”Jag kunde inte hoppa över ett kreditkort”

Växjös Katie Fraine: Det var hemskt

Av: Kristoffer Bergström

Publicerad:
Uppdaterad:

Nyss var Växjös målvakt 1,76, nu är hon 1,78.

För att förstå det sensationella med att Katie Fraine, 32, spelar i damallsvenskan måste vi backa ett år i tiden.

Till dagen då hennes mage öppnades.

Katie Fraine efter första träningen med laget i somras.
Foto: Privat
Katie Fraine efter första träningen med laget i somras.

Historien börjar i Katie Fraines säng en höstmorgon 2018. I går var hon en vig och rörlig fotbollsmålvakt, i dag kan hon inte röra sig.

Det molar i ländryggen. Varje nysning är ett svärdshugg.

Den amerikanska 31-åringen värvades inför säsongen från norska Avaldsnes till Växjö och tog direkt förstahandskarna. Den damallsvenska nykomlingen har stundtals varit lysande och stundtals inte fungerat alls, vilket är en lika korrekt beskrivning av Katies rygg.

Men den här morgonen är det riktigt illa. Hon borde nog gå till en läkare.

Två diskar måste bytas ut

Nästa dag är allt lugnt igen. Den helvetiska smärtan är förbytt mot något som likar träningsvärk, så Katie drar till Myresjöhus arena för att träna med gänget.

Hon böjer sig, plockar upp en boll och stannar kvar därnere, låst i ett dubbelvikt läge.

Hon borde nog gå till en läkare.

Magnetröntgen visar att disken mellan två kotor slitits ut, att ben gnuggar mot ben. Det kallas segmentell rörelsesmärta, SRS, och kan innebära slutet på en elitkarriär för någon som passerat 30.

Katie Fraine har dubbel SRS. Två diskar måste bytas ut.

Efter säsongen flyger hon hem till Florida och rådgör med en doktor. Hon får höra att ingreppet är så komplicerat att det inte utförs i landet, så de rekommenderar steloperation. Försök motta bollar då!

Modstulen vänder sig Katie till den svenska vården och rekommenderas ryggkirurgen Svante Berg, som utfört liknande operationer sedan 80-talet.

– Det är en vandringssägen att elitidrottande sliter på diskarna. De var åldrade. Hon hade fått problem även om hon var bibliotekarie, precis som att jag inte kan skylla min gråhårighet på att jag tänkt mycket, säger Berg.

Sjunde mars 2019 lägger sig Katie Fraine på en brits i Stockholm. Ett år senare pratar vi i telefon.

Ser ut som hamburgare

– Jag hade inte opererats förut, så rädslan snurrade i bakhuvudet, fast kirurgen var pålitlig och besvarade alla mina dumma frågor. Den stora saken var att gå in genom magen och inte ryggen. Det är färre nerver om man tar diskarna från naveln. Jag var nervös men lät inte tanken på rullstol få fäste, säger hon.

Hur gick det?

– Han tog ut mina diskar och gjorde proteser av metall och hård plast. Jag kan visa.

Hon skickar bilder på två röntgenplåtar. Mitt i ryggraden syns något som liknar två vita jojoar.

– Min bror kallar det för hamburgarryggen.

Foto: Privat
”Hamburgarna”.
Foto: Privat
Foto: Privat
För att ens röra sig de två första dagarna efter operationen använde Katie den här ställningen.

Hur löd prognosen då?

– Det är inte som med korsbandet där du kan alla steg på vägen tillbaka. För några går det på ett par månader, för andra kan det ta några år. Det värsta var att sakna en manual att följa.

De första tio veckorna promenerar Katie runt i Växjö. Hon stretchar, yogar och cyklar. Den som fått magen uppskuren och hopsydd måste varsamt återhämta styrka och rörlighet.

– Det var en konstig tid, för det gjorde inte ont. Men en del nerver krånglade, så min vänsterfot var varmare än högern.

Hu.

– Ja. Och efter en timmes motion dog vänsterbenet, så jag släpade bara runt på det. Jag kallade det mitt träben.

”Kände mig veeerkligen cool”

Hur var det?

– Det var inte allt. Jag hade sjunkit ihop av skadan, så proteserna gjorde mig två centimeter längre. Det gjorde musklerna arga, så de spasmade. Ryggen, rumpan och låren var värst.

När trappade du upp träningen?

– Till sommaren ville jag träna med laget igen, men vi hade tre andra målvakter som behövde prioriteras. Så jag var ensam. Jag gick ut på planen på egen hand och dök efter döda bollar. Upp, ner, upp, ner. Folk undrade nog vad jag höll på med. Jag kände mig veeerkligen cool, säger hon och drar ut på vokalerna för att ironin ska framgå.

Foto: Privat
Foto: Privat

Hoppades du på spel samma säsong?

– Hahaha, ibland. Jag var inte bipolär, men nästan. En dag vaknade jag och kände hundraprocentigt ja, jag kan spela, jag ska ta förstahandskarna. Inget kan stoppa mig! Nästa dag var jag öm och återkomsten verkade vara minst ett år bort.

Framåt sensommaren 2019 slår en strömbrytare om i Katies hjärna. Alla dessa ensamma timmar, alla dessa enkelspåriga dagar, nu måste de vara över. Hon tänker inte längre se sig som en idrottsinvalid, bestämmer hon, utan som en fotbollsspelare på jakt efter speltid.

– Mitt mål var kanske inte att nå samma nivå igen, men åtminstone att komma tillbaka i träning utan att vara pinsam.

Comebacken var hemsk

Hur var din fysiska status?

– Nivån var inget att vara stolt över. Jag var varken stark eller explosiv som före operationen. Jag kunde knappt hoppa över ett kreditkort. Men jag kunde göra alla rörelser som en målvakt ska.

Vid tidpunkten hopar sig bekymren för Växjö. Tränaren Henrik Larsson har sagt upp sig, ekonomin är körd i botten, elitlicensen hotas och Anna Anvegård och Jelena Cankovic har värvats till Rosengård.

Katie Fraine närmar sig 32 år, men tänker inte lämna skeppet. Växjö är svårt att uttala, men det är sannerligen hennes lag.

Den hösten öppnar ett par skador för en tidig comeback i juniorlaget.

– Vi mötte Göteborg. Det gick hemskt. Nästa match mot Kalmar gick lite bättre, så tränaren Magnus Olsson frågade om jag ville spela med A-laget.

Vad svarade du?

– Why the hell not? Jag kunde inte skada mig mer utan var bara rädd att skada laget. Att vara dålig.

13 oktober 2019, sju månader efter operationen, spelar Katie Fraine tävlingsfotboll i högsta serien igen. Två minuter in i hemmamatchen mot Kif Örebro gör gästernas Sejde Abrahamsson 0–1.

– Jag slapp hålla fast i drömmen om att hålla nollan. Det satte tonen. Hej, välkommen tillbaka till damallsvenskan!

Tillbaka för kontroll

Därefter styr Katie Fraine lyckosamt sitt försvar. Hon plockar ner inlägg, rullar igång anfall, limmar ett par bollar. Växjö vinner med 2–1, men detta säger Katie inte ett ord om när vi pratar.

– Jag stod tre matcher i höstas och var väl okej. Men nu tränar jag på ett helt annat sätt igen, tänker att här kan jag justera något för att laget ska tjäna på det, inte för att min mage ska må bra. Jag brukar klaga på den svenska försäsongens längd, men de senaste sex veckorna har varit perfekta.

I skrivande stund är det oklart när Damallsvenskan drar igång. Växjö har byggt om truppen, skalat ner truppen från 25 till 19 spelare. Ekonomin är tryggad, elitlicensen räddad och längst bak kommer sannolikt en amerikansk 32-åring dirigera backlinjen.

Nyss var hon 1,76.

Nu är hon 1,78.

I väntan på seriespel besökte Katie Fraine i måndags Stockholm för ettårskontroll.

– Jag träffade doktor Berg igen och röntgade ryggen. Jag böjde mig för att se om proteserna rör sig på rätt sätt. Han synade bilderna och sa att vi inte behöver ses mer.

Hur känns det?

– Förväntat. Allt känns bra nu, så jag ser bara fram emot att få spela.

Foto: Mikael Fritzon/TT / TT NYHETSBYRÅN
Katie Fraine i Linköping 2015.
Publicerad: