Flickan som inte kan sluta springa

Uppdaterad 2014-11-25 | Publicerad 2014-11-24

”Mina ben! Gode gud mina ben! Vart tog de vägen? Var tog de vägen? Snälla hjälp mig!”

För hennes konkurrenter är loppet en plåga, varv efter varv på löparbanorna på jakt efter ära och framgång.

För Kayla Montgomery börjar kampen när hon går i mål.

Hon är flickan som inte kan sluta springa.

Alla som sprungit ett längre lopp förstår känslan. Hur det brinner i låren. Hur det spänner i vaderna. Hur det svider i tårna. Kayla Montgomery är en av USA:s mest lovande långdistanslöpare. Men hon har ingen aning om vad vi menar.

När Kayla var ung pressade hennes föräldrar den väldigt blyga flickan att prova på olika sporter för att hon skulle ut ur sitt rum och bli social. Kayla fastnade för fotboll – och gav allt hon hade på planen.

”Jag grät massor”

– Jag var väldigt aggressiv och brukade få varningar från domarna. Men det var roligt, säger hon i ESPN:s reportage.

Men vid en bortamatch när Kayla Montgomery var 14 år hände något. Efter ett fall på planen började hon framåt kvällen förstå att något var fel. Det började som en kittlande känsla i tårna och fortsatte upp genom fötterna och benen hela vägen till midjan. Kayla förlorade känslan i hela sin underkropp.

I oktober 2010 ringde läkarna till mamma Alysia med beskedet: Din dotter har MS.

– När han sa det tappade jag andan. Jag mådde bokstavligt talat illa. Min bild av MS var rullstolar, sjukhussängar och rörmatning. Det var inte vad jag hade föreställt mig för min dotter.

I åtta månader saknade Kayla helt känsla i benen. Då tog hon återigen tillflykt till ensamheten.

– Jag grät bara massor. Jag släppte inte in någon i mitt rum, jag ville vara ensam. Och jag var arg. Jag var verkligen arg. Jag förstod inte varför det hände mig. Jag kunde inte komma på något fel jag gjort. Varför ska jag bli straffad? Varför hände det här?

MS innebär att kroppen bryter ner sig själv när immunförsvaret attackerar nervsystemet. Det finns inget botemedel.

”Känner ingenting i mina ben”

Trots att Kayla fick tillbaka känseln i benen med hjälp av medicinering så var hon tvungen att ge upp kontaktsporten fotboll. Men hon ville inte sluta idrotta. Kayla vände sig därför till skolans friidrottstränare Patrick Cromwell med en vädjan och ett krav: Ge mig en chans – och ta mig på allvar.

– Jag sa åt honom: Det är inte säkert att jag kan springa de kommande åren så jag vill göra allt av varje dag jag får. Jag ville ha någon som satsade på mig. Men jag var rätt långsam.

Många hade förmodligen tvekat om en ung och relativt långsam tjej med en sjukdom som MS knackat på dörren och bett om att få försöka bli friidrottstjärna. Men Patrick Cromwell såg något i Kayla. Det fanns bara ett problem.

När Kayla springer ökar hennes kroppsvärme, något som får MS-symptomen att komma tillbaka.

– Jag känner ingenting i mina ben. Det börjar i tårna och jobbar sig upp till midjan. Sedan är det så resten av loppet.

– Det är en märklig känsla att veta att dina ben rör sig men att inte kunna avgöra hur snabbt eller var. Du vet inte vad som pågår, du vet bara att det händer.

”Hjälp mig!”

En bit in i varje lopp kan Kayla Montgomery inte längre känna sina ben. Det gör att hon i praktiken inte har något val: Hon kan inte sluta springa.

På mållinjen väntar därför Patrick Cromwell med armarna öppna. För när Kayla går i mål kan hon inte stanna utan känseln i sina ben. Hon kastas helt enkelt till marken.

– Han är som en pappa. En tokig och löjlig pappa. Och han pressar mig. Jag litar på honom med mitt liv.

Kaylas egen pappa har svårt att se sin dotter springa. Scenerna efter varje målgång är för traumatiska.

– Jag känner mig varm. Mina ben! Mina ben... Gode gud mina ben... Vart tog de vägen? Vart tog de vägen? Snälla. Snälla hjälp mig. Snälla hjälp mig. Snälla hjälp mig. Snälla hjälp mig, jag kan inte känna min ben. Hjälp mig. Hjälp mig. Hjälp mig.

Det är Kaylas egna ord och upprepas efter varje lopp. Det är en ung flickas panik efter att ha tagit ut sig fullständigt för att sedan hjälplöst ligga på marken utan att kunna röra sig.

”Så länge jag springer är allt bra”

– Jag vill bli kall så fort som möjligt så jag kan känna mina ben. Jag försöker att inte göra någon stor scen men jag tror jag gör det ändå. Jag försöker bara få det överstökat. När tiden går kommer jag upp igen.

ESPN: Varför gör du det?

– Jag gör det för att det gör mig lycklig. Det får mig att känna mig normal och hel. Det är svårt att leva med en sjukdom där din egen kropp krigar mot sig själv. När jag springer känner jag att jag kämpar mot det. Att jag är säker mot mig själv. Så länge jag springer är allt bra.

Under de senaste åren har Kayla Montgomery utvecklats i rasande takt. Från ordinär motionär för fyra år sedan är 18-årige Kayla i dag en av hela USA:s mest lovande långdistanslöpare.

”Hoppas springa så länge jag kan”

– Jag hoppas bara fortsätta springa så länge jag kan. Att göra det bästa av det så länge jag kan. Om jag inte kan springa längre i framtiden kan jag i alla fall se tillbaka på det och veta att jag gav allt så länge jag kunde.

I maj gjorde hon sitt sista lopp för skolan med tränaren Patrick Cromwell på mållinjen. Trots ett fall tidigt i loppet lyckades Kayla resa sig, ta sig tillbaka och vinna hela North Carolinas delstatsmästerskap.

Nu går hon ut skolan och framtiden är osäker. Kayla vet inte hur länge hon kan springa men en sak är säker: Hon kommer fortsätta så länge benen bara bär henne. Oavsett om hon känner dem eller inte. För när det kommer till kritan återstår trots allt ett faktum. Hon kan ju inte sluta.

Mellan ropen på hjälp, vädjan om vatten och de snyftande tårarna av panik efter loppen kan man också höra en annan mening från hennes läppar:

– Häller ni på vattnet? Är ni säkra? Och vet ni vad min tid var?

Se ESPN:s reportage om Kayla Montgomery!

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.