Wennerholm: Som från en annan planet

RIO DE JANEIRO. Sarah Lahti gör sitt livs lopp på 10 000 meter och sätter svenskt rekord med nästan en halv minut.

Ändå blir hon varvad av slutsegraren Almaz Ayana från Etiopien.

Jag bara satt och häpnade över etiopiskan och hennes fantastiska världsrekord.

Det kändes som om 24-åringen kom från en annan planet.

Jag förstår att Sarah Lahti reagerade som hon gjorde efteråt och pratade om dopning och omöjlig fart i loppet.

Trots att hon krossade sitt eget svenska rekord var hon chanslös.

Jag tänkte samma sak, då jag upplevt en liknande uppvisning förr.

Då var för 23 år sedan då vi skrev 1993 och jag satt på läktaren på VM i Stuttgart.

Det var då kinesen Ma Junrens trupper härjade som värst och Wang Junxia sprang som en Duracellkanin där nere på löparbanan.

Hon bara flög fram i samma dödliga tempo, varv efter varv.

Till slut stannade klockan på 30:49.30 och jag hörde en häpen suck sväva fram över läktaren. Ingen märkvärdig tid med dagens mått mätt, men kinesiskan var helt överlägsen.

Två veckor senare sprang hon på 29:31.78 hemma i Peking, ett världsrekord som då klassades som "omöjligt" och nästan 42 sekunder under norskan Ingrid Kristiansens gällande rekord.

Jag trodde aldrig jag skulle få uppleva något liknande igen.

Jag trodde fel.

”Omöjligt” världsrekord

Jag fick se den unga etiopiskan Almaz Ayana bjuda på samma enmansshow här i Rio de Janeiro. I hennes andra lopp på 10 000 meter någonsin. Det första sprang hon på 30:07.00 i nederländska Hengelo den 29 juni.

Nu vann hon på nya världsrekordet 29:17.45 och det kändes som tiden stått stilla.

Det var inte samma tidsmässiga kross som Wang Junxia stod för, men jag klassar det i samma kategori.

Att slå ett "omöjligt" världsrekord som stått sig i 23 år med över 14 sekunder är nästan ännu mer sensationellt.

Samtidigt sitter jag här med samma tvivel som den gången. Med samma tvivel som Sarah Lahti.

Även om Almaz Ayana är en fantastisk löpare från ett fantastiskt löparland, så har friidrotten blivit så solkad av dopning och epo och meldonium och fan och hans moster, att jag inte vågar tro på någonting längre.

Och framförallt inte den här typen av nästan omänskliga uppvisningar.

Det är naturligtvis hemskt om det inte är så, men Almaz Ayana dras ändå med i den allmänna sörjan i den friidrottsvärld vi lever i.

I efterhand har vi ju fått lära oss att Ma Junrens trupper drevs av annat än sköldpaddsblod, som den kinesiske demontränaren ville inbilla världen. Sanningen kom fram, men flera år senare.

Matematik som skapar tvivel

Ma Junren blev avstängd i Kina sedan sex av hans löpare fastnat i en dopningkontroll just innan OS i Sydney 2000 och han satsar numera på hunduppfödning i stället.

Och för att förstå hur ruskigt bra Almaz Ayanas tid är blir det ännu tydligare om man tar bort Wang Junxias uppenbart dopade tid ur världsbästalistorna.

Den näst bästa tid som någon hade gjort fram till den här öppningsdagen i OS var 29:53.80, som Meselech Melkamu, också hon från Etiopien, sprang 2009. Den slog Ayana med en 36 sekunder. Ungefär samma marginal som Wang Junxia hade den där dagen för 23 år sedan.

En annan jämförelse:

Etiopiskan sprang andra halvan av loppet på 14.30 cirka. Det är nästan tjugo sekunder snabbare än Meraf Bahtas färska svenska rekord på 5000 meter.

Och då hade Ayana redan ett 5000-meterslopp i benen.

Det är en matematik som är svår att få att gå ihop.

Det är en matematik som skapar tvivel.

Tyvärr.

Jag förstår att Sarah Lahtis första kommentar var "shit", när hon såg Ayana varva henne och bara fortsätta dra ifrån.

Trots att Sarah gjorde sitt livs lopp sprang hon i en annan division.

Därför förstår jag att hon reagerade som hon gjorde efteråt.

Det är inte vanligt att idrottare säger vad de tycker rakt ut, men jag välkomnar den frispråkigheten. Om inte de aktiva själva pratar om problematiken, tror jag aldrig att det kommer bli någon ändring.

Nu har vi fått en svensk Lilly King som vågar säga vad hon tycker.

Tack för det, Sarah.

Jesus är min enda dopning, sa Ayana själv på presskonferensen efter loppet.

Det kan vara en förklaring.

Daniel Ståhl missade OS-finalen i diskus efter en av sina sämsta insatser den här säsongen. Synd att den kom just i Rio. Det hedrar honom att han inte hade några bortförklaringar.

Nu gick "fel" svensk till final, då Axel Härstedt 63.58 och tog sig till final som nia totalt.

Riktigt starkt av Axel, som ingen hade räknat med.

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.