”Då insåg jag att allt var på väg att gå åt helvete”

Amor Layouni om Pyramids och Tunisiens landslag

Publicerad 2021-03-14

  • Varje människa har sin historia, varje säsong har sin story – och varje fotbollströja kan förflytta dig till en annan plats och en annan tid.
  • Från Manchester till Manilla, Seattle till Simferopol, genom 90-talet över millennieskiftet och vidare mot nutiden.
  • Det här är berättelserna om svenskarna som flyttade ut i fotbollsvärlden, platserna de hamnade på och tröjorna de bar.

VEM? Amor Layouni

VAR? Tunisiens landslag och Pyramids

NÄR? 2019/20

/AMOR LAYOUNI BERÄTTAR SJÄLV/

”Att spela för Tunisien har varit en dröm sedan jag var liten. Hela min släkt är därifrån. Min farbror kom till Sverige först – öppnade pizzerior i Djurmo och Falun – och sedan kom min pappa också för att jobba där. Jag har varit i Tunisien varje sommar sedan jag var liten, tre månader om året, i vår stad som heter Kairouan. Sedan blev det lite mindre några somrar när fotbollen började ta mycket tid, men när jag var 16 flyttade jag sedan till Tunisien och bodde där i drygt ett år.

Egentligen var det inte planerat. Efter högstadiet skulle jag plugga vidare på gymnasiet. Jag borde ha läst samhällsvetenskapsprogrammet med idrottsinriktning, men av någon anledning valde jag barn- och fritid i stället. Det var väl några kompisar som drog mig ditåt, men efter bara någon månad kände jag: ’Det här är inget för mig’. När jag hoppade av hade jag ett år framför mig som bara var tomt, och i stället för att bara gå och göra ingenting kom jag på idén att dra till Tunisien.

Fotbollen i Sverige gick inte så bra heller, så jag ville passa på att testa mig där nere i stället. Och jag lärde mig mycket på det där året, kom tillbaks som en bättre spelare. Det är ett helt annat spel där nere, hårdare. Vi spelade på gatan, varje dag, hela dagen. Det finns inga datorer och Playstation där.

När jag kom tillbaka till Sverige var jag som en helt annan människa, eller i alla fall som en helt annan spelare. Jag var liten och kort när jag åkte, och när jag kom tillbaka var jag lång som fan och mycket bättre på fotboll. Det var en ny version av mig, allt var förbättrat. Mina polare var helt chockade, de brukar fråga vilken mjölk jag egentligen fick nere i Tunisien.

Måljubel i Bodö/Glimt.

”Lossnade inte riktigt”

Efter en lång och knölig väg kom jag till slut upp i elitfotbollen, och våren 2018 gjorde jag min första säsong i den norska högstaligan. VM i Ryssland gick den sommaren, så jag tänkte: ’Vem vet? Gör jag 10 mål den här våren så kanske jag kan få chansen i någon träningsmatch för Tunisien’. Men även om spelet gick bra den våren så kom inte poängen, det lossnade inte riktigt.

Poängen kom 2019 i stället. Jag gjorde 10 mål och 8 assist på 21 matcher när vi slogs om ligatiteln med Bodö/Glimt. När det började rulla på tänkte jag att jag skulle gå på det landslag som hörde av sig först, och även om det var lite snack om januariturnén 2020 med Sverige så var intresset från Tunisien mycket starkare.

De kontaktade inte mig utan de kontaktade min pappa. Det är så det funkar, Tunisiens landslagschef ringde min pappa och frågade om jag var intresserad. Och det är klart att jag var det, jag hade alltid följt det tunisiska landslaget.

När jag var i Tunisien som liten brukade pappa alltid ta med mig på matcher där nere. Dels har jag åkt överallt med JSK, min klubb. Vi har varit på bortamatcher i Tunis, i Sousse, överallt. Och dels så har jag sett landskamperna. 2004 var jag på plats när vi vann Afrikanska mästerskapen på hemmaplan. Jag var på arenan både på kvartsfinalen mot Senegal, semifinalen mot Nigeria och finalen mot Marocko. Vi hade ett fantastiskt lag då – Jaidi, Jaziri, Trabelsi, dos Santos – och det var en helt otroligt mäktig upplevelse.

”Fan, klarar jag det här?”

När jag blev uttagen för första gången kändes det lite overkligt. Eftersom jag följt med i den tunisiska fotbollen så mycket kände jag ju till varenda spelare, och de var väldigt snälla, schyssta och välkomnande. Det gick bra från första dagen. Självklart var jag nervös, och även om tränaren sa att han hade sett mycket av mig så ville han använda mig som central anfallare. Jag ser ju mig själv som vänsterytter – har egentligen aldrig spelat central anfallare – men sa väl ändå... Varför inte? Han tyckte att jag hade snabbheten och storleken, och jag tänkte att det säkert skulle gå bra ifall jag bara hann lära mig positionsspelet.

I själva verket visade det sig att underlaget var det största problemet på träningarna. Gräset i Afrika är helt annorlunda jämfört med gräset i Europa. Det måste vara en helt annan sort, helt enkelt. Jag var ju dessutom van vid konstgräs, så det var svårt för mig att bollen både gick mycket långsammare och hoppade upp och ner.

Vi tränade på en arena som heter El Menzah, men som tur var så gick min första landskamp sedan på nationalarenan Radès. Det är en fantastisk arena, och där hade de lagt europeiskt gräs. Vi mötte Mauretanien, och även om det kanske var 12–13 000 åskådare på plats är arenan så stor att det kändes som 200. Jag började på bänken. Det var högt tempo, jag kunde inte riktigt förstå mig på taktiken vi använde och när jag värmde upp ska jag erkänna att jag tänkte: ’Fan, kommer jag att klara det här?’.

Jubel i Tunisiens landslag.

Efter en dryg timme blev jag inbytt som anfallare – det stod fortfarande 0–0 – och ärligt talat förstod jag inte riktigt var jag skulle vara på planen. Det enda jag visste var att jag skulle pressa deras mittbackar, så jag gav allt jag hade och bara rusade mot dem så fort någon av dem hade bollen. Efter ungefär en kvart frågade jag vår kapten Youseff Msakni som spelade på vänsterkanten: ’Fan, kan vi inte bara byta snabbt? Låt mig spela lite på vänstern!’. Han bara: ’Okej, okej’. Skulle jag nu försöka visa upp mig behövde jag i alla fall göra något så att jag hade en chans att komma till min rätta.

Direkt kände jag skillnaden. Mycket större självförtroende när jag fick bollen, mycket tydligare hur jag skulle löpa, mycket lättare att själv bestämma vad som skulle hända. Och det hann bara gå några minuter innan vi vann bollen och fick ut den på högerkanten. Jag såg att killen där ute såg mig, så jag satte bara fart mot målet och pekade var jag ville ha bollen. Egentligen tror jag att han slog den mot vår center, men den gick lite för långt och kom perfekt mot mig i stället.

Jag slog bara in den i mål, och när jag såg att den gick in... Alltså, det var en sjuk känsla, det var overkligt, det var obeskrivligt. Jag var i drömmarnas land. Min faster var där på arenan, och hon var nära att svimma, började prata med sig själv.

Direkt efter målet skickade de mig tillbaks in i mitten igen. Kaptenen kom och sa: ’Nu får du gå tillbaka, nu har du lekt färdigt!’. Men målet blev avgörande, och efteråt var både kaptenen och tränaren och alla de andra spelarna glada för min skull. ’Det här var bara början’, sa de.

”Lät som ett skojlag”

Bara några dagar senare hade vi nästa match – mot Elfenbenskusten i Frankrike – och då var jag helt plötsligt i startelvan. När vi stod i tunneln på väg ut till match hamnade jag bredvid Franck Kessié från Milan. Fan, vad stor han var! Hans lår var helt sjuka, att stå direkt bredvid honom var något helt annat än att se honom på tv.

Franck Kessié med Zlatan i Milan.

Den här gången var jag ju med om hela proceduren med nationalsånger och allting, och även om jag försökte sjunga med så kom jag av mig ganska snabbt. Det var ännu en mäktig känsla, och en ny sorts nervositet. Matchen blev sedan tuff – Elfenbenskusten var väldigt bra – men jag tyckte ändå att det gick helt okej för mig. Jag försökte löpa mycket, utmanade Serge Aurier någon gång. Även om vi förlorade med 2–1 åkte jag därifrån med känslan: ’Fan, det här med landslagsfotboll klarar jag av, jag är lika bra som de är’.

Jag hann inte ens komma tillbaka till Norge innan Bodö/Glimt började få bud på mig. De hade fått ett bud från Esperance – den största klubben i Tunisien – medan jag fortfarande var på landslagssamlingen. De sa nej till det, men sportchefen Aasmund Björkan berättade att han räknade med fler bud, att intresset från Nordafrika och arabvärlden hade blivit enormt stort. Helt nya dörrar hade öppnats.

Jag spelade en match till mot Stabaek – gjorde mål – och efter den kallade klubbledningen in mig på kontoret. Då sa de att de hade fått ett nytt bud på mig, och att de hade accepterat det. ’Jaha...?!’, sa jag. ’Det är från Pyramids i Egypten’, sa de. Jag hade aldrig i mitt liv ens hört talas om den klubben, så jag sa bara: ’Va...? Det finns inte en chans’. Pyramids?! För mig lät det som någon sorts skojlag.

Sportchefen i Bodö försökte då förklara att det här var en satsning för att bli Afrikas nya superklubb, typ som PSG i Europa. De hade fått in pengar från Saudiarabien, och ville vinna både afrikanska Champions League och allt annat. Och nu ville de visa muskler. Jag tror ju inte att de hade scoutat mig mycket, utan de hade sett landskamperna och kollat några klipp på Insta. Det räckte för dem.

’Gå in och kolla på dem och på ditt eget erbjudande och så hörs vi sen’, sa sportchefen. ’Det kommer att vara bra ekonomiskt för dig’. Så okej... Jag slog upp datorn och googlade på ’Pyramids’, och jag ringde till min agent Michael Kallbäck för att höra hur mitt kontrakt skulle se ut.

Och visst – sedan var jag intresserad.

Det var ett avtal som jag inte hade kunnat få i Europa. Jag skulle fylla 27 år, och hade aldrig tjänat några stora pengar på min fotboll. Det här skulle innebära ett helt nytt liv för mig på andra sidan. Det gick inte att tacka nej till, det var bara att köra.

”Vem försökte lura vem?”

Dagen efter satt jag på ett kafé med mina vänner och spelade lite kort efter träningen. Då ringde min agent: ’Jag har bokat flyg till dig, och det går om två timmar. Du måste hem och packa, för nu drar vi!’. Snabbt åkte jag hem och rafsade ihop lite handbagage. Sedan flög jag från Bodö till Oslo, från Oslo till Riga, från Riga till Aten och från Aten till Kairo. Flyget från Bodö gick vid 18-tiden på måndagen. Jag var framme i Egypten vid sjutiden på tisdagen, och då hade jag inte sovit en minut den natten.

När jag till sist kom fram så hämtade representanter från Pyramids mig på flygplatsen, och sedan åkte vi mot Four Seasons-hotellet i Kairo där de hade sin bas. Jag hade inte ens kommit fram till hotellet när Frode Thomassen ringde mig, han är någon slags vd för Bodö/Glimt. ’Åk tillbaka till Bodö igen!’, sa han. ’Va? Nä, det tänker jag inte göra’, sa jag. ’Jo, du måste göra det – de har ändrat budet’.

När vi kom fram till Four Seasons och träffade Pyramids vd sa han också att det hade uppstått ett problem, men att det var Bodö som hade försökt dra en luring. ’Utan att vi kommit överens om det har de lagt in en vidareförsäljningsklausul i avtalet’.

Okej.

Från början var det jag visste att klubbarna hade kommit överens om en övergångssumma på 15 miljoner norska kronor, som skulle betalas i tre omgångar. Men nu krävde Bodö/Glimt en vidareförsäljningsklausul, och då sänkte i sin tur Pyramids budet till 10 miljoner norska. Själv visste jag ärligt talat inte vem som försökte lura vem, men det jag visste var att jag hade en överenskommelse med Bodö/Glimt.

När jag förlängde kontraktet där hade de lovat att släppa mig ifall de fick ett bud på minst 7 miljoner norska, och för mig spelade det därför ingen roll om de fick 10 eller 15. Jag hade ett löfte från dem, och jag var inställd på att flytta. Jag hade ett kontrakt framför mig som skulle förändra mitt liv, och jag tänkte inte låta dem hindra mig.

Bilden var för suddig

Hela den här dagen höll jag på att prata med folket i Bodö fram och tillbaka, hänvisade till det här löftet de hade givit mig. ’Ja, men det här handlar inte om pengar längre’, sa vd:n Frode Thomassen då. Nähä...? ’Nä, egyptierna har försökt lura mig, så nu är det här personligt’. ’Men vafan, ska du förstöra min karriär och framtid på grund av dina principer och din stolthet?’. Jag blev förbannad, alla blev förbannade.

Dagen tog aldrig slut. Det var turer hit och dit, och jag hade ju inte sovit en blund. Transferfönstret i Egypten stängde vid midnatt, och vid 23-tiden gick till sist Pyramids med på att höja budet till 13 miljoner norska. ’Men det är vårt absolut sista bud’. Och Bodö sa... nej.

Än en gång ringde jag till Norge och skrek på dem. Jag tyckte att det var så jävla dåligt, jag sa till dem att jag aldrig skulle glömma vad de gjorde mot mig – men det såg verkligen ut som att allt skulle rinna ut i sanden. Till sist bestämde jag mig för att lägga upp mellanskillnaden själv. Två miljoner norska kronor.

Men när jag kom med det erbjudandet var det mindre än en halvtimme kvar tills fönstret stängde, rejält stressigt. Och då uppstod nästa problem. Bilden jag hade på mitt tunisiska pass var inte tillräckligt tydlig för att gå igenom det digitala transfersystemet. Jag hade tagit den med telefonen, och blixten gjorde bilden suddig. Den funkade inte.

En ny bild behövdes – men själva passet var kvar hos det tunisiska landslaget. Jag fick ringa landslagets administratör. Han sa att han visserligen hade passet hemma, men att han själv var på ett kafé. ’Hur långt har du hem?’. ’En halvtimme’. Klockan var nästan tio i tolv. Han sa bara att det var omöjligt, att det aldrig skulle gå att hinna lösa. ’Du måste fixa det! Gör du bara det så lovar jag att jag kommer att vara generös’.

23.57 plingade det till i telefonen, och jag fick en ny bild av passet. Än i dag har jag ingen aning om hur tunisiern löste det. 23.59 gick det igenom in i det här transfersystemet. Vid det laget hade jag inte sovit på 40 timmar, jag hade bråkat med Bodö hela dagen och jag hade haft tidernas stressigaste dygn. Men det var värt det, det gick till slut.

Layouni blev klar för Pyramids – till slut.

”Kallades pengahundar”

En träning hann jag göra med laget – sedan var det dags för ligamatch. Vi spelade mot ett lag som heter Tanta på bortaplan, matchen gick klockan tre på eftermiddagen. Jag hade kommit från Bodö, där det max var fem plusgrader. Här var det minst 35 grader, stekande sol och sånt här strävt afrikanskt gräs. Jag gjorde assist till det avgörande målet, men det var ändå en tuff jäkla match att börja med.

Den första tiden i Egypten var sedan... speciell. Som ny klubb hade Pyramids flyttat hela verksamheten till en militärbas i Kairo, där både träningsanläggningen och själva arenan låg. Militären är ju väldigt stor i Egypten. Den är överallt, den styr landet. Militärerna har till och med speciella registreringsskyltar på sina bilar, och ser du en sådan vågar du ju inte ens tuta åt den bilen. De har otroligt stor respekt med sig. Är du militär eller polis har du egna priser när du ska köpa bilar eller hus, du får allt mycket billigare.

Men Pyramids? Pyramids hade ingen respekt med sig, det var ingen i Egypten som gillade Pyramids. Det är ett hatlag. De kallade oss för ”pengahundar”, vart vi än spelade fick vi höra det. Varje spelare som flyttar dit får hur mycket hat som helst. För mig hade hela flytten gått alldeles för snabbt för att jag skulle sätta mig in i hela den där grejen, jag hade inte ens tänkt på att det kunde bli såna reaktioner. Jag fick också lite sånt – kanske mest från Tunisien – men det var mycket värre för egyptierna som flyttat dit från någon av de klassiska klubbarna i landet.

Det där hatet följde med ända ut på planen också. Du kunde verkligen se hur det brann i ögonen på motståndarspelarna när de mötte oss. Vartenda lag ville slå oss till varje pris. Det blev ofta bråk under matcherna.

På ett sätt var det nog tur att det inte är någon publik i den egyptiska ligan längre, men det var en till sån där sak som jag inte hade hunnit kolla upp. Jag är uppvuxen på tunisiska matcher, och på ett derby där är det ju mer än fullsatt och helt otrolig stämning. Och ändå visste jag att stormatcherna i Kairo brukade vara ännu mäktigare, så jag hade sett det framför mig. Men så kom jag till Egypten, och så var det helt tomt. ’Varför?’, frågade jag. Och förklaringen låg ju i den här läktartragedin i Port Said för knappt tio år sedan, då mängder av Al Ahly-fans dog. Det innebar att varje match kändes som en träningsmatch, men det innebar väl också att vi i Pyramids klarade oss lindrigare från hatet än vi annars hade gjort.

”Barnen hade knappt kläder”

De gånger vi spelade inför publik var då vi hade bortamatcher i CAF Confederation Cup, deras motsvarighet till Europa League. Och det var ju speciella upplevelser. Första bortamatchen var i Nigeria, mot ett lag som heter Enugu Rangers.

Det var som på film. Det visade sig att Enugu låg i en av Nigerias fattigaste delar, och bara bussresan dit från flygplatsen tog sju timmar. Inte för att det var långt, utan för att vägarna var helt omöjliga att köra på. Byarna vi passerade hade ingen elektricitet, barnen hade knappt ens några kläder på sig. När det blev mörkt ute såg vi absolut ingenting, utan det enda som syntes var bussens lysen och några brasor som byborna hade tänt. Det var en helt annan värld jämfört med det jag vuxit upp med, och det är väldigt svårt att förstå ifall man inte ser det med egna ögon.

Hotellet vi bodde på i Enugu var stadens bästa, men det innebar ju inte att det höll någon sorts europeisk standard. Ingen air condition, trots att det var hur varmt och hur fuktigt som helst. Tog du tio steg så kändes det som att du hade duschat, du blev helt blöt.

De här resorna var verkligen starka upplevelser. Någon gång var vi i Mauretanien, i kvartsfinalen spelade vi i Zambia. Där var känslan en helt annan än i Nigeria. Där fanns det pengar, där fanns det till och med turism. Huvudstaden där vi spelade ligger nära gränsen till Sydafrika, så dit kom folk från Europa för att sedan åka vidare på safari.

Visste inte att han fått sparken

Hemma i den egyptiska ligan gick det helt okej. De första månaderna fick jag speltid i varje match, och laget låg tvåa. Men i december 2019 förlorade vi sedan två raka matcher mot storklubben Zamalek och bottenlaget El Gouna, och då fick tränaren sparken. Det var tränaren som tagit dit mig, fransmannen Sébastien Desabre, och vi förstod varandra på ett bra sätt.

Vi spelare fick beskedet om att han hade fått sparken på ett möte före träningen. Mötet började en timme innan vi egentligen skulle träna, men det drog ut på tiden i minst en och en halv timme. När vi väl kom ut var vi ju alltså efter utsatt tid – och där på planen stod Desabre och var hur förbannad som helst över att vi var försenade. Alla spelare skulle få böter, 15 procent av lönen. ’Kolla på klockan, era jävla idioter! Är det någon strejk ni håller på med? Var fan har ni varit någonstans?’. Till sist fick kaptenen gå fram till honom: ’Eh ja... Vi är alltså sena eftersom vi har varit på det här mötet där vd:n berättade att du fått sparken’.

Desabre blev helt tyst. Vare sig han eller någon i hans stab hade en aning om att de hade fått sparken, de hade lagt ut koner och allting för träningen. Till sist kom vd:n ut och började bråka med tränarna, och när de sedan drog därifrån gick vi spelare ut och tränade typ själva.

Med tiden blev det tydligare och tydligare att allt inte stod rätt till i själva klubben. Organisationen var mycket mer professionell än jag tänkt mig, funkade mycket bättre än jag tänkt mig – men nere i själva omklädningsrummet så fanns det spelare som hatade varandra. Bråk på träningarna, onödiga tacklingar, folk som bara gick av träningarna, många krismöten för att försöka få ihop gruppen.

Ante Čačić.

I stället för fransmannen Desabre fick vi en kroat som tränare, Ante Čačić. Han hade varit förbundskapten för Kroatien i EM 2016, men när han kom till Pyramids tog han en träning på sig innan han bestämde sig för att jag inte skulle spela. På omvägar fick jag höra hur han kommit in i tränarrummet och frågat vad jag egentligen hade för position. ’Vänsterytter? Nä. Han är för lång för att spela vänsterytter. Motståndarna upptäcker honom alldeles för lätt’.

”Det var då jag insåg”

I egyptisk fotboll finns ingen taktik, det existerar inte. Det är kaos. Spelarna är hur bra som helst individuellt och tekniskt, men den taktiska biten förstår de inte alls. Jag gick in och pressade utåt, stängde ytan innanför mig – men allt sånt var helt meningslöst. Jag hade mycket problem med min egen vänsterback. Han bara pumpade på längs kanten och tog min yta hela tiden. Mina medspelare begrep ingenting av att jag kanske ville ha bollen på ett visst sätt på en särskild yta för att vara som bäst, och det var det här jag tyckte var allra svårast. Att spela i den egyptiska ligan var som att vara 16 år gammal och spela på gatan i Tunisien igen.

Ibland fick jag några inhopp av Čačić, men jag insåg att det verkligen var helt kört när vi spelade en hemmamatch mot Tala'ea El Gaish. Jag fick hoppa in efter 60 minuter, och då låg vi under med 2–0. På de 30 minuter jag spelade så gjorde jag både en assist och kvitteringsmålet till 2–2 – men i nästa match var jag på läktaren. Jag blev inte belönad med att få starta, jag fick inte ens sitta kvar på bänken, utan det var verkligen frysboxen. Det var då jag insåg att det allt var på väg att gå åt helvete, och det var då jag började prata med klubben om att bryta kontraktet.

De erbjöd mig 50 procent av den återstående lönen, men skulle jag gå med på det så ville jag i så fall även ha övergångssumman som nästa klubb betalade. Vi gjorde en sådan överenskommelse, men när budet sedan kom så gick flytten ändå inte igenom. Och då blev de arga, tog ut mig ur lagträningen, satte mig på att träna ensam i stället. Jag fick inte ens prata med lagkamraterna. Det var tufft, och det var allt det här som gjorde att det tog ganska lång tid att komma vidare från Egypten.

Jag var ensam, saknade min familj och mådde inte bra. Men det är ju bara att vara ärlig... Jag flyttade till Pyramids väldigt mycket för pengarnas skull, för möjligheten att trygga framtiden för mig och min familj. Jag betalade ju till och med själv ett par miljoner för möjligheten. Att då åka tillbaka utan att ha fått med sig de där pengarna – det var inte aktuellt. Jag valde att stanna, att härda ut.

”För mycket kaos”

Samtidigt ska jag inte heller överdriva hur tufft det var. Många andra har det väldigt mycket värre. Jag hade en bra lägenhet i ett inhägnat område med pool och reception. Jag hade privatchaufför, bara jag lyfte luren var han där. Jag bodde i Nya Kairo, ett nybyggt område ett par mil utanför. Det var enkelt att leva där, inte alls lika kaotiskt där som i centrala Kairo.

Människorna i Egypten är väldigt vänliga, men de är samtidigt väldigt på också. De vill ha pengar för allt. Bara du kommer in med en bärpåse så rycker dem den ur handen på dig, och så ska de bära den för pengar. Kommer du med bilen ska de öppna dörren och visa hur du ska parkera.

Klubblagsmässigt är jag färdig med den afrikanska fotbollen nu. Den passar inte mig, helt enkelt. Det är för mycket kaos på planen för att jag ska kunna spela där. Men det tunisiska landslaget brinner jag fortfarande starkt för. Jag vill göra det bra här i Vålerenga, och på så sätt ta mig tillbaka till landslaget igen. Jag drömmer fortfarande om att spela VM och Afrikanska mästerskapen för mitt land.

Och även om jag inte kommer att flytta tillbaka till den afrikanska fotbollen är jag väldigt glad över att ha varit där. Det gav mig en bra ekonomisk plattform för resten av livet, och det gav mig ett äventyr. Om det var rätt val att skriva på för Pyramids? Utan tvekan. Utan någon som helst tvekan”.

Följ ämnen i artikeln