Begrav debatten en gång för alla!

Nyheterna var få när Svensk elitfotboll (Sef) och Deloitte presenterade den årliga genomgången av allsvenskans ekonomi.

Men vi fick i alla fall de tre viktigaste områdena för fortsatt utveckling.

Det mesta kring allsvenskans ekonomi är redan känt genom Svenska Fotbollförbundets redovisning som släpps i april varje år. Vad nytt finns i dag att säga om föregående års siffror?

Inte mycket.

Malmö FF:s Champions League-avancemang har varit bra för svensk fotboll, det är inte bara MFF som har ökat omsättningen: Även med Malmö borträknade har klubbarnas intäkter vuxit, och totalt har omsättningen ökat med 50 procent på sex år (inklusive CL).

Intäkter som kan öka

Det finns fortfarande en stor outnyttjad potential när det kommer till matchdagsintäkter. Under 2015 stod 43 procent av arenastolarna tomma, den siffran lär tyvärr vara ännu högre i år då publiksnittet sjunker. Nästa år lär många kurvor i Deloittes rapport peka nedåt eftersom 2016 inte kommer i närheten av succéåret 2015 på något område, misstänker jag.

Men sett över en femårsperiod går det bra för svensk fotboll, och oron för att Malmö FF ska dra ifrån på lång sikt är inte realistisk.

– Den risken är obefintlig, det är för små pengar det handlar om i ett internationellt perspektiv, sa Sef-ordföranden Lars-Christer Olsson.

Så låt oss begrava ”bra för svensk fotboll”-debatten en gång för alla, särskilt som MFF:s konkurrenter nu också får dela på 25 miljoner kronor (se artikel intill).

Deloittes Andreas Frountzos pekade på tre viktiga områden som föreningar och fans i stället bör fokusera på:

Behålla talangerna längre.

Professionell styrning av klubbarna.

Långsiktig verksamhetsplan på 3-5 år som kommuniceras tydligt till medlemmar och supportrar.

Första punkten har redan diskuterats i olika sammanhang, övriga två är mer spännande att titta extra på (särskilt som AIK:s relativt nytillträdde vd Mikael Ahlerup satt med i salen).

Långsiktighet saknas

AIK är en klubb som haft stor turbulens på vd-stolen historiskt, och det har varit oroligt även runt Ahlerup på grund av en påstådd konflikt med samarbetspartnern Lagardère som sköter Gnagets sponsoraffärer.

Långsiktigheten har inte funnits i AIK Fotboll AB, och det går även att fråga sig om styrningen varit professionell (fram till välmeriterade Ahlerup anställdes alltså).

Just nu uppvaktas flera AIK-sektioner – även fotbollen – av den kontroversielle affärsmannen Jonas Galotta. Galottas syfte må vara höjt i dunkel men att byta ut Ahlerup efter ett drygt år vore allt annat än långsiktigt. Det är helt enkelt för tidigt att veta om Ahlerup är en bra eller dålig vd för just AIK, den som hävdar något annat ljuger. Utvärdering kan göras om fyra-fem år, och fram till dess har aktieägare, medlemmar och supporters rätt att kräva en tydlig plan för verksamheten (om de ska följa Deloittes råd alltså).

Nästa fråga som AIK:s medlemmar och fans kan ställa sig är vilka alternativ till Ahlerup som kan anses utgöra en mer ”professionell styrning” än Ahlerup själv. Ett par minuters research på Google är en bra början för att bilda sig en egen uppfattning.

Ytterligare en fråga är hur mycket av turbulensen utifrån mot Ahlerup som hänger ihop med Alex Isak, 17, supertalangen som väntas inbringa ett stort antal miljoner kronor vid en eventuell försäljning i vinter eller till sommaren. Något som skulle ge AIK en starkare ekonomisk plattform att jaga Malmö ifrån.

AFC:s starke man utmanar

Jonas Galotta, som jag själv granskade under hans konflikter med AIK:s ishockeysektion för två år sedan, beskrev sig då som en stark motståndare till 51-procentregeln, ja han hävdade till och med att han hade planer på att ta över ordförandeklubban i Djurgården bara för att visa hur lätt det är att kuppa idrottsföreningar.

Det, resonerade han, var ett argument för 51-procentregelns avskaffande. Kanske var det på skämt, i dag är Galotta vice ordförande i AIK bandy i stället.

51-procentregeln utmanas även av personer som Alex Ryssholm och hans AFC United som stormar mot allsvenskan. Enligt Ryssholm – som på sätt och viss redan rundat 51:an genom att han driver en klubb utan fans, medlemmar och historia – är det bara en tidsfråga innan regeln rivs upp.

Om den svenska idrottsrörelsen i allmänhet, och fotbollsfansen i synnerhet, verkligen vill behålla grundskyddet för föreningsdemokratin (som 51-procentregeln de facto utgör) är det kanske dags att börja fundera på om Olle behöver motas i grind igen likt när fotbolls- och hockeyförbundets oheliga allians stoppades häromåret.