Tio år sedan Stefan Liv dog: ”Var på toppen av sin karriär”

Johan Davidsson minns sista mötet med Stefan Liv

Tomas Ros

JÖNKÖPING. Det har gått tio år sedan Stefan Liv förolyckades i flygplanskraschen i Ryssland.

Minnet av honom finns för alltid kvar.

– Stefan var en varm människa. Som en öppen bok och det var därför som han var så omtyckt. Stefan var för det mesta glad, intresserad och han lyssnade på alla, säger vännen Johan Davidsson.

I dag har det gått tio år sedan det ryska ishockeylaget Lokomotiv Jaroslavl förolyckades i floden Volga.

Med på flyget fanns den svenska hockeymålvakten Stefan Liv, då 30 år gammal. Anledningen till olyckan var mänskliga misstag av piloterna och att de glömt att koppla ur en luftbroms, enligt haverikommissionen. Det gjorde att flyget aldrig tog höjd och körde in i en fyr.

Samtliga spelare i laget, som var med i flygplanet, förolyckades och hockey-Sverige förlorade en stor profil. Två små barn förlorade en fin pappa och hustrun Anna sin make.

Sportbladet reste till Jönköping för att minnas.
Johan Davidsson som var en av Stefan Livs bästa vänner genom hela karriären berättar känslosamt om Stefans liv, personlighet, vinnarskalle, målvaktsutveckling och familjelycka.

helskärm

– Den sista gången jag träffade Stefan var hemma hos mig. Han stod på uteplatsen och kollade ut över Vättern, skjortan hängde sådär som den ofta gjorde på honom. Han stod på toppen av sin karriär, var nygift och hade två underbara barn. Mycket hade klaffat in för honom och bara en kort tid därefter fanns han inte längre. Livet är skört. Vi pratade om framtiden och han sa att han ville avsluta karriären i HV71 och ville vinna mer med oss, säger Johan Davidsson.

Vad gjorde Stefan Liv så stor som målvakt?

– Hans vinnarskalle. Du måste ha ett mått av talang. Ska man vara helt ärlig var det inte talangen som tog honom så långt. Det gjorde hans tjurskalle och han hatade att förlora. När vi spelade innebandy på sommaren och det gick knappt att göra det med honom. Han spelade fult och var omänskligt tjurig. Jag vet inte hur många klubbor han bröt av och han var fly förbannad när hans lag förlorade. Sedan var han nyfiken och ville hela tiden bli bättre. Han bestämde sig och hade en tydlig målbild.

Stefan Liv vann OS-guld, VM-guld och tre SM-guld som målvakt. Han spelade även till sig ett NHL-kontrakt och en plats i KHL:s all star-match.

Han blev omtyckt för sina spralliga sidor och med en stor dos av empati charmade han de flesta.

– Vi delade rum under många år, både i landslaget samt i HV71. Han var sig själv hela tiden och väldigt nyfiken samt social. Han kollade på text-tv hela tiden och ville hålla sig uppdaterad om vad som hände i sportens värld. Sedan gillade han historia också.

I dag ligger han begravd på Dunkehalla och hans minnessten syns hela vägen ned till stora motorvägen söder om Jönköping. Det är en vacker sten som tillägnats Stefan och en plats väl värdig en legendar.

– Han ligger däruppe med gamla militärer och det är en speciell del av kyrkogården. Han var en krigare på isen, men någon militär var han inte. När vi spelade paintboll sköt han nog fler i sitt eget lag än motståndare. Men jag brukar göra honnör och en hälsning när jag åker förbi. Det har blivit en grej.

Hur hedrar ni som var närmast Stefan Liv honom på årsdagen?

– Vi brukar träffas. Det behöver inte vara på årsdagen, utan kan vara vid andra stunder också. Vi pratar minnen och delar på kebabpizza (Stefans favoritpizza) och det konstiga är att det alltid kommer upp nya minnen om Stefan. Många som minns honom.

En utförligare intervju finns i Hockeystudions podcast.