"Låg i fosterställning på golvet och grät"
Publicerad 2016-08-05
Carolina Klüft visar en personlig sida av sig själv i sitt sommarprat
Hon är en av våra mest folkära idrottare genom tiderna.
I ett känslosamt sommarprat i P1 berättar Carolina Klüft, 33, om plågan innan OS i London 2012.
– Jag känner jag att jag aldrig ska orka resa mig igen, säger hon om tiden innan det sista framträdandet.
Totalt har Carolina Klüft, sedan genombrottet 2002, tagit 17 medaljer – 14 av dem av högsta valör.
Men det är inte de sportsliga prestationerna den förre mångkampsstjärnan pratar om när hon debuterar som sommarvärd i P1.
Hon väljer att släppa friidrotten och visar i stället en mer personlig sida av sig själv:
Rädslorna, sin bortgångna farmor och om att bygga en självkänsla bortom prestationerna.
Hennes liv i offentligheten har kretsat kring prestationerna, men inför sin sista ansats mot OS i London 2012 avslöjar Klüft sin plågsamma tid. Den som innebar kritik för henne längdhopp-satsning och beslutet att lägga av eller fortsätta.
”Faller just nu”
– Jag ligger på badrumsgolvet i fosterställning och gråter. Det ljumma vattnet känns iskallt över min nakna kropp. Det gamla äckliga plastgolvet känns hårt och kallt. Jag orkar inte mer, berättar hon som sommarvärd i P1 i dag.
Klüft förklarar att hon kämpade med sin självkänsla sedan 17 års ålder och att inte låta prestationerna definiera henne.
– Trots kändisskap och guld efter guld har jag lyckats bygga en stabil grund att stå på. Som inte ska rubbas, oavsett vad som händer.
– Trots det, så faller jag just nu. Allt gungar. Just precis nu känner jag att jag aldrig ska orka resa mig igen.
33-åringen, nu sportankare i Viasat under OS i Rio, menar att journalisternas kritiska åsikter ”skär som knivar i hennes starka men känslosamma hjärta” och syftar på att någon kallade henne patetisk och att hon endast ”klamrade sig fast i rampljuset”.
Kallar sig ”drama queen”
– Inombords vrålar jag att jag skiter i det förbannade rampljuset. Jag skiter i glimrande medaljklumpar. Jag vill bara hoppa i OS i London för att jag älskar friidrott. Jag älskar att tävla, jag älskar att segra över mig själv och älskar utmaningar. Men just nu känns utmaningen övermäktig. Kroppen är trött och har inte samma glöd som min hjärna. Kroppen lyssnar inte mer.
– Den har varit trofast i så många år, men plötsligt vill den inte mer. Den vill gå vidare. Hur länge ska jag trotsa den? Bara lite till, snälla, jag är inte klar. Jag är inte redo att gå vidare riktigt ännu.
Sedan återfick Klüft, som kallar sig själv en ”drama queen” styrkan att genomföra ett nytt OS.
– Jag inser att skyddsnätet som jag kämpat så hårt för att bygga upp under många år tar emot mig trots allt. Jag torkar tårarna och lämnar den äckliga och kalla badrumsgolvet.