”Lämnar ändå med en bitter eftersmak”
Käck: ”Kan inte låta bli att undra”
AUGUSTA. Det går att se Henrik Stensons resultat som ett kvitto på att han har vad som krävs för att någon gång vinna den här tävlingen.
Det går också att se det som att han fegade ur i år.
Jag lutar nog åt det sistnämnda.
Ingen bana har spökat mer för Henrik Stenson än Augusta National.
Den här gången hade han bestämt sig.
Han tänkte inte låta sig besegras.
Han satte upp en tydlig strategi redan från början och följde den sedan till punkt och pricka.
Det resulterade i en delad femteplats. Det är hans bästa placering i The Masters och han åker nog härifrån med känslan av att han – faktiskt – har vad som krävs för att någon gång vinna den här tävlingen, bara spelet stämmer till 100 procent.
Men jag kan inte låta bli att undra vad som hade hänt om han släppt på tyglarna och blåst på lite mer.
”Spelar det någon roll?”
Visst, jag fattar att man inte vill gå stenhårt för varje slag om man känner att det långa spelet inte riktigt är där det ska vara, men allvarligt talat – en femteplats eller en 15:e plats … spelar det egentligen någon roll?
Man spelar väl för att vinna?
Stenson har redan en major i bagaget, den bedriften har han redan bockat av. Han är dessutom 42 år gammal och har en viss skadehistorik. Man vet aldrig hur många fler chanser han får.
Nu hade han en chans.
Han var ”bara” fyra slag bakom ledaren inför lördagens runda och hade han bara släppt på spärrarna och spelat mer aggressivt är det inte helt omöjligt att han, med lite tur, hade kunnat skjuta en 65:a och varit med i racet på allvar inför söndagen. Sen hade det lika gärna kunnat barka käpprätt åt skogen och slutat i en 75:a, men då hade han i alla fall provat.
Nu valde han i stället att följa sin spelplan, att försöka undvika misstag snarare än att bomba på.
Han var för långt efter redan när söndagen startade och även om det började bra med en birdie på ettan så kändes loppet kört när han missade birdieputtarna på tvåan och trean.
Då var det lite som att luften gick ur.
”Vad hade hänt?”
Jag tror förvisso att Henrik Senson är nöjd när han nu åker härifrån.
Han har äntligen fått grepp om Augusta National och om allting stämmer rent spelmässigt nästa år så kanske han kan utmana ännu mer, kanske till och med slåss om segern.
Men vad hade hänt om han klivit ur sin ”comfort-zone” redan i år och gett det här en ärlig chans?
Tyvärr får vi aldrig veta det.
Därför känns det ändå som vi lämnar Augusta med en viss bitter eftersmak.