Kalla kriget – i 50 år
Bank: Men nu har världen vänts upp och ner
SOTJI. Är det krig så är det, står världen på spel använder man de medel som finns.
Kärnvapen. Spioner. Konståkare.
I femtio år såg vi isrinkarna stå mitt i kalla kriget. Nu ser vi på när allt vänds upp och ner.
OS började med en fransk nyhetsbomb.
L’Équipe citerade en icke namngiven rysk tränare, som påstod att Rysslands konståkningsledning förhandlat sig till en bytesaffär med domarröster.
Uppgifterna förnekades från alla håll. Ändå var det inte ryktena i sig som var anmärkningsvärda.
Det var att det var USA som Ryssland skulle byta röster med.
Det var ju inte så det brukade vara.
Det går att ringa in det tillfälle då konståkningen blev en del av det kalla kriget.
Efter världskrigen drömde Tjeckoslovakiens skröplige president Edvard Benes om att bli en brobyggare mellan öst och väst, men han såg världen vara på väg åt ett annat håll.
Landet stod och vägde, den amerikanska ambassaden rapporterade till president Truman att 80 procent av befolkningen var västvänlig. De rekommenderade handelsavtal som ett kvickt vaccin mot kommunismen.
I januari hölls EM i konståkning i ett spänt Prag, herrklassen vanns av en spenslig artonåring från New Jersey.
Dick Button är den ende amerikan som vunnit EM, New York Times skrev att publiken jublat åt ett program som var en symbol för ett fritt liv.
Kanske det.
Tävlingen i Prag var hur som helst en brytpunkt. Buttons framgångar öppnade för en våg av nordamerikanska åkare – som just fått ett östblock att mäta sig mot.
Tjeckoslovakien blev ju ingen bro. En månad och en statskupp senare hade kommunistpartiet tagit makten.
Att järnridån gick ner betydde inte att man slutade åka konståkning, bara att förutsättningarna ändrats.
1949 vann Aja Vrzánová Tjeckoslovakiens första VM-guld. Året efter åkte hon till London för att försvara titeln.
– Myndigheterna hade sagt till mamma att jag skulle åka till Ryssland och utbilda åkare där. På den tiden hade ryssarna inte en enda konståkare, inte en enda hockeyspelare, säger hon.
Men Vrzánova var arton år och ville varken flytta eller bli tränare, så hon hoppade av.
Hon byggde ett nytt liv, medan sporten navigerade i en ny värld. 1962 – ett år efter en tragisk flygolycka där hela USA:s lag omkommit – arrangerade Prag VM.
”En idrottsseger kan lyfta nationen”
Kanada skickade ett synkroniserat syskonpar, Otto och Maria, som bara hade ett problem:
Sitt efternamn.
Otto och Maria Jelineks tjeckiska familj hade hoppat av, syskonparet flög till Prag först när de fått garantier om att inte bli arresterade.
När de åkte blev de världsmästare, på andra sidan järnridån.
Finalen visades i tv. Det var alls ingen ointressant detalj.
Just innan Gerald Ford svors in som USA:s president var han tydlig:
– En stor idrottsseger kan lyfta en nations anda lika väl som en seger på slagfältet.
Från andra sidan järnridån ekade Östtysklands högste ledare Erich Honecker:
– Idrott är inget självändamål, det är ett medel för att uppnå andra mål.
Jo, på 70-talet var det självklart med idrott som en del av propagandamaskineriet.
Vissa sporter passade bättre in än andra. Konståkning passade perfekt.
Dynamiken ändrades på 60-talet, när DDR och Sovjet fick fram fenomenala åkare.
De östtyska sågs som mer tekniska än konstnärliga, medan de sovjetiska stod stadigt i en bred balettradition. Det är de rötterna som gjort att konståkningen alltid setts som folklig i Ryssland, snarare än något exklusivt, feminint.
Och nu kunde alltså alla se det på tv.
Världen balanserade på en knivsegg
Närbilderna ändrade sporten, gav ökad betydelse åt uttryck. Konståkningens kombination av idrott och konst, av kontroll och risk, av närhet och teater, var som gjord för både teven och tiden.
Världen balanserade på en iskall knivsegg.
Nu kunde de se idrottare göra precis samma sak.
På 60-talet vann Belosova och Protopopov dubbla OS-guld, på 70-talet dominerade Rodnina med atletiska, explosiva nummer.
USA kontrade med indirekta bilder av frigörelse; Janet Lynns ansträngningslösa åkning, Peggy Flemings guldprogram i Grenoble. En nittonårig Dorothy Hamill blev en sinnebild för ett fritt, friskt Amerika; pojkfrisyr, rosor på kind. Miss American Pie.
Och Fratianne åkte i paljettdräkter som slog in väggen till nattklubben.
Samtidigt började vitsar om ”den (partiske) östtyske domaren” bli en egen genre i amerikansk populärkultur.
De var roliga eftersom det var sant.
Var lika tydligt åt alla håll
Häromåret undersökte tre amerikanska forskare om man kunde läsa in det kalla krigets terrorbalans i domarbedömningarna i mästerskapen.
Gav de amerikanska domarna lägre betyg åt åkarna från DDR och Sovjet? Var ryssar och östtyskar hårdare mot jänkarna? Röstades det strikt enligt blockgränserna?
Ja. Ja. Och ja igen.
Resultatet var solklart: domarna från Sovjet hade Nato-åkare i snitt 1,4 placeringar lägre än andra domare. Det var lika tydligt åt andra hållet.
När muren föll upphörde plötsligt den negativa särbehandlingen. Det fanns inte längre något pragmatiskt propagandabehov av partiska bedömningar.
Kriget var över.
I mitten av 90-talet viker Östtysklands största konståkare ut sig i Playboy.
I mitten av 00-talet kör USA:s största herrstjärna sin OS-uppvärmning iklädd CCCP-jacka.
I mitten av 10-talet påstås det att USA och Ryssland byter domarröster.
Det går att ringa in det tillfälle då konståkningen slutade vara en del av det kalla kriget.
80-talets största stjärna var Katarina Witt, född och uppvuxen i Karl Marx-Stadt. Hon var vacker, hon var briljant, hon var bäst.
1984 vann Witt OS i en försiktigt lila gympa-dress, fyra år senare vann hon i en explosivt röd flamenco-dräkt och blodrött läppstift. Ena gången slog hon Rosalynn Summers, nästa gång svepte hon Debi Thomas av isen.
DDR–USA 2–0. ”Kati” var socialismens allra vackraste framgångssaga.
– Våra idrottare beundras utomlands, och får frågan om vad som är hemligheten bakom våra framgångar, förklarade hon. Svaret är vårt demokratiska socialistiska samhälle, DDR. Framtiden är på vår sida, på socialismens sida.
Ändå drömde Witt om en framtid som proffs, och den framtiden fanns i väst. Inför OS 1988 bad hennes tränare Jutta Müller staten om lov: Kunde de tänka sig ett undantag? Kunde Kati få bli proffs?
Svaret? Visst, om hon vann.
– Att ett land skulle förneka unga människor deras drömmar… jag antar att hon inte ville att det skulle hända mig, har Witt sagt.
Flyttat hem till Tyskland
Calgary-OS skulle bli de sista kalla krigs-spelen. Mitt under tävlingarna anklagade tidningen Sovjetskij Sport värdlandet för att ha öppnat en hjälptjänst för idrottare som ville hoppa av.
Uppgifterna dementerades av Kanadas idrottsminister.
– Om någon vore så dum skulle det förstöra allt, förklarade han.
Ministern hette Otto Jelinek. Han visste en del om både konståkning och att hoppa av.
Katarina Witt anslöt till Holiday on Ice året efter sitt andra OS-guld. Ett par månader senare föll Berlinmuren.
DDR fanns inte längre. När Witt begärde ut sina filer från säkerhetspolisen Stasi var mappen 3 000 sidor lång. Hennes liv registrerat från åtta års ålder. Senare skulle hon anklagas för att ha samarbetat med Stasi, och även om hon protesterade så fanns det saker i DDR hon tyckte om.
– Jag var tacksam gentemot systemet, för jag visste att jag hade tur som fick stöd. Om mina föräldrar hade levt i USA hade de inte haft en chans att ha råd att betala för mitt idrottande.
Det är nu längesedan som murarna föll, och de som åkte skridsko bakom dem har kunnat fatta sina fria val.
Katarina Witt har flyttat hem till Tyskland. 82-åriga Aja Vrzánová bor i USA, men åker hem till Tjeckien varje jul. Och just före nyår fick Otto Jelinek ett nytt jobb i kanadensiska statens tjänst.
Han är numera ambassadör, i Prag.
KÄLLOR: Figure Skating and Cultural Meaning (Kestnbaum), On the Edge of the Cold War (Lukes), Radio Prag, Cold War on Ice: Constructivism and Politics of Olympic Figure Skating (Sala, Scott, Spiggs), Daily Telegraph, Daily Mail, ESPN Nine on IX.