Wennerholm: Ståhl har tagit över världen totalt

Mats Wennerholm

DOHA. Daniel Ståhl kastar hem VM-guldet utan att ens vara bra.

Det visar hur bra han är.

Det visar varför han är rankad fyra av världens samtliga manliga friidrottare.

En halvdan dag på jobbet räcker till guld.

Daniel Ståhl behövde inga 70-meterskast för att ta hem sitt första VM-guld.

Och jag tycker det var stort att han inte jublade när Fedrick Dacres, den ende som kunde slå honom, misslyckades i sitt sista kast.

VM-guldet var klart, men Daniel rörde inte en min.

Han klev in i buren och gjorde sitt sista kast.

Då kom jublet.

Då kom en tjurrusning ut på gräset med den väldiga högernäven lyft i luften.

Och en värdig mästare blev ännu värdigare.

Nej, det finns få jag unnar ett VM-guld så mycket som Daniel Ståhl.

Han var storfavorit, han hade all press på sig.

Och det började med en liten chock, då han inte fick kasta med sin egen diskus, den svarta som flugit över 70 meter så många gånger den här säsongen.

Tränaren Vesteinn Hafsteinsson tonade ner betydelsen av att Daniels åtta år gamla diskus stoppades av IAAF:s domare.

Men det är Vesteinns jobb att tona ner sådana saker. Hans uppgift var att övertyga Daniel om att det inte spelade någon roll, att han kastar lika långt vad man än sätter i händerna på honom.

Det var en bagatell som inte fick störa ritningarna inför den här finalen.

Visar bara hur stor han är

Men när jag pratade med Daniels pappa Janne om det hade han en helt annan uppfattning

– Ja, det är som att säga till en tennisspelare att byta racket. Greppet och känslan blir fel. Det är långt ifrån någon fördel, berättade han.

Daniels gamla svara Nelco-diskus hade sina skönhetsfel efter allt tävlande och 70-meterskast i sommar. Och de sju år och allt tävlande som hade gått innan dess.

Den diskus som passerat det mesta, passerade inte huvuddomarens granskande öga.

Så självklart spelade det in att han fick försöka greppa en helt ny och slät diskus.

Men i slutändan spelade inte ens det någon roll.

Han vann ändå.

Det visar bara hur stor han är.

Och då talar jag inte bara om hans 202 cm, hans 160 kilo eller hans albatrossväldiga avstånd mellan utsträcka armar på 221 cm.

Jag talar om en diskuskastare som tagit över totalt i världen.

Hans enda motståndare den här säsongen har varit han själv, som när han trampade över tre gånger i Paavo Nurmi Games i Äbo eller då han inte drack tillräckligt och tappade all kraft i lag-EM i polska Bydgoszcz.

I övrigt är det bara Jamaicas Fedrick Dacres som lyckats slå honom, men då krävdes också ett personligt och jamaicanska rekord på 70,78.

Nej, Daniel tar hem det här guldet trots att tränaren Vesteinn Hafsteinsson var långt ifrån nöjd med kastningen.

Det visar hur stor Daniel är.

Det visar vad som ska komma.

Övertygad redan där

Det här var precis vad han behövde efter att ha förlorat två guld med minsta möjliga marginal.

Båda gångerna slagen av Litauens Andrius Gudzius.

Nu försvann Gudzius redan efter tre kast. Då låg han tolva, sist i hela fältet och fick inte kasta de tre sista omgångarna.

Redan där var jag övertygad om att Daniel skulle vinna.

Nu hoppas jag bara att diskusen blir kvar på Diamond League-programmet.

Tas grenen bort vet inte arrangörerna vad de kommer att missa.

Världsrekord, nya superkast, allt är möjligt.

Daniel är fortfarande under utveckling.

Han ska vara som bäst om två, tre år.

Då har det hunnit avgöras både ett OS i Tokyo 2020 och ett VM i Euguene 2021.

Och förmodligen två nya guld.

Och planen är att även slå gamle östtysken Jürgen Schults 33 år gamla världsrekord på 74,08 inom den tidsperioden.

Det är Vesteinns plan och det är Daniels plan.

Och jag har aldrig hört den isländska tränaren ha fel i några förutsägelser hittills.

Till sist:

Det här VM-guldet känns lika mycket Vesteinns som Daniel Ståhls.

Han är vad Hermann Nogler var för Stenmark eller Lennart Bergelin för Björn Borg.

Så känns det just nu.

Jag är glad att Daniels familj fick uppleva det här på plats.

Pappa Janne, mamma Taina och syrran Anneli.

De har väntat länge på att få fira.