Förlusten så smärtsam att den gick att ta på
ROM. Milan slogs för sitt liv och gjorde det så bra, så länge.
Men fotbollen är grym och däri ligger dess skönhet, dess storhet.
Juventus vann och för Milan var förlusten så smärtsam att den gick att ta på.
Den vackraste kvällen som sommaren gett Rom hittills i år klädde sig Olympiastadion till fest.
Tifot i både Curva Sud och Curva Nord var lika mäktigt som den italienska nationalsången som steg mot kvällshimlen.
Det följdes av en match som blev så mycket mer spännande och givande än många av oss vågat tro och hoppas på på förhand.
Juventus kom som ligamästare, för femte säsongen i rad, Milan kom efter ännu en säsong av bittra besvikelser.
För precis fem år sen var jag här i Rom, när Milan vann scudetton, 2011. Zlatan var kung i ett lag av mästarspelare, tirumfen total.
Nu satt i kväll på VIP-läktaren en lyft men hårt åldrad Silvio Berlusconi.
Helt utan den status, det politiska inflytade och de pengar som han kom med för 30 år sen när han blev en maktfaktor utan dess like i italiensk fotboll.
Vid hans sida dottern Barbara Berlusconi och Adriano Galliani o. Ägare och ledning i kris, i en klubb med en allt mörkare framtid om inte stora, nya pengar kommer in i sommar.
Italiens främste
På andra sidan stod Andrea Agnelli, segerviss. Och på planen som tränare för Juventus Max Allegri. Han, som var med och ledde Milan till den där scudetton.
Då ofta ifrågasatt och förlöjligad av Berlusconi.
Nu sedd som en av Italiens främsta tränare.
Så stod aktörerna placerade på scenen innan ridån gick upp, med segersälla Juventus och ett Milan pressat att vinna för att ta sig till Europa League, för att rädda sig själva och sitt sista hopp.
Milan slogs för sin överlevnad, och som man gjorde det.
De rödsvarta pressade högt, Juventus tycktes trögt, som om man redan varvat ner. Bonaventura var lysande, Calabria stark och Montolivo, han var överallt.
Lichsteiner missade uppspelen, Dybala fick vänta på att få bollen, Juve kom ur balans.
Men fotboll är ett spel där man måste göra mål mot ett lag som Juventus. Som en kollega från Milans presskontor sa till mig i paus: ”Jag är orolig. Vi pressar men Juve är Juve”.
I andra halvlek började också Juventus-vindarna vakna och vända, föra laget mer framåt, med mer boll. Pogba blev allt mer sig själv igen, Milans spelare började känna av det uppoffrande slitet i första halvlek och matchen blev allt tajtare.
Donnarumma mot Pogba. Baccas cykelspark strax över ribban. Förlängning. Chanser åt båda håll. Och så kontringen, den där det syntes direkt att Milan inte skulle hinna med, att det skulle bli mål.
Morata hade kommit in bara två minuter tidigare när han gjorde målet som gav Juventus cupsegern.
Som en bild av yttersta förtvivlan
Curva Nord lyfte i extas medan Milan vägrade ge upp och slet för att få in 1-1. Chanser, förtvivlat hopp för de rödsvarta fansen och så till sist Rocchis slutsignal.
Riccardo Montolivos tårar efteråt fick spegla den smärta hela Milan-världen nu känner.
Efter en så platt säsong reste sig alla, gav hjärta och själ,var så nära men förlorade till sist ändå, igen.
När Juventus spelare lyfte bucklan i den sidensvarta Rom-natten stod Milans spelare tomma, slutna, uppgivna och tittade på.
Som en bild av den yttersta förtvivlan.
Juventus har gjort ännu en mästerlig säsong och är bara att applådera.
Fotboll handlar om att segra och de vitsvarta reste sig starkt, med all sin skicklighet och vinnarmentalitet.
Men sällan har några förlorare varit mer värdiga än Milans spelare i kväll. Om det betyder något för dem, fansen och klubben är dock osäkert.
Det stora Milan som vann här i Rom 2011 finns inte mer.
Krävs radikala förändringar
Juventus reste sig och kom tillbaka efter Calciopoli på ett genomarbetat, målmedvetet sätt. Även i Milan krävs nu radikala förändringar i ledning och organisation, utöver stora pengar. Annars kommer de bittra tårarna att bli fler.
Medan Juventus fortsätter att växa för att bli lika dominanta utanför Italien.
Men i natt var alla nöjda med att triumfera i Rom.
Så nöjda.