Fransson: ”Jag är inte värd någonting”

Publicerad 2020-02-26

Jenny Fransson hoppades att vattenflaskan skulle rentvå hennes namn.

Nu svarar brottaren på uppgifterna om att den är omöjlig att analysera.

– Just nu känns det som jag blivit slängd som mat åt hajar och står helt ensam, skriver hon på sin Instagram.

Sedan Jenny Fransson, 32, åkte fast i ett dopningstest har hon misstänkt att sabotage ligger bakom alltihop. Hon är också besviken över hur hela ärendet har hanterats.

– Nu ska jag tydligen va jurist, professor inom biomedicin och polis på samma gång för att kunna bevisa att jag inte tagit någon otillåten substans, skriver hon på sin Instagram.

Omöjlig att analysera

Tidigare har Fransson bett om att få sin vattenflaska analyserad då hon tror att den blivit saboterad.

– Jag fick veta att Riksidrottsförbundet skulle hjälpa mig att analysera den men det har de inte gjort. Just nu är den i Stockholm, inte analyserad, sa Fransson till Radiosporten då.

Så sent som igår kunde Sportbladet skriva att flaskan inte går att analysera överhuvudtaget. Tommy Forsgren från Svensk Antidoping berättade också att de inte kan hjälpa henne mycket mer.

”Blivit slängd åt hajar”

Något som fick Jenny Fransson att ta till Instagram.

– Just nu känns det som jag blivit slängd som mat år hajar och står helt ensam där all kunskap jag samlat på mig under mina 32 år inte har någon betydelse, skriver hon bland annat.

Utredning mot Fransson fortsätter, men hoppet om att vattenflaskan skulle kunna rentvå henne är borta.

– Som elitidrottare är det tydligen mitt ansvar. Samtidigt som hela mitt liv är taget ifrån mig. Just nu känner jag mig inte större än en myra och inte värd någonting, säger hon.

Jag har alltså vigt mitt liv åt brottningen. Alla val jag har gjort all kunskap jag samlat på mig har varit för att bli så bra som möjligt på just brottning. Jag har försökt lära mig allt om planering, styrke, kondition, kost, menscykeln, återhämtning, rehabilitering.... Till och med försökt lära mig styra över mina egna känslor. Allt för att jag älskar att brottas. För att jag tyckt det varit kul och för att jag varit bra på det. Inte för att jag skulle kunna bli rik på det eller bli känd. Samtidigt har det varit viktigt att jag mår bra utanför mattan och trivts med min vardag, då det inte finns ett enda guld i världen som är värt att må dåligt för. Just nu känns det som jag blivit slängd som mat år hajar och står helt ensam där all kunskap jag samlat på mig under mina 32 år inte har någon betydelse. Nu ska jag tydligen va jurist, professor inom biomedicin och polis på samma gång för att kunna bevisa att jag inte tagit någon otillåten substans. Som elitidrottare är det tydligen mitt ansvar. Samtidigt som hela mitt liv är taget ifrån mig. Just nu känner jag mig inte större än en myra och inte värd någonting.