Niva: Så lite krävdes för att det skulle rasa

Publicerad 2020-09-05

I drygt nittio minuter gjorde Sverige allt man kan begära, allt man kommit överens om, allt det där som utgår från tydlighet och organisation och arbete.

Men i fem sekunder gjorde en motståndare något intuitivt och oväntat – och vart tar egentligen ett Janne Andersson-lag vägen de dagar då slitet och strukturen inte räcker?

Det är dags att ställa den frågan till Dejan.

Det går ju inte att låtsas som att det här var vilken landskamp som helst, att det var en fotbollsupplevelse bland andra.

För första gången på nästan tio månader spelade det riktiga svenska herrlandslaget till sist match igen. Och för allra första gången i vår 112-åriga landslagshistoria – väl? – spelade vårt högsta representationslag inför så gott som tomma läktare.

I stormatcher händer det ganska ofta att själva fotbollen liksom bleknar bort i ljuset och ljudet av en fullsatt arena. På något omvänt sätt tog faktiskt inramningen över den här kvällen också, då det var omöjligt att inte låta matchen färgas av känslan som omgärdade den.

Ett täcke av melankoli hängde över nationalarenan vid avspark, och det krävdes att vi krängde av oss det innan det gick att ta till sig matchbild.

Konturerna var å andra sidan både klara och tydliga.

Ställda mot världsmästarna prioriterade Sverige såklart att hålla laget tajt och kompakt, och med tysta läktare framgick det verkligen hur mycket arbete det krävs för att klara av det.

Mullrande basbröstskånska

Varje litet direktiv och varje liten korrigering hördes ut över sidlinjen. Varje extra löpmeter som togs för att täta en lucka blev uppenbar.

Inga öppna uppspelsvägar för Frankrike! Ingen yta för Mbappé och Griezmann att fiska boll!

”Höger, Koffe!”. ”Håll där!” ”Vänster, Mackan!” ”Ligg kvar!”.

För oss på plats präglades inte den första halvtimmen av något som någon gjorde med bollen – utan av jobbet som den svenska försvarslinjen idogt och envetet la ner för att förhindra något från att hända. Luften fylldes av Robin Olsen och Pontus Jansson, som mullrade fram kommandon på basröstsskånska på dovt burrande frekvens.

Effekten var god. Sverige tuggade tag i matchen, höll i den, kvävde det franska utrymmet och fick i allt högre utsträckning spelbilden att kantra över i blågul riktning.

Så mycket behövdes för att den svenska matchplanen skulle hålla – och så lite krävdes för att den sedan skulle rasa.

Smärtsamt påminda

Sverige fick slita kollektivt i knappa 40 minuter för att klösa fram ett halvt friläge åt Marcus Berg, men det gav inte mer än ett nästan.

Frankrike kunde kippa efter syre under lika lång tid, trygga i vetskapen om att någon av individualisterna förr eller senare förmodligen skulle trolla fram något.

När Kylian Mbappé vände upp mot Mikael Lustig var det inte ens nära att bli nära, men två sekunder senare var vi smärtsamt påminda om att en kille som nyss spelat Champions League-final utmanat någon som hoppat in från bänken i laget på trettonde plats i den allsvenska tabellen.

Mbappé hade tur, Lustig hade motstuds, Robin Olsen släppte fel vinkel – och sedan hade fyra sekunder av framfusig briljans övertrumfat fyrtio minuter av strävsamt knogande.

Ett väletablerat svenskt fotbollsidiom gör gällande att mål förändrar matcher, och utan publik blev det tydligt hur konkret det psykologiska skiftet i matchen blev.

Den svenska decibelnivån sjönk omedelbart efter avspark. Direktiven blev färre, peppandet mattades av – och det är väl så det låter när ett lag plötsligt och brutalt berövats på sin tro och sin övertygelse.

Skapade prick noll

Ett sånt här matchupplägg är beroende av att det första målet går i rätt riktning, och när det nu inte blev så hade Janne Anderssons lag oerhört svårt att växla upp. Elvan han hade ställt ut var inte skapt för att föra spel och ragga chanser.

Krasst uttryckt behövde bara Frankrike se till att undvika helt hårresande bolltapp, och sedan hade så gott som hela den andra halvleken försvunnit. Sverige skapade prick noll och absolut ingenting.

Dejan Kulusevski kom in, men det går inte att bedöma hans bidrag utifrån de minuter och den roll han fick. Om han inte borde ha fått fler minuter? Jo, det är klart att han borde ha fått fler minuter – då det väldigt tidigt var plågsamt tydligt hur livlöst det svenska spelet faktiskt var i sina innehållslösa anfallssförsök.

Hur ska vi egentligen skapa chanser mot ett motstånd av den här kalibern? Det är ofrånkomligen dags att ställa den frågan till spelaren som faktiskt klarat av att göra det.

– Tro på det nu, manade Janne Andersson från sidlinjen med knappa tio minuter kvar, men orden fick inget vidare fäste.

Först när Sverige gick över i en typ av desperat forceringsläge studsade det fram några halvchanser för Guidetti, Forsberg och Berg, och mot det faktumet går det absolut att tycka att vi borde ha börjat lyfta långt lite tidigare.

Något annat sätt att jaga chanser tycks vi fortfarande inte ha utvecklat.

Det är en sak att göra det bra så länge planeringen håller och motståndarna gör som man tänkt sig. Det är mycket mer komplicerat att hitta en väg framåt när Kylian Mbappé gjort sin grej och verkligheten inte längre stämmer överens med kartan.

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.