Publicerad 2021-08-08

TOKYO. OS är över och vi har fått gott om segrare.

Men vi har bara en Seger.

På OS sista dag har det fallit på mig att försöka sammanfatta vad vi egentligen varit med om här i Tokyo. Jag har funderat, knåpat och suddat men kommit fram till att jag inte tänker göra det.

Ni har ju själva sett allt, läst allt och hört allt. Om månfararen Armand Duplantis, meteoritslungaren Daniel Ståhl, titansimmerskan Sarah Sjöström och hästsekten som nu hjärntvättat hela det svenska folket.

Armand Duplantis.
Daniel Ståhl och Simon Pettersson efter den svenska dubbeln i diskus.
Marin Baryard-Johnsson, Henrik von Eckermann och Peder Fredricsson.

Och de som inte vann men visade mer mod än många av segrarna.

Aldrig haft lyxen att kunna gömma sig

Som Simone Biles som med sitt beslut att inte pressa sig till att tävla väckte en välkommen debatt om psykisk hälsa, tyngdlyfterskan Laurel Hubbard som genom sin blotta medverkan ställde en av idrottens mest självklara regler (den om kön) på sin spets och Krystsina Tsimanouskaya som bröt med allt och nu är på flykt.

Och Jenny Rissveds och Oksana Tjusovitina så klart.

Simone Biles, i svart mask och vit overall i mitten, följer lagfinalen från sidan. En final ryskorna till sist vann.
 46-åriga Oksana Tjusovitina avslutade sin makalösa olympiska karriär med sitt åttonde OS.
Laurel Hubbard blev i Tokyo första person att tävla i OS i en annan könsklass än sin biologiska när hon deltog i damernas tyngdlyftning.

Men det är ju inte så att vi redan glömt, om vi nu någonsin kommer göra det.

Jag borde kanske också skriva om spelens signalvärde efter att världen hållit stängt i 1,5 år. Om den historiska betydelsen, men också den sorgesamma upplevelsen med tomma läktare dag ut och dag in. Eller att vi flyger över hela världen för ett OS samtidigt som spelens födelseplats håller på att brinna upp som en följd av klimatförändringarna.

Men det får ändå bli en annan gång.

Det är istället något annat jag vill skriva om nu. För trots att jag under de här veckorna sett fler idrotter än jag kan räkna, och fler beundransvärda idrottare än som får plats i den här texten, så är det en person jag inte sett som gjort det största intrycket.

Jag följde inte fotbollen på plats här i Tokyo men jag har självklart ändå inte kunnat undgå Caroline Seger. För jag har aldrig upplevt en person som fört sig lika rakt, ärligt och personligt i sin karriärs tyngsta ögonblick.

Som tagit ansvar för sig själv men också för sina lagkamrater. Som peppat och tröstat. Gråtit och förklarat.

Det känns som spelarna i damernas landslag aldrig riktigt haft lyxen att kunna gräma sig, sörja och gömma sig efter personliga misslyckanden, kollektiva förluster eller bara gubbigt förtryck. De har vetat om att de haft en för viktig roll när världen för en gångs skull sett och lyssnat på dem.

De har varit många (Pia Sundhage, Therese Sjögran och Caroline Seger är de som kommer upp i huvudet direkt) som inte bara tagit sin roll som spelare på största allvar utan även sin roll som dörröppnare, ambassadörer och förebilder. Som tagit varje chans att försöka dra sporten de älskar några steg framåt oavsett hur hårt och starkt motståndet varit.

Inte för sin egen skull utan för de som kommer efter dem, och det är mycket tack vare dem som fotbollen för damer nu äntligen börjar tas på allvar även i de största europeiska länderna, ligorna och klubbarna.

Inskriven i barnens DNA

Så när vem som helst bara hade velat gå in och gömma sig i skuggorna efter OS-finalen ställde sig Caroline Seger mitt i strålkastarljuset och visade oss alla hur en äkta idrottshjälte uppträder. Inte för sin egen skull, utan för alla andras.

Jag ska inte sitta här och påstå att den sorg hon känner kommer gå över och att hon kommer kunna njuta av silvret om några veckor, månader eller år. För jag har ingen aning. Det såret kanske aldrig kommer att läka. Jag kan bara slå fast att hon kunde varit den största svenska förloraren efter det här olympiska spelet men nu går ifrån det som en stor vinnare.

Caroline Seger skickar Sveriges guldstraff över.

För under de här veckorna har tv-sofforna fyllts av mängder med barn som formats av de här spelen. Precis som jag själv av framförallt vinter-OS 1994 och sommarspelen 1996, när jag var i den extremt mottagliga åldern där idrottsögonblick liksom blir en del av din egen personliga historia. Jag vet fortfarande allt om den där Foppa-straffen och mannen i turban från OS-krönikan 1994 som tar sig för huvudet och säger ”maybe a little to much” när den norska segeryran håller på att spåra ur. För att inte tala om Michael Johnsons bakåtlutade upplopp i 200-metersfinalen 1996.

Det är en del av mig. Av min historia.

1996 var förresten första gången damfotbollen ens fanns med på OS-programmet. Herrarna har varit med sedan 1900.

Nu har mängder med svenska barn minnen av två otroliga svenska friidrottare och tre makalösa hästekipage för evigt inskrivna i sin egen historia, och nästan i sitt DNA. Men jag är allra mest glad över att även Caroline Seger finns där.

De fick ingen Foppa-straff, men de fick en riktig förebild och idol.

Innan jag själv nu packar väskan och lämnar Tokyo vill jag bara tacka alla som läst, delat och mejlat men också framföra en sista ödmjuk liten vädjan. Sluta fråga Caroline Seger om hon ska sluta i landslaget.

Be henne bara att fortsätta.

Fotograf Pontus Orre och Patrik Brenning.

Medaljligan i OS 2021 – så ligger Sverige till

Publisert:

LÄS VIDARE

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.

OM SPORTBLADET

Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
Stf ansvarig utgivare: Magnus Herbertsson
Redaktionschef: Karin Schmidt
Tipsa oss: SMS 71000, mejl tipsa@aftonbladet.se
Support: Kontakta kundtjänst
Användarvillkor Personuppgiftspolicy Cookiepolicy Rapportera fel

OM SPORTBLADET