Vem gör den osannolika resan i år?
Flinck inför premiären i handbollsligan
Lukas Nilsson för två år sedan.
Simon Jeppsson i fjol.
Får vi för tredje året i rad en spelare som under en och samma säsong går från supertalang till dominant i ligan, landslagsgenombrott och kontrakt med en tysk storklubb?
För ett år sedan, när jag plitade ner den här typen av premiärkrönika, skrev jag att det inte gick att blunda för att vår handbollsliga skulle bli sämre och tråkigare än året före.
Om jag fick rätt eller inte låter jag vara osagt. Det är ingen lätt sak att bedöma ens i efterhand. Men jag byggde mycket av tesen på att så många av ligans stora profiler hade gått till större ligor eller lagt av.
Många stora profiler har lämnat ligan i år också: hela Alingsås VM-trio (Konradsson, Darj och Frend Öfors), Kristianstads två främsta ess (Simic och Tollbring), seriens två största MVP (Jeppsson och Arnesson) och ligalegendarer som Roganovic, Enström och Atterhäll.
Men Albin Lagergren är kvar. Liksom Daniel Ekman, Hampus Jildenbäck, Olafur Gudmundsson, Fredrik Petersen och – förstås – institutionen Mathias Tholin.
Direkt ur instruktionsboken
Vi har fått in en intressant trio norrmän i Vetle Eck Aga, Sävehof, Michels Liaba, Alingsås och Kristian Saeverås, Malmö.
Och som så ofta numera har vi ett helt gäng hemvändare, däribland Richard Kappelin, Helge Freiman, Joakim Larsson, Niclas Barud, Patrik Fahlgren och – förstås – Johan Jakobsson.
Vi har sett många hemvändare de senaste åren som haft det tufft eller som i varje fall inte kunnat infria (de högt ställda) förväntningarna. Varken Jonas Larholm, Gunnar Steinn Jonsson eller Magnus Persson, som var de tunga hemvändarna i fjol, gjorde någon dundersuccé.
Men är det någon hemvändare på senare år som har förutsättningar för att lyckas fullt ut så är det Johan Jakobsson. Dels för att han är yngre, 30 år, än de flesta andra som återvänder från den absoluta toppnivån och dels för att hans största och viktigaste kvalitet – hoppskottet – inte är så beroende av omgivningen (som i och för sig är den näst bästa i ligan). Och när han börjar smälla dit de där skottem tvingar han motståndarna att agera och då blir det ytor för lagkompisar som Jonas Larholm och William Bogojevic.
Jakobsson kan skjuta sönder vilket försvar som helst – också i en VM-final.
Jag var inte ensam, förstod jag efteråt, om att på upptaktsträffen i måndags sitta och beundra de bilder på Jakobsson från Sveriges EM-match mot Ryssland i fjol som vevades i scenfonden när man pratade med och om Sävehof. Jakobsson hade några hoppskott mot ryssarna som var tagna direkt ur instruktionsboken: spänsten, kraften, koordinationen, balansen, träffsäkerheten...för att inte säga skönheten i skottet.
Det enda som kan stoppa Jakobsson från att dominera i årets handbollsliga är hans egen, ofta skadedrabbade, kropp. Det har den redan på sätt och vis redan gjort då han skadade vaden på sin andra träning och inte är tillbaka ännu.
Vem efter Nilsson och Jeppsson?
På tal om dominanter så har vi de senaste två åren sett två unga vänsternior få sina stora genombrott, vara bäst i hela ligan och sedan försvinna till tyska storklubbar: Lukas Nilsson 2015/16 och Simon Jeppsson 2016/17.
Vem har störst potential att ta över stafettpinnen där och göra den osannolika resan i år?
Jag ställde frågan till alla 14 tränarna. Svaren var spridda men en kvintett fick 2 eller 2,5 röster: Felix Claar, Alingsås, Alfred Jönsson, Lugi, Adam Lönn, Malmö, William Bogojevic, Sävehof och Tobias Thulin i Redbergslid.
Vi ska betona att vi snackar potential för det vore smått otroligt om svensk handboll för tredje året i rad skakar fram en supertalang av Nilssons och Jeppssons dignitet.
Och även om detta inte sker, vilket annars är bland det häftigaste man som utomstående kan få se och vara med om i ligan, så känns ligan i alla fall inte sämre och tristare, som inför fjolårssäsongen.
Kanske blir den jämnare också. Men jag står fast vid tipset att Kristianstad leder serien från start till mål och tar guldet.
Men om Jakobsson blir frisk, håller sig fit och Sävehof får ihop alla delar i nybygget framåt våren så bör man vara det största hotet mot Kristianstad i en final på fem år.
Det ska bli oerhört intressant att se vart Jerry Hallbäck, med allt vad han står för i fråga om vinnarkultur, kampvilja och RIK-fostran, kan ta Ystads IF.
På tal om Hallbäck, om ett par år kan det vara Ludvig Hallbäck, 17 år i oktober, som gör den där resan på en säsong.
Malmö tippas högre upp än någonsin och Alingsås lägre än på mycket länge. Jag tror ändå att västgötarna blir farligare i ett slutspel än skåningarna.
Har skrivit det förr men gör det igen: Aranäs Toni Johansson, 27, är en av handbolls-Sveriges mest spännande tränare.
