”Träffar jag föräldrarna så vet jag att jag i alla fall gjort vad jag kan”

Erik Niva

Erik Nivas Operation: Integration – Del 2 Sandarnas Lag C – De ensamkommandes lag

helskärm

För ett par år sedan började ett gäng vilsna, ensamma, ambitiösa och ­livskraftiga flyktingungdomar spela fotboll tillsammans.

Om ett par veckor tar de sina träningsoveraller, sina uppehållstillstånd och ­sina pass och åker till Italien tillsammans.

Den första kullen är på väg att ta examen ur Sandarnas fotbollsskola för­­ ­livet. Nu vill Lag C ha hjälp av andra för att göra samma sak många gånger om.

Bland skiftnycklar, borrar, ­penslar, sågar och högar av verktyg jag inte ens vet namnet på står även ett par trådbackar med nya fotbollsskor.

Matilda Brinck-Larsen fiskar upp ett par, klämmer lite på dem, pratar med sig själv och sina ­tränarkollegor på samma gång.

– Undrar vem som tar de rosa?! Alltid är det väl någon som bara säger ”tjej, tjej”.

Hon rycker på axlarna, lägger tillbaka skorna:

– Och alltid retar det väl någon att en nyanländ flykting ens får möjligheten att låna nya fotbollsskor.

Vi är nere i källaren under S:t ­Jakobs kyrka i centrala Göteborg, en utspark ifrån Hedens konstgräsplaner. En dryg halvtimme kvar tills tisdagsträningen för Sandarna Lag C, de ensam­kommandes lag.

De som själva hjälper till brukar i förlängningen även få hjälp av andra. Kyrkan låter laget använda deras verktygsförråd som material­rum, en privat sponsor har sett till att de kunnat köpa in en färsk laddning västar, konor och skor.

– Det behövs verkligen. Det kommer så många nyisar nu, och de flesta av dem har ju ingenting alls.

Upplägget för träningen diskuteras snabbt igenom, men det är inte själva övningarna som ­Matilda Brinck-Larsen vill stämma av. Här och nu finns det svårare, viktigare saker att hantera.

– På något sätt måste vi prata om det som har hänt. Jag vet inte om vi ska benämna det direkt, men vi måste i alla fall beröra det.

Det är dagen efter att en 22-årig kvinna knivhöggs till döds på ett boende för ensamkommande flyktingungdomar i Mölndal. Mordet begicks mitt i Lag C-spelarnas egen vardag.

Kanske är det någon från just det boendet som kommer till ­träningen. Kanske någon som sov intill mördaren, kanske någon som kände den dödade.

– Ibland får man acceptera att behoven är andra här än de är på andra fotbollsträningar. I somras var det en kompis till en av ­spelarna som hängt sig på deras boende. Hela träningen gick ju åt till att prata om det.

helskärm

En stund senare står Matilda Brinck-Larsen på Hedens konstgräs och konstaterar att ­skuggorna som släntrar in i elljuset bara blir fler och fler.

Lag C fortsätter att växa i allt snabbare takt, och den här ­kvällen blir det rekord. Vid sidan av den vanliga gruppen av registrerade spelare har 32 helt nya killar ­kommit till träningen.

Okej, det är bara att få det att fungera. Matilda Brinck-Larsen samlar alla i en ring; pekar, dirigerar och flyttar runt.

– Reza pratar svenska... Alla som kommer från Afghanistan ställer sig här hos Reza.

Över till andra sidan av ringen.

– Och ni som pratar arabiska ställer er här. Eritreaner, där! Somalier, där! Har vi någon mer språkgrupp? Nu vill jag att ni ska lyssna. Tyst där bak! Nu ska jag prata om någonting som jag vill att ni ska ta med er härifrån.

”Alla lika inför varandra”

Januarivinden ligger på, så det gäller att ta i ordentligt för att ­göra sig hörd.

– Ni är väldigt många på vissa boenden nu, och när man lever många tillsammans så kan det uppstå situationer där det blir ­lite trångt och man känner att man ­inte kan andas och få utrymme. Ni kommer också ifrån situationer där ni har behövt överleva på ­vägen till Sverige, och det har gällt att armbåga sig fram. Man ser sig själv som den som måste vara ­starkast, den som måste stå i första ledet. Den tiden är slut nu, den situationen är över. Nu ­handlar livet här i Sverige om att lära sig att leva sida vid sida, att samarbeta och komma överens.

Paus för tolkning. Det smattrar på, det nickas och det hummas.

– När man bor väldigt många på en väldigt liten yta kan man ­känna – och det är helt naturligt – att man nästan inte får plats. Men då kan man ändå inte låta allt det bara ­välla ut, utan då måste man lära sig strategier för att hitta andra platser att gå undan till. Det är också så vi spelar fotboll i Lag C. Det spelar ingen roll hur många vi är. Vi knuffar inte på varandra, ­utan vi försöker samarbeta, hitta varandra och göra ett bra lag­arbete. För det handlar också livet om i Sverige – att vara ett lag. Och här är alla lika inför varandra.

”Skulle bara skapa kaos”

Det börjar rycka lite i ben och lattjas lite med bollar, så Brinck-Larsen skickar upp pekfingret i luften för att få tillbaka uppmärksamheten. En sista sak, för tydlighetens skull.

– På de här träningarna så ­bestämmer jag och de andra ­ledarna. Ni bestämmer inte – vi bestämmer. Och har man svårigheter med det så får man gå undan och vara här borta.

Hela anförandet har tagit lite drygt fem minuter. Matilda Brinck-Larsen klappar i ­händerna, och får omedelbart med sig hundra­talet händer i en gemensam applåd.

– Okej?! Nu gör vi en bra träning. Välkomna!

helskärm

När varje situation är unik är ­erfarenhet en god grund för att ­fatta konsekventa beslut. Matilda Brinck-Larsen har jobbat med ­utsatta ungdomar i hela sitt yrkesliv, och med flyktingmottagande i sisådär fem år.

– När jag insåg att jag inte hade klar överblick över ­gruppen bestämde jag mig för att inte prata om knivdådet specifikt. Flera av de nya killarna har ­säkert bara varit i Sverige några dagar, vissa av dem känner nog inte ens till vad som har hänt... Att då börja prata om mord och knivar vid deras första träning skulle bara skapa kaos. Jag får återvända till det i mindre grupper framöver.

Sandarna Lag C har bara funnits i drygt två år, men är redan en ­både välkänd och viktig institution i Göteborg. Det är de som ger ensamkommande flyktingungdomar både ett fotbollslag och ett sammanhang. Det är de som tagit hand om killarna som andra ­inte kunde eller ville ta emot.

– Det är så himla lätt att bedriva föreningsliv med barn som följer normen och har resursstarka föräldrar, men vi uppstod som en direkt ­reaktion på att de här ungarna inte kände sig välkomna hos de etablerade ­klubbarna. De kom till mig i ­stället och undrade om vi inte kunde starta ett eget lag, och då kunde jag ju inte bara neka.

Uppstartsfasen innehöll såklart sina prövningar – med allehanda kommunikationsproblem, samarbetssvårigheter och kulturkrockar – men förra våren hade ändå Lag C lärt sig att rymmas inom en ganska tydlig ram.

”Vi är för slappa”

Då förändrades tillvaron för dem, precis som den förändrades i världen runtomkring dem. ­Prognosen var att 7 800 ensamkommande barn och ungdomar skulle söka asyl i Sverige under 2015. Det blev 35 369 stycken.

För ett knappt år sedan hade Sandarna Lag C ett 60-tal ­in­s­krivna spelare. Nu är de i stället ­nästan 200.

helskärm

– I nya lägen är det så otroligt viktigt att snabbt kunna bygga en tydlig struktur, det går inte att springa runt på måfå. Jag jobbar ju med det här för Göteborgs stad, och när inflödet av flyktingar var som störst förra hösten förstod staden att vi snabbt behövde ­öppna ett nytt, stort transit­boende. Jag blev ansvarig för Gärdsåsskolan med kapacitet för 500. Det var ett beslut som togs klockan två på eftermiddagen. Klockan sex kom jag dit upp, och klockan åtta kom de första barnen. Jag var helt livrädd när jag åkte dit. Jag visste inte alls vad jag skulle förvänta mig, men då var det mitt professionella ansvar att ta kontroll över den känslan och den situationen. Och vi lyckades ­sätta ett stenhårt system som faktiskt blev välfungerande.

Ifall nu Matilda Brinck-Larsen har någon gräns mellan arbete och fritid så klarar i alla fall inte jag av att upptäcka den. Hennes liv tycks vara ett enda stort omhändertagande. Tre biologiska barn, fyra fosterbarn. Asyl­boendet på dagarna, tränings­planen på kvällarna.

Hennes eget sätt att se på ­världen förändrades när hon fick sitt första barn. Det gick inte ­längre att bara se till sitt eget.

Någon gång skulle hennes egen dotter vara ensam, utsatt, i behov av hjälp – och just då skulle hon vara någon annanstans, inte finnas där för henne. Hur skulle hon då önska att andra vuxna bemötte henne? Den tanken har väglett henne ända sedan dess.

– Det här tycker jag faktiskt att vi är ganska dåliga på i vårt land, vi är för slappa. Det är det här med egna barn och andras jäkla ungar. En gång var det ett barn i min sons klass som rymde hemifrån när hon bara var 12 år. Men när jag ringde runt till alla på klasslistan och sa att ett barn inte sov i sin säng och att vi behövde ge oss ut och leta var det bara två andra morsor som ställde upp. De andra hade inte tid eller vad det nu var.

Och det är samma attityd som präglar flyktingdebatten?

– Absolut. Det är så himla lätt att säga: ”Det här klarar vi inte av”. Varje dag är det människor som tycker sig kunna berätta för mig att gränsen är nådd, att vi inte kan göra mer. Men varje person som säger så borde så ställa sig en ­personlig fråga: ”Vad gör jag för att underlätta mottagandet för de som kommer hit? Finns det något mer jag kan göra? Gör jag över­huvudtaget något alls?”. Jag som jobbar med det här dagligen ­känner inte alls att gränsen är nådd. Vi klarar det här. Och om jag – mot alla odds – någon gång ­skulle träffa mamman eller ­pappan till en av ungarna som kommit hit så vet jag i alla fall att... Jag gjorde vad jag kunde för att det skulle bli bra.

■ ■ ■

Vi sitter fast i en trafikkö ­mellan fotbollsplanen och asylboendet, inklämda under bollnät och ­träningstrunkar.

Två av de andra tränarna jobbar också på boendet, och Matilda Brinck-Larsen stämmer av några av punkterna på den långa listan över saker att göra innan den ­stora resan.

Sandarna Lag C ska ge sig tillbaka ut i världen. Den 18 februari åker en 40-mannatrupp till Italien för att titta på fotboll, och nu ­pratas det främlingspass och ­”puttar”, permanenta uppehållstillstånd.

De spelare som kan åka är främst de som hängt med hela ­vägen, de som varit i Sverige i ­några år och hunnit få fram alla papper som krävs. De mer nyanlända sitter fortfarande fast i något av asylprocessens alla ­filter, och har helt enkelt ingen möjlighet att följa med.

– Men hur ska vi göra med ­mamman?

Flyger tiill Italien

Det visar sig att två av spelarna nyss har fått återförenas med sin mamma. Problemet är att hon är rullstolsburen, traumatiserad och i behov av dygnet-runt-vård.

– Och de har inte kommit så långt in i systemet att de får någon hjälp av det sociala, de har fallit emellan. Så nu går ju de här två bröderna själva och bär på sin mamma under både dagar och nätter, de har slutat gå till skolan och allt.

Det funderas fram och tillbaka. Matilda Brinck-Larsen trummar på ratten.

– Jag ska rycka i det. Vi får ­använda alla kanaler.

■ ■ ■

helskärm

Bara några timmar senare ­skriver en av Sveriges mer väl­kända kvinnliga fotbollsspelare ett inlägg på Twitter:

”Behöver hjälp med personlig assistans 18–20 feb i Gbg. ­Rullstolsbunden kvinna söker kvinnlig personal. Ersättning ­utgår självklart. Mejla mig. Det är inte på liv å död men det skulle göra ENORM skillnad för två pojkar som jag ­älskar som mina egna små­syskon”.

33-åriga Lisa Ek spelar numera i Fiorentina, och jagar serieledningen i Serie A. När hon flyttade i somras lämnade hon inte bara sitt eget Kopparbergs/Göteborg FC – hon lämnade även ett lag som nästan kommit att betyda ännu mer för henne.

Sedan hon åter­vände till Göteborg våren 2014 har hon ­bara blivit mer och mer engagerad i Lag C.

– Jag var väldigt orolig för vad flytten skulle betyda för min relation till killarna, rädd för att det skulle bli svårt att hålla ­kontakten med dem från ett annat land. Men det har gått bra, jag har verkligen sett till att vara noga med att följa upp var och en av dem. Om någon är nervös inför ett matteprov ska jag ha koll på det, och sedan komma ihåg att fråga hur det gick. Det blir ju väldigt mycket tid vid datorn och sociala medier, men på ett sätt blir kontakten nästan värd mer när man måste anstränga sig lite extra.

En liten paus.

helskärm

– Och så tycker ju de flesta ­faktiskt att det är ganska coolt att jag spelar i Fiorentina. De ser så enormt mycket fram emot att komma hit.

Om drygt två veckor spelar ­Fiorentina nyckelmatch hemma mot tabelltvåan Brescia. Lisa Ek kommer att ha en egen hejaklack då. När spelarna från Lag C kommer till sina hotellrum ­kommer en lila Fiorentina-tröja med ”51 Ek” vänta på var och en av dem.

– När jag först satte igång det här projektet förstod jag inte hur mycket som behövde fixas. Det är så jävla mycket med papper och pass och skit att jag nästan håller på att drunkna. Nu visar det sig att en av mina absoluta favoritkillar inte hinner få sitt pass, och det skär som fan i hjärtat. Men ändå... Det är nog redan det allra ­roligaste jag någonsin gjort, och då har ­resan inte ens varit ännu.

”Finns ingen skam i det”

Egentligen tänkte inte Lisa Ek berätta om allt det här. Det är nämligen hon själv som betalar för hela kalaset, men hon är väldigt noga med att påpeka att det inte gör hennes uppoffringsvilja till något unikt och extraordinärt.

– Om jag ska bli lite personlig är det såhär: När min pappa dog ­lämnade han efter sig en hel del pengar, ett arv. Men jag vet ju vem han var och vad han stod för, och det är precis den här typen av ­saker som han skulle ha velat att vi använde pengarna till.

Pappan hette Peter Ek, och var en av grundarna till hushålls­jätten OBH Nordica. Under delar av sitt liv har Lisa Ek brottats med sin egen plats i världen och sitt eget samvete kring det. Varför fanns det så mycket pengar runt henne och så lite runt så många andra? Var låg rättvisan i det?

– Men jag har kommit till rätta med det nu. I stället för att ­skämmas för att jag har det bra känner jag stolthet över allt min pappa gjorde. Han slet som ett djur med sitt företagande. Det var hans passion, på ­samma sätt som fotbollen är min. När det sedan gick så bra för honom så gjorde han vad han kunde för att göra livet ­bättre för andra, och det finns verkligen ingen skam i det.

Att göra det man kan – utifrån sina ­egna förutsättningar – är något som även Lisa Ek återkommer till. Rannsaka dig själv innan du pekar anklagelsefingret mot ­andra.

helskärm

”Dags att klara mig själv”

– Ibland orkar jag inte ens gå in och följa flyktingdebatten eftersom jag tycker att folk gör sig ­själva så jävla dumma i huvudet. De sitter där med sina räkne­modeller som om det skulle vara någon sorts facit... Hur mycket kostar det mottagandet? Hur mycket kan han tjäna på att hyra ut lokaler? Men alltså, det här handlar verkligen inte om pengar, det handlar bara om vilken in­ställning vi har till de människor som behöver fly från sina egna länder.

Då och då använder Lisa Ek ­fotbollsmetaforer i sina resonemang. I någon mån är det en följd av all tid hon tillbringat med ­spelarna från Lag C, hennes tro på att exemplen och terminologin fungerar väldigt bra även för att förklara samhälleliga rättigheter och skyldigheter.

– Ingen begär att du spelar ­perfekt, att du sätter varje passning eller skruvar in frisparken i krysset – men om jag byter in dig i ett viktigt skede av matchen ­kräver jag faktiskt att du gör ditt jävla bästa. Och om bara alla ­gjorde sitt bästa skulle Sverige klara av flyktingmottagandet på ett fantastiskt mycket bättre sätt än vi gör i dag.

Vi har alibispelare i laget?

– Ja, det finns alldeles åt ­helvete för många alibispelare i Sverige, såna som avsiktligt ställer sig i passningsskugga och sedan klagar på medspelarna.

■ ■ ■

Senast Jasdan Khalili var i Italien såg hans liv annorlunda ut än det gör nu. Då gick han i stort sett enbart ut på nätterna, smög runt bensinmackarna i städernas utkanter i jakt på svenskregistrerade lastbilar på väg norrut.

– Och nu ska vi tillbaka med ­riktiga pass i händerna. Helt sjukt.

Jasdan Khalili var bara fem år gammal när han blev ensam, så ung att han aldrig riktigt förstod vad som hade hänt med hans ­familj. Det är först i efterhand han har pusslat ihop händelsekedjan som slog sönder hans liv under det afghanska inbördeskriget.

– Tydligen var det så att min pappa sålde vapen, och att tali­banerna inte gillade det. De kom och tog honom en natt. Jag ­hamnade hos min morbror, men när jag blivit tolv klarade han ­inte längre av att fortsätta försörja mig. Han sa åt mig att det var dags att klara mig själv, skaffa mig ett eget liv.

”Sa bara: Zlatan”

Innan han ens blivit tonåring tog sig Jasdan Khalili till Iran, började jobba i det han själv beskriver som ”byggbranschen”. Efter två år hade han tjänat ihop tillräckligt med pengar för att ­betala en smugglare och påbörja resan mot Europa.

Nattliga bergsmarscher in i Turkiet, gummibåt över gränsfloden till Grekland. 30 dagar i fängelse där, sedan in under ­vattenmelonerna på ett lastbilsflak och vidare in i Europa.

Med tiden hade Jasdan Khalili bestämt sig för att försöka nå ­Sverige, men ofta hade han svårt att förklara för skuggfigurerna längs vägen vilket land han egentligen menade.

– Men då sa jag bara: ”Zlatan Ibrahimovic”. Då förstod alla.

Till sist nådde Khalili fram den 1 augusti, 2010. En av de första sakerna som slog honom var att fotbollsplanerna utanför förläggningen låg tomma stora delar av dagarna.

– Helt otroligt. I Afghanistan hade vi alla drömt om att någon gång kunna spela på grus – här var det bara att välja mellan både gräs- och konstgräsplaner. Vi ­spelade mellan klockan tre och klockan tio varje dag, så jag slet sönder ljumsken nästan direkt.

Hur var annars den första tiden i ­Sverige?

– Det kändes väldigt bra. Respekten och bemötandet var något helt ­annat än det jag fått i Grekland och ­Italien. Det här var landet jag drömt om, landet där jag kunde börja bygga min framtid.

Tror du att det är likadant för de som kommer ­ensamma i dag?

– Väldigt stor skillnad. När jag kom var vi ­kanske 500 eller 700 om året. Då var det inget snack i media om ­ensamkommande, inga som sa dumma saker till mig på gatorna. De som kommer nu hamnar i en helt annan situation, och de ­be­höver nog vara beredda på det.

Vi tar en rundtur på asyl­boendet i Kärra, norr om ­centrala Göteborg. Överallt hänger färgglada post it-lappar med de olika föremålens svenska namn: lampa, bokhylla, kruka.

Boendet tycks välutrustat. Här finns ett par pingisbord, en grupp datorer och en hörna där man kan se på film eller spela tv-spel. ­Matilda Brinck-Larsen är stolt över verksamheten, tycker att den fungerar väl både i sig själv och i relation till sitt närområde.

– Kärra är lite av ett Änglagårdssamhälle, så från början var det en del panik över att vi skulle öppna. Men vi såg till att tidigt plocka upp den oron, involvera de människorna. Det har gått jättebra.

Från början var det tänkt att här skulle bo 16 ungdomar med egna rum, men så förändrades behovsbilden. Ytterligare en våning ­öppnades, en extrasäng ställdes in i vart och ett av rummen. I dag är det 64 ensamkommande som ­huserats här.

– Jag gillar ju inte att de ska gå omkring med tankar och känslor som de inte kan identifiera, utan jag har valt att vara tydlig mot dem. Jag har sagt att jag är stolt över att Sverige har både möjlighet och vilja att ta emot ­människor på flykt – men att vi samtidigt också har ungefär två ­miljoner människor som inte tänker så. ­Toleransnivån är lite lägre nu, ­kraven är lite högre, de misstänksamma blickarna är lite fler. Och de måste vara medvetna om att de inte alltid kommer att bli rättvist bemötta. De måste få en chans att förbereda sig på det.

Om vi vänder på ansvarstagartratten – vad har vi rätt att förvänta oss av de som ­kommer?

– Att de förstår att exakt samma villkor gäller för dem som för ­alla andra. Och då behöver vi som ­jobbar med det här hjälpa dem att hamna rätt i sina förväntnings­nivåer. Många har ju kommit hit med information som inte ­stämmer. De tror att man kommer att få allt; kläder, mobiltelefon, egen bostad.

Matilda Brinck-Larsen fort­sätter.

– Men även där är ju fotbollen fantastisk. Det finns inget som är lika pedagogiskt effektivt för att verkligen nå fram med det här med rättigheter och skyldigheter, samarbete och ansvarstagande. Det blir så snabbt tydligt att man måste hjälpa varandra, göra ­varandra bra, inte bara köra sitt eget race. De första matcherna vi spelade funkade inte alls. ­Afghanerna passade inte till ­somalierna, ingen lyssnade på mig, ingen ville spela försvar, vi förlorade med 10–0. Men det var ju inte roligt, det var ju inte bra – så de förstod blixtsnabbt vad som krävdes, vad de själva behövde förändra.

Startar lag för tjejer

Sedan i höstas har Sandarna Lag C blivit en typ av sambands­central för hela Göteborgs­fotbollens mottagande av ­flyktingungdomar. I oktober ­kallade Matilda Brinck-Larsen till stormöte, och ett 40-tal föreningar slöt upp på Kamratgården.

– De flesta vill ju hjälpa till, men de är så himla osäkra på hur de ska göra det, de tror de tar på sig ett uppdrag som är omöjligt att lösa. Så jag ska försöka göra någon form av manual, hjälpa föreningar att förbereda sig själva och de ungdomar som redan finns där.

Än så länge är de nästan ­ensamma, men framöver hoppas Brinck-Larsen att ytterligare ett par, tre klubbar ska fungera som transitlag på samma sätt som Lag C. Visionen är sedan att var och av stadens klubbar själva anger hur många flyktingar de själva ­anser sig kapabla att ta emot, och att allt därefter samordnas av en sorts kommunalfinansierad ­fotbollskoordinator.

– Då klarar vi av att bära mottagandet, då har vi en struktur som fungerar.

Redogörelsen avbryts av att en blyg tonårsgrabb kommer fram och presenterar sig.

– Hej, jag heter ­Fadi.

– Hej, jag heter ­Matilda. Vi har inte träffats...?!

– Nej, men jag ­känner Matilda för... fotboll. Big boss.

– Gillar du fotboll? Vill du spela med oss? Det är träning i dag, klockan fem, på ­Heden.

– Aha. Jag förstår inte.

– Vet du var Heden ligger? Bussen, Rosa Express. Hållplatsen efter Nordstan. ­Heden. Så får du komma och spela med oss i dag. Behöver du skor får du låna.

– Aha. Ja, jag ska gå. Mycket bra.

Hela poängen med Lag C är att nya spelare ska komma in och ­kliva i de fotbollsskor där andra gått före dem. De är och ska vara ett transitlag, ett sådant som ­slussar spelare vidare ut i det ­ordinarie föreningslivet då båda parter är redo.

– En stor grupp spelare har ju varit med oss ända sedan ­starten. Nu har de satt sig på ­rumpan lite, vill inte byta lag. Då är det ett ledaransvar att säga: ”Vet du vad? Nu har du bott i Sverige så länge att du har ganska många självklara sammanhang. Nu är det dags att frigöra dig från oss och gå in i nästa moment”.

■ ■ ■

helskärm

Nere på Heden surrar det i luften i ­uttryckets alla bemärkelser. Beväpnade rånare har slagit till mot en bingohall i Frölunda, så det är polishelikoptrar i luften.

Matilda Brinck-Larsen går på om att involvera pensionärer på ett ålderdomshem i närheten, ”de vill så gärna komma och heja på oss”. En annan av ­tränarna, Lisa Hammarström, ­berättar om planerna på att ­starta ett lag för ensamkommande ­flyktingtjejer också.

– Vi ska dra igång redan i mitten av februari. Det ser ­faktiskt ut att bli ett ganska stort gäng.

helskärm

Själv pratar jag en stund med Mohammed, Oday och Mohammad, tre nyanlända killar från ­olika delar av Syrien. En av dem har förlorat båda sina föräldrar

i kriget, en annan har själv blivit skjuten i foten.

– Men nu är det bättre. Nu kan jag spela fotboll igen.

Nästan hela den här träningsgruppen utgörs av ungdomar som bara varit några månader i ­Sverige. Av de ursprungliga spelarna i Lag C syns bara en handfull till.

– Alla har mycket annat att ­göra, de har svårt att hinna hit på en ­tisdag.

Det är Jasdan Khalili som ­förklarar, den afghanska killen som ju själv varit med ända från starten.

– Faktiskt är det så att det har gått riktigt bra för alla vi som ­började samtidigt i Lag C. En ­kille läser redan vid Jönköpings ­universitet, och alla andra jobbar eller läser in de sista åren på ­gymnasiet.

Vill läsa statsvetenskap

Vilka slutsatser kan man dra av att det gått så bra för just er? Att fotbollen och Lag C har hjälpt er?

– Ja, så är det. Det här har varit otroligt viktigt för oss alla. Vi har fått vänner för livet, stunder som varit våra lyckligaste någonsin – och vi har dessutom fått hjälp att knäcka de här små koderna som gör så stor skillnad när man ska komma in i ett samhälle. Hade vi inte haft fotbollen vet jag inte hur det hade gått för oss, nu är jag glad att kunna säga att det har gått ­väldigt bra.

Efter drygt fem år i Sverige är nu Jasdan Khalili också på väg rakt ut i livet. Han har startat en ­förening för ensamkommande, han jobbar extra på en budfirma, han läser in sista terminen av gymnasiets samhällsvetenskapliga program och han har precis fått sin första egna lägenhet.

– Det är en otroligt stor sak för mig. Jag är 21 år nu. Hade du sagt till mig när jag var 6 eller 12 eller 14 år att jag skulle kunna bo i en helt egen lägenhet – jag hade inte trott dig. Omöjligt.

Och vad händer nu?

– Vi får se, till hösten vill jag i alla fall börja läsa statsvetenskap. Jag är väldigt intresserad av politik, och brukar skoja med Matilda och Lisa om att jag ska bli president i Afghanistan. En dag ska jag återvända hem, se till att det blir fred och att alla som flytt ska kunna komma tillbaka. Och så ska vi bli ett land som också kan ta emot människor som behöver hjälp.

Jasdan Khalili skrattar.

– Men först ska vi åka till Italien. Det är helt sjukt, det är faktiskt det.

■ ■ ■

Lisa Ek bestämde sig för att bli fotbollsproffs i Italien när hon var sex år ­gammal. Då var tanken att ta en plats bland Maldini, Baresi, van Basten och de andra i Milans herrlag, även om det med tiden visade sig lite mer komplicerat än hon tänkt sig.

Det spelar mindre roll. Det viktiga är att hon aldrig gav upp drömmen, utan bara kalibrerade om den.

– Jag känner ett extremt stor ansvar att visa de här killarna att ingenting är omöjligt. De flesta av dem är ju i den åldern då man har väldigt mycket tvivel, men när jag själv tvekade mig igenom ton­åren hade jag ju alltid föräldrar där som fortsatte envisas: ”Du kan bli ­precis vad du vill”. De här har inga föräldrar som kan visa, förklara och uppmuntra, utan de omges ­istället av en miljö som mest ­påminner dem om hur hopplöst allt kan vara.

På torsdagen ska Lag C-spelarna se Fiorentina möta Tottenham i herrarnas Europa League, och på lördagen är det så dags för dammatchen mellan Fiorentina och Brescia.

– Alltså, det är ju ­inte så att det är asglammig inramning när vi spelar, haha, men jag tror ändå att det finns ett värde i att förkroppsliga den här drömmen som jag alltid tjatat för dem om. Även om jag fattar att det låter skitfånigt vill jag på något sätt att min dröm ska leva vidare i dem.

På sidan har Lisa Ek en stor drakflygartatuering tillägnat det hon själv beskriver som sin största inspirationskälla i livet, Lag C. Skuggade människor, inspirerande budskap – symbolladdat och starkt.

– Men det är rätt typiskt... Inne i draken har jag låtit skriva ”Lag C” på de sex språk som talas i laget, men jag har börjat misstänka att allt inte står rätt till med det. För ett tag sedan kom någon fram och skrattade: ”Oj, trodde du att det stod Lag C på kurdiska här?”. ”Ja, vadå?! Gör det inte det?”. Och han bara: ”Du, jag säger ingenting”.

Vill ställa krav på klubbar

Lisa Ek suckar teatraliskt, men spricker snabbt upp.

– Det är väl någon som skojat med mig, och på något sätt är det bara så jävla rätt om det är fel. Allt behöver inte vara så korrekt hela tiden.

Telefonsamtalet avbryts ett tag. Ek är ute och promenerar i Florens, och har stött på en ­gatuförsäljare från Senegal som hon brukar prata med. Två utlänningar, ett snack och en lite gladare halvtimme därefter.

– Det behövs verkligen inte så mycket. När jag tänkt på hur det ska gå för mina killar i Sverige brukade jag utgå ifrån att det ­räckte om de möttes av en bra handling för varje dålig handling – då skulle de orka.

Men du har tänkt om?

– Ja, jag märker på dem att ­deras liv gjort dem så jävla motståndskraftiga att det är helt andra ­viktningar som gäller för dem. Om de så behandlas illa tio gånger om så räcker det ändå med ett ­enda tillfälle för att de ska ta det. Det var som en av dem sa: ”Jag ­behöver bara få en chans att ­hoppa in som hantverkare, sedan ­kommer de aldrig att kunna göra sig av med mig. Jag jobbar dygnet runt tills jag blivit den allra bästa hantverkaren”. Jag känner inga andra med det drivet, den styrkan. De allra flesta av dem kommer lyckas ta sig fram, men jag önskar ju att vi skulle bli bättre på att ­göra vägen lite, lite enklare för dem.

Och det gäller fotbollen också?

– Verkligen, ja. Det finns så ­sinnessjukt mycket pengar och stora resurser inom topp­fotbollen, så jag tycker verkligen att den borde anstränga sig ­mycket mer. Det största ansvaret kan inte fortsätta ligga på små, ideella föreningar som Sandarna. I Sverige krävs det ju att man ­bedriver ungdomsverksamhet för att över huvud taget få en elit­licens – jag tycker att det borde gå att ställa samma krav på att även ha aktiviteter som hjälper ­flyktingar. Hur var det du uttryckte det? Att fotbollen är vårt bästa integrationsverktyg? Jag håller med. Och just därför tycker jag ju att vi ­borde använda det ännu mycket mer.