.

Ett rörelsebehov inifrån som enligt forskningen byggs upp hos dem som fått med sig gedigna idrottsvanor från barndomen och genom ungdomen.

I Ockelbo fanns det också de som var väldigt bra på att motivera unga att börja röra sig.

Prinsen berättar om Zoltan Horvath som tog med sig basketen från Ungern till Ockelbo i slutet av 50-talet. Något som lade grunden till att den lilla kommunen nordväst om Gävle blev ett av Sverige starkaste och mest framgångsrika basketfästen under årtionden.

För att locka nya talanger till sporten åkte också spelarna ut till skolklasser i kommunen för att inspirera.

– Jag kommer så väl ihåg när Per Ulf Carlsson kom till oss. Först pratade han lite om basket och sedan satte han in en videokassett med Harlem Globetrotters i tv:n. De körde dunkarna och bollen under tröjan-grejen och efter det frågade han vilka som ville komma på träningen. Alla kom.

Så fick kronprinsessan Victoria sin oslipade diamant i Daniel