Wegerup: Nej, barnen lär för livet
Ska vi bädda in dem i bomull – eller lära dem hantera verkligheten?
Vinna eller försvinna.
Eller kan man både tävla och må bra?
Rentav må bra av att tävla?
Den tanken verkar gå de styrande i svensk fotboll spårlöst förbi.
Vilken tur att jag tog mig igenom mina första sex år som fotbollsspelare, mellan sex och tolv års ålder. Att mina lagkamrater och jag inte blev psykiska vrak redan i barndomen. Eller andra tiotusentals barn som spelat och tävlat.
Att tävla och satsa är ju skadligt. Allt enligt den mentalitet som funnits länge i Sverige, även i skolan. Svenska Fotbollförbundet har nu fattat beslut om att tävlande ska vara förbjudet upp till tolv års ålder från och med 2017. Det blir inga slutsegrare i vare sig serier eller cuper.
”Det blir en trivsammare stämning”, är en av motiveringarna.
Svenska Fotbollförbundet, vårt största specialidrottsförbund, menar att tävlingsmomentet skapar onödig stress och press bland barn, ledare och föräldrar.
Tänk, vi som älskade tävlandet och hade det just trivsamt. Men som vi gäspade oss igenom träningsmatcherna. Tävlandet, dels i seriespel men ännu mer i cuper, var det allra roligaste av allt. Nyårscupen. Tvååkers-cupen. Lindome Cup. Ibland triumfen i att få lyfta segerpokalen. Andra gånger tårar och smärta, enorm besvikelse. Att bli utslagna. Att missa en avgörande straff och känna att man svek laget. Att tvingas åka hem efter gruppspelet.
Ja, det är tufft. Och visst, där fanns ibland föräldrar och ledare som ville för mycket, som blev jobbiga. Så är livet. Så är världen. Långt ifrån perfekt, rätt hård att leva i. Ska vi bädda in våra barn i bomull eller lära dem hantera den verkligheten? Att ge dem redskap för stress, press och konkurrens? Vilket ger dem bäst möjligheter att klara sig i livet? I en hård globaliserad värld och idrottsvärld?
Att idrotta ska inte bara vara en lek, det är också ett lärande för livet. Att lära sig tävla och såväl vinna som förlora på rätt sätt är fundamentalt i vår utveckling som människor – och medmänniskor.
Vi ställer för lite krav
På ett större plan kan vi konstatera att svensk idrott och svensk fotboll inte får något gratis. Vi är ett litet land med små resurser och få utövare. Att då dessutom fostra våra barn till att inte klara av tävlande och satsande och att lära dem att det är något fult, det stärker i längden varken individer eller en idrottsnation som helhet.
Och måste det alltid i Sverige vara antingen eller? Man kan både låta barnen leka och tävla, det har jag lärt genom egen erfarenhet och av mina föräldrar, lärare och tränare för barn och unga i över 40 år.
På samma sätt tänker jag i min roll som tränare för ett flicklag och som förälder till två döttrar. Man kan sätta ribban både efter de som är bäst och vill mest och efter de som har mindre talang och/eller vilja. Alla är barn, alla förtjänar samma chans. Men det är lika elakt att inte låta de som vill tävla och satsa få göra det, som det är att stänga ute dem som är sämre eller bara vill leka.
Om det är något vi svenska ledare och föräldrar gör är det att ställa för lite krav på barnen, inte för mycket. Vi fyller deras vattenflaskor, knyter skor, hämtar och lämnar, gullar och curlar.
Föreställ dig en söndergullad Zlatan
Att lära sig tävla är en enorm fördel som pojkar och män i ett historiskt perspektiv fått med sig från barn- och ungdomen i högre grad än kvinnor, genom idrottandet. Är det något jag haft nytta av i mitt mansdominerade tuffa jobb är det att jag genom fotbollen tidigt lärde mig att tävla, ta min plats, kräva min rätt och att lära mig hantera nederlag, resa mig och komma igen.
På vår sajt har 29 000 personer röstat om det är rätt att inte ha slutsegrare i fotboll före 12 års ålder. Av de 29 000 som röstat säger 72 procent nej.
Jag brukar ofta ta Sveriges främste svenske spelare, Zlatan Ibrahimovic, som exempel. Varför klarade han sig som 23-åring i Juventus, i det extremt hårda klimatet i en av världens största klubbar? Där räcker inte bara talang, hur bra du än är. Zlatan har sagt till mig:
”För att jag trodde på mig själv. För att jag inte bad om ursäkt för att jag var där. Jag har haft en tuff uppväxt och lärt mig att ta för mig”.
Hade en söndergullad, bortklemad Zlatan som lärt sig att inte tävla, att inte vilja bli bäst, tagit sig lika långt? Aldrig. Att vara verklighetsfrånvända gagnar ingen.
Livet är en lång match
I stället bör vi lyfta blicken, utåt. Det är inga ondsinta föräldrar eller ledare eller förbund i länder där barn uppmuntras att tävla. Pia Sundhage, förbundskapten för damlandslaget sa en gång till mig, efter sina år i USA:
”Visst, jag är kommunist. Men jag måste erkänna att den mentalitet amerikanerna har, den fostrar vinnare. Allt är möjligt, de har ett sådant driv”.
Realistiska människor vet att livet är en enda lång match. Man ska ha kul och njuta när man spelar den, visst. Men man ska också kunna klara att bollen ibland rullar ens väg medan verkligheten andra gånger är en överjävlig motståndare.
Ju snabbare man lär sig att hantera det, desto bättre.