Ska förbannelsen brytas är det nu

Uppdaterad 2016-07-17 | Publicerad 2016-07-16

Käck: Sumpa inte det här nu!

Stenson under den tredje rundan

TROON. Om den evigt långa förbannelsen någon gång ska brytas så är det nog nu.

För att citera en pojke vid namn Melwin Löwdahl:

Sumpa inte det här nu!

Följ ämnen
Golf

Vi har väntat och väntat.

Som vi har väntat.

Vi har fått upp hoppet, tappat det igen och fan vet om vi inte till och med varit nära att ge upp.

Nu känns det verkligen som att det äntligen smäller – som att den första majorn på herrsidan till slut kommer.

Henrik Stenson sitter i förarsätet i The Open med 18 hål kvar att spela och 40-åringen formligen lyser av självförtroende.

Fallit på mållinjen

Det är svårt att vinna en major. Det ska gudarna veta.

Flera svenskar har varit nära men av någon anledning har det bara inte gått att pressa de där åtråvärda pokalerna hela vägen in i mål.

Jesper Parnevik hade ledningen med två (!) slag inför det sista hålet i The Open 1994 men då kom, från ingenstans, en bogey från svensken och en utomjordisk eagle-putt från zimbabwiern Nick Price.

Henrik Stenson var uppe i ledning när nio hål återstod av 2013 års The Open men då kom, från ingenstans, Phil Mickelson och stal pokalen med fyra birdies på de sex sista hålen.

Golf är en mental sport, kanske mer än någon annan, och det gäller att ha huvudet på plats. Det svåra är inte att vara bra, det svåra är att vinna.

Gör skäl för sitt smeknamn

Henrik Stenson har inte velat erkänna att hans snubblanden på mållinjen satt sig i huvudet.

Men någonstans har det ändå lyst igenom i hans ögon. Han har – i flera års tid – varit vår överlägset bäste golfare och i stort sett den ende det pratats om när det vankas majors.

All press är alltid på honom, det är liksom ingen annan som ska kliva fram och bryta förbannelsen – och stundtals har Stenson känts obekväm med situationen.

Det gör han inte nu.

”Iceman” gör skäl för sitt smeknamn och utstrålar mest självsäkerhet av samtliga spelare på Royal Troon.

Nu har vi en magisk duell att se fram emot och i mina ögon råder det ingen tvekan om att Stenson är favorit.

Banan passar honom perfekt; han är bäst i världen med låga järn och det är precis det spelet du får utdelning på här.

Nu blir det – av allt att döma – en renodlad man-mot-man-duell mellan honom och Phil Mickelson och den kryddan tror jag bara kommer gynna vår svenske världsstjärna.

Mickelson har redan vunnit fem majors och kan argumentera för att han spelar helt utan press. Men Stenson har revansch – hämnd – att utkräva efter den snöpliga upplösningen på Muirfield för tre år sedan och kommer kliva ut på detta sista varv som ett hungrigt rovdjur.

Som att han redan bestämt sig för att vinna

Han har sett närmast omutbar ut hela veckan.

Nu återstår den allra sista jakten.

Normalt sett hade jag – och säkert många med mig – uttryckt oro. Det är knappast en hemlighet att Stenson haft svårt att knyta ihop säcken, att han haft en tendens att vika ned sig när det gäller som allra mest.

Men nu lyser det i ögonen på ett helt annat sätt.

Det är inte hoppfullhet vi ser, det är självklarhet.

Det är som om han redan bestämt sig för att vinna.

Nu kommer hela golfvärlden att bänka sig framför dramat. Duellen mellan Stenson och Mickelson är också duellen mellan Europa och USA och den engagerar så klart fastland på båda sidor Atlanten.

Vi vet att det blir ett rafflande drama.

Vi vet inte vem som vinner.

Men det viktiga är Stenson själv verkar veta.