”Vi har förlorat en stor idrottskvinna, men jag har kvar en väldigt fin vän”

Uppdaterad 2018-02-08 | Publicerad 2017-12-18

Kärleken till sporten och det eviga suget efter nya segrar gjorde Anna Holmlund till svensk skicross största och mest omtyckta stjärna.
Det har gått ett år sedan karriären fick ett fasansfullt slut och en resa mellan hopp och förtvivlan började.
Här är historien om ett sällan skådat tävlingspsyke som aldrig slutar att förvåna.

Se den nya dokumentärserien om Anna Holmlund här.


Anna Holmlund ler och sträcker armarna i luften. Hon har precis tagit sin 19:e världscupseger i karriären i franska Val Thorens.

Den ska också bli hennes sista.

Nio dagar senare, den 19 december, är olyckan framme. En olycka som ska förändra Anna Holmlunds liv för alltid.

Det krävs målfoto för att avgöra, men till slut står det klart att världscupledaren Marielle Thompson slutar tvåa i italienska Innichen.

Med de höga bergstopparna och backen i ryggen säger kanadensiskan:

– Det är väldigt tråkigt att Anna inte är här. Man vet att hon är bäst.

Det har gått två dygn sedan Anna Holmlund kraschade svårt i samma backe. Holmlund fick ett felskär på den första av tre så kallade rullar, landade på den andra och åkte med full kraft in i den tredje med huvudet före i 70 kilometer i timmen.

Flygs med ambulanshelikopter

Hon slogs medvetslös och flögs med ambulanshelikopter till Bolzano där hon opererades för två blödningarna i hjärnan. De första rapporterna är försiktigt positiva, men en tredje datortomografi visar att huvudskadorna är värre än befarat.

– Resultatet är tyvärr nedslående. Det är en allvarlig situation och allmänt sett när man ser den här typen av skador finns det stor risk att man får bestående men, säger landslagsläkaren Jakob Swanberg och tillägger:

– Anna är urstark och hon har överraskat oss förr med sin enastående förmåga att återhämta sig ifrån skador. Vi hoppas naturligtvis fortfarande att hon gör det på nytt, men samtidigt måste vi vara realistiska och förstå allvaret i den situation som nu råder.

Anna Holmlund har befunnit sig i den absoluta världstoppen i skicross i fem år. Det har blivit 19 världscupsegrar, tre totala världscupsegrar och brons i såväl VM som OS.

Men karriären har också kantats av flera skador.

Den 10 januari 2010, bara dagar innan OS-debuten, brakade Holmlund in i den isiga snön i franska Les Contamines med ansiktet först. Svamlandes, med en hjärnskakning, flygs hon till sjukhus med helikopter.

”Om man är rädd får man nog byta till pingis”

Efter fyra timmar lämnade Holmlund sjukhuset och de franska läkarna gav henne klartecken att ställa sig på skidor redan två dagar senare.

– Sedan pratade jag med en svensk läkare som sa att om jag var hans dotter skulle jag aldrig i livet fått åka, sa Holmlund till Sportbladet inför OS i Vancouver, där hon slutade sexa.

”Då får man byta till pingis”

I samma intervju fick hon frågan om hon någonsin känner sig rädd i backen.

– Om man är rädd får man nog byta till pingis. Det är hur kul som helst när det pirrar och man klarar det. Men man får ju vara smart också och inte köra om på insidan innan ett hopp, när man har bakvikt. Så nej, jag är inte rädd, och nu kommer jag ju inte ens ihåg vad som hände, haha.

Några år senare visar Holmlund återigen prov på en sällsynt återhämtningsförmåga när hon, bara ett år innan OS i Sotji, tvingades till två stora knäoperationer.

Holmlund har redan fått säsongen innan förstörd av en korsbandsskada i vänster knä när det, efter ett för långt hopp och flera varv i lössnön, konstaterades att högerknät är helt demolerat.

Patellasenan, korsband, inre ledband och två menisker – allt var av.

– Först gick jag på kryckor i fyra månader, med en ställning på benet. När det var klart fick jag verkligen börja om från noll. Jag hade ett ben som hängde och dinglade i princip, sa Holmlund då.

Dubbla knäoperationer

Det krävdes två tuffa operationer för att laga det sargade knät och tankarna på att lägga ner karriären trängde sig på, liksom läkarnas frågande blickar.

– Det första jag fick höra var att det skulle ta minst ett och ett halvt år innan jag kunde vara tillbaka och läkarna sa att jag skulle tänka på att det finns annat här i livet än skidåkning, sa Holmlund till SVT.

Frågan var om det var värt det?

Svaret dröjde inte länge.

Anna Holmlund är inte typen som ger upp och när det var dags för OS i Sotji bara ett år senare stod hon på startlinjen mot alla odds.

– Jag står ju här i dag så jag har ju kommit fram till att det är det, sa hon då.

Det blir ett bragdartat brons i Sotji efter att en krasch, den här gången inte hennes egen, bäddat för succé och den då 26-åriga Holmlund gråter av lycka och berättar att hon uppe på start bävade över att komma fyra.

– Det är asballt. När fransyskan kraschade tänkte jag bara: ”stå på benen, stå på benen”. När vi började säsongen trodde jag att det skulle ta längre tid. Hon har slitit som ett djur för det här, säger pojkvännen Victor Öhling Norberg, som själv missade medalj.

”Extremt smärtsam rehab”

Vännen och dåvarande sportchefen Tommy Eliasson Winter berättar att Holmlund egentligen var långt ifrån hundra procent där i Sotji när medaljen bärgades.

– Hon var i ganska dåligt skick och inte helt återställd. Vi hade gjort vad vi kunde för att ta henne så långt som möjligt och det var extremt på alla sätt. Det var 300 dagar från skadan tills hon stod på benen. Rehabiliteringen var extremt smärtsam och sorgsen och det var verkligen hopp och förtvivlan under vägen, säger han och fortsätter:

– Det var många som hade kämpat för det där bronset. Victor och många andra var med hela vägen så det var en enorm glädje för hela gruppen. Jag stod bara i målfållan och skrek och grät.

På sjukhuset i Bolzano vakar pojkvännen Victor Öhling Norberg och föräldrarna Lars och Margaretha vid Annas sida.

De har kastats rakt in i en mardröm och vet inte när den ska ta slut. Efter två dagar på sjukhus säger läkarna att de inte vet om Anna överhuvudtaget kommer att kunna andas själv igen.

– Det var ett paket som låg inlindat i massa olika bandage och sju apparater som höll henne vid liv. Läkarna var inte beredda de första dagarna för det var, men det var ju bedrövligt. Det är inget man önskar att någon ska behöva gå igenom, säger Lars Holmlund.

Dagen före julafton berättar Victor Öhling Norberg för första gången om sina känslor.

”Tack så hemskt mycket till alla som stöttar Anna och mig, och hennes familj genom detta️. Anna älskar havet och denna bild är från Kalifornien för några år sedan. Allt jag vill är att få se hennes leende igen, älskar dig Anna️”, skriver han i ett känslosamt inlägg på Instagram.

Anna hålls nedsövd hela julen, men efter åtta dagar på intensivvårdsavdelningen på sjukhuset i Bolzano får hon lämna Italien och flygs hem till Karolinska Universitetssjukhuset i Solna.

Det ska dock dröja över två månader till innan Holmlund vaknar upp ur koman.

–  Hoppa. Springa. Sen.

Det har gått ett halvår sedan olyckan när Dagens Nyheter träffar Anna Holmlund för en intervju. Skicross-stjärnans hjärnskada är av den tredje graden på en skala där den fjärde nivån klassas som hjärndöd.

Holmlund är rullstolsburen men har gjort stora framsteg sedan olyckan. Från att ha legat i koma, till att öppna ögonen och börja kommunicera – först med gester och sedan också verbalt.

”Anna klarar inget helt själv”

Men vägen tillbaka är lång.

– Anna klarar ingenting helt själv från det att hon går upp på morgonen. Minst två personer måste vara med vid alla förflyttningar eftersom hon är så ostadig, säger Margaretha Holmlund till DN om dotterns status och fortsätter:

– Från att hon vaknar till att hon försöker somna är dagen uppdelad i ett schema. Det kan vara upp till 22 punkter. Hon tränar på att äta, på att sköta sin personliga hygien. Hon tränar på att få igång kroppen, hon tränar på koncentration och tal. Hon tränar på allt som var självklart förut.

Den 14 oktober är en lördag och solen skiner över Alnö utanför Sundsvall. Fredagen har varit iskall, men den här dagen är det nästan vårkänslor i luften.

Ett hundratal personer har samlats kring skidanläggningen som nu ska invigas. Men de allra flesta är här av en annan anledning.

Anna Holmlund ska, tillsammans med Charlotte Kalla, inviga den handikappanpassade anläggningen och därmed göra sitt första offentliga framträdande sedan olyckan. Med ett leende på läpparna kommer Holmlund upp på scenen tillsammans med Kalla.

De klipper bandet, Holmlund höjer näven i luften och vinkar till publiken.

– Anna du är en fajter, din kämparglöd att komma tillbaka efter olyckan ger oss perspektiv på livet. Din vilja och inställning har gjort starkt intryck på mig. Låt din glöd bli en inspiration för oss alla. Ingenting är för givet. Livet blir vad man gör det till, både i med och motgång, säger Kalla från scenen.

Leendet är kvar på läpparna när Holmlund hälsar på flera av klubbens skidungdomar och hon ser ut att njuta av uppmärksamheten.

– Man kände igen gamla Anna. Glädjen och segerkänslan på något vis, framför publikens applåder. Det är precis som på en prispall och jag tror att det här kommer att användas som bränsle för framtiden, säger sportchefen och vännen Joar Båtelson, som har varit med hela vägen från olyckstillfället fram till nu, och fortsätter:

– Jag tycker att det är fantastiskt att se Anna ta sådana kliv som hon har gjort. Det har hänt väldigt mycket på kort tid. Det får man sätta i perspektiv till framtiden också, när man ser tillbaka på fem år som blir en kort tid någon gång. Men jag hoppas på samma utvecklingstakt.

Hur skulle du beskriva hennes framsteg?

– Från förtvivlan, att man inte tror att något ska vara möjligt och man undrar vart det här tar vägen, till att vi har hopp om en bra tillvaro, om än en annorlunda tillvaro.

Anna Holmlund har under hela sin karriär drivits av att vara bäst. Redan innan jakten på VM- och OS-medaljer fanns det där.

– Hon blev inspirerad för att hon alltid var bäst. Det var väl inte någon gren hon inte var bäst i när hon växte upp. Det var skidor och så spelade hon fotboll, sedan blev det friidrott och basket. Sen var hon outstanding i alpin skidåkning när hon var 14–15 år, då vann hon rubbet på USM, säger mamma Margaretha i en ny dokumentärserie som gjorts i samarbete med Holmlunds assistansbolag Assistans för dig.

När hon väl har bestämt sig är hon exceptionell. Det är det som skiljer henne från den stora massan

Men när det väl var dags att välja sport bestämmer sig Anna för skicross – och det är hennes framgångar och personlighet som lyfter intresset för sporten.

Med sina 33 pallplatser på 67 världscupstarter är Anna Holmlund utan konkurrens Sveriges största skicross-stjärna genom tiderna.

– Hon var den som populariserade vår gren. Vi var ett gäng före, men det var hon som blev den första fixstjärnan. Det hade nog mycket att göra med hennes blandning av personlighet och integritet. Och hennes bakgrund som extrem idrottstalang var något som fick folk att höja på ögonbrynen, säger Tommy Eliasson Winter:

– Men jag har aldrig sett henne som den stora idrottstalangen. Det hon är bra på är att hon jobbar hårdare än alla andra. När hon väl har bestämt sig är hon exceptionell. Det är det som skiljer henne från den stora massan. Hon är en av få som kan leva efter en hård regim och det var det som gjorde att hon hela tiden kom tillbaka efter svåra skador. Hon fick det svåra att se enkelt ut.

”Är ingen läkare, men...”

Det är en egenskap som Holmlund drar nytta av i dag när hon går en helt annan kamp utanför tävlingsarenan.

– Det är exakt den kapaciteten att orka följa ett schema och driva sig själv långt hela tiden som gör det. Jag är ingen läkare, men jag tror att det spelar roll att hon är den hon är och har den bakgrund hon har. Hon är väldigt, väldigt inspirerande. Vi pratar i telefon hela tiden eftersom jag inte kan hälsa på henne så ofta och det är väldigt sällan hon uttrycker större bekymmer. Sedan kan hon vara irriterad för att det går långsamt, säger Eliasson Winter.

Det har gått ett år sedan kraschen. Ett år fyllt av hopp och förtvivlan, av glädje och sorg. För Anna Holmlund och för dem runt henne.

– Det är svårt att beskriva. Referensramen för vad som är bra flyttas hela tiden. Första dagarna var det mörker och man tänkte att det var kört. Men så växlade det när man hörde att hon kunde andas själv. Det blev en framgång när hon kunde öppna ögonen och när hon väl började prata insåg man att Anna är kvar där. Men det har varit en hemsk resa, säger Eliasson Winter och fortsätter:

– För mig är hon samma person. Jag pratar med henne på samma sätt som innan och som jag alltid kommer att göra. Uttrycket har förändrats, men för mig är det Anna. Vi kan inte göra samma saker längre, men det är inte långt ifrån. Vi spelar basket på hennes lilla korg och tävlar konsekvent. Det är fortfarande det vi har gemensamt och det känns kul och fint. Vi kanske har förlorat en stor idrottskvinna, men jag har kvar en väldigt fin vän. Det är det viktiga för mig.

Kan stå upp helt själv igen

Holmlunds utveckling har chockat såväl sjukgymnaster som läkare. De senaste månaderna har hon gjort framsteg som ingen knappt trodde var möjligt.

– Med hänsyn till det hon har varit med om, när vi kom till Italien och hon hade sju apparater som upprätthöll hennes liv, så är det en fantastisk resa hon har gjort. Det är bara Anna som kan göra det. Vi lever i nuet och ser vilka möjlighet varje ny dag ger och där kan vi se en bra kurva uppåt. Hon kan äta själv, hon kan prata en del, hon kan röra sig, hon kan åka rullstol. Utan hennes tränings- och tävlingsvilja hade hon aldrig varit där hon är nu, säger Lars Holmlund.

För Anna fortsätter resan. Skicrosskarriären må vara över, men nya utmaningar väntar. Målet är att kunna gå på julafton och ska någon klara det är det väl Sundsvallstjejen med det exceptionella tävlingspsyket och viljan att alltid vara bäst.

– I helgen stod hon fyra minuter helt själv. Är det någon som fixar det är det Anna, det har jag alltid trott. På julafton ska jag ta en bild när hon går själv, säger Lars Holmlund.

Se den nya dokumentärserien om Anna Holmlund här.

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.