”Fortsatte spelas upp i huvudet som en otäck film”
Jörgen Pettersson om händelsen som vände karriären
Publicerad 2020-09-02
- Varje människa har sin historia, varje säsong har sin story – och varje fotbollströja kan förflytta dig till en annan plats och en annan tid.
- Från Manchester till Manilla, Seattle till Simferopol, genom 90-talet över millennieskiftet och vidare mot nutiden.
- Det här är berättelserna om svenskarna som flyttade ut i fotbollsvärlden, platserna de hamnade på och tröjorna de bar.
VEM? Jörgen Pettersson
VAR? FC Kaiserslautern
NÄR? 2001/02
/PETTERSSON BERÄTTAR SJÄLV/
”Totalt spelade jag tre säsonger i Kaiserslautern, kom dit 1999. Då hade vi åkt ner med Mönchengladbach, och året efter skulle det vara EM i Belgien och Holland. Att stanna och spela i 2. Bundesliga var inget alternativ.
Även om vi hade åkt ur så hade det gått bra för mig personligen, så det fanns lite olika valmöjligheter. Men Kaiserslautern var verkligen ett topplag på den här tiden – de hade vunnit Bundesliga och spelat i Champions League – så när Otto Rehhagel ringde så var det ett attraktivt bud.
På många sätt blev det fina år. Jag trivdes otroligt bra. Kaiserslautern är ganska litet och själv bodde jag lite utanför. Det var i praktiken uppe i bergen, eller i alla fall uppe i en skog. Det passade mig bra, det var en skön omgivning – jag har alltid trivts i skogarna.
Hemma på Fritz-Walter-Stadion hade vi fullsatt i precis alla matcher. Laget var riktigt bra – vi gick till Uefacup-semifinal 2001 – och ett rätt bra gäng grabbar också.
Youri Djorkaeff var där. Ruggig, en av de absolut bästa jag har spelat med. Taribo West också, men han var mest bara märklig. Helt plötsligt kunde han bara strunta i att dyka upp på en matchsamling, eftersom han fått för sig att åka till någon kyrka i Italien istället. Bra spelare, men väldigt märklig person.
Trots allt var jag egentligen inriktad på att jag skulle lämna klubben sommaren 2001. Det hade skurit sig lite med folket som bestämde i klubben, och av någon anledning beslutade de sig för att några av oss inte ens skulle få träna med a-laget längre. Vi var tre, fyra stycken som fick träna vid sidan om – och jag kommer ihåg att jag var brinnvansinnig.
Men jag minns också att jag tränade som ett djur, att det verkligen var den här: ”Nu jävlar ska jag visa er!”. Så efter en period fick jag i alla fall börja träna med a-laget igen, och då var nästa steg att ta sig tillbaka in i startelvan.
Jag minns också att jag tränade som ett djur, att det verkligen var den här: ”Nu jävlar ska jag visa er!”
Jag hade spelat på topp med Miroslav Klose, men under säsongen före hade de tagit in tjecken Vratislav Lokvenc som ny anfallare. Jag tog ett snack med Andreas Brehme – som var manager – och han förklarade att de inte tyckte att jag var tillräckligt bra djupledsspelare. Istället sa de att de skulle göra om mig till... ja, innermittfältare. Om jag var intresserad av att stanna var det i så fall i en ny position.
Och det gjorde jag. Vi skulle få tvillingar, och därför ville jag egentligen inte rycka upp hela familjen med kort varsel. Och trots allt kände jag samtidigt också att det kunde vara lite intressant att spela som en typ av nummer 10.
Jag var ju aldrig den typen av forward som gjorde 20-25 mål per säsong – en boxspelare – utan jag var mer den här droppande anfallaren. På så sätt var det roligt, att få mycket boll och vara med mer i speluppbyggnaden. Det trivdes jag jättebra med.
Vi spelade ganska trevlig fotboll. Ofta 3-5-2 och mycket spel genom mitten – och det var ju kul när jag var tia – men ibland innebar det att jag fick ta rollen som wingback. Och det var väl... inte direkt min position. Men jag fick bra flås i alla fall.
När säsongen väl började fick vi en extremt bra start. I premiären vann vi stort mot 1860 München – jag gjorde mål direkt – och sedan fortsatte vi bara vinna. Två månader in på säsongen hade vi fortfarande inte tappat en enda poäng. Vi hade sju raka segrar, toppade såklart tabellen.
Det hade gått riktigt bra för mig personligen också, men i den femte matchen mot Werder Bremen fick jag en liten knäskada och tvingades gå av.
I den tionde omgången mötte vi sedan FC Bayern München borta i en tidig seriefinal. De var regerande Champions League-mästare, men det var fortfarande vi som ledde serien. Det var första matchen som jag var tillbaka efter skadan – så jag började på bänken – och när jag väl byttes in i paus så var det redan kört. Bayern hade gjort tre mål redan under den första halvtimmen, och i och med det var såklart matchen redan över.
Det var en sportslig besvikelse, men absolut ingenting i jämförelse med det som hände mig några dagar senare. Det är en mörk, mörk del av både mitt liv och min fotbollskarriär.
Jag var på väg hem längs Autobahn på kvällen, hade varit och handlat i Mannheim. Det var på kvällen – mörkt och jätteregnigt – och jag körde i kanske 100 eller 110 kilometer i timmen. Plötsligt stod det bara en liten bil på tvärsen i filen framför mig, och mycket mer än så hann jag inte uppfatta... Pang! Sedan blev det en jävla smäll.
I efterhand har jag förstått att bilen jag körde på först hade touchat en annan bil, fått snurr och sedan bara blivit stående i min fil.
Efter kraschen krånglade jag mig ut ur min bil och kravlade fram till den andra bilen, som hamnat ganska långt borta. Jag såg en arm sticka ut, så jag tog mig fram dit för att känna efter om det fanns någon puls. Men direkt insåg jag att... det här var inte bra. Han hade omkommit. Jag tror att han var 20 bast.
Turen för mig var att jag körde en ganska stor Mercedes, medan den andra bilen var rätt liten. Annars hade det nog varit över för mig också. Min sambo skulle precis föda tvillingar också, så hon hade tagit vår äldsta son och åkt i förväg till Sverige. Det var också en jävla tur, för annars vågar jag knappt tänka på vad som hade kunnat hända. Men det var ju ändå såna tankar som malde i huvudet under en lång tid.
Att uppleva något sådant, att sitta i en bil som kostar en annan människa livet... Det är ingenting man önskar ens sin värsta fiende. Varken jag själv eller någon av mina nära dog i den där kraschen, men där dog nog ändå lite av... ja, vad ska jag kalla det...? Min gnista.
Fotboll var inte lika viktigt längre. Fotboll var inte lika roligt längre. Det påverkade karriären väldigt mycket. Det är inget snack om det, utan så var det. Fotbollen blev aldrig detsamma igen.
Det påverkade karriären väldigt mycket. Det är inget snack om det, utan så var det. Fotbollen blev aldrig detsamma igen.
Hade det här hänt idag så hade jag säkert direkt satts i kontakt med professionella specialister; suttit i samtal och pratat ut och fått hjälp att komma på banan igen. Men så var det inte på den här tiden. Tyvärr. Kaiserslautern frågade väl: ”Hur är det?” – men sedan var det i stort sett bra med det. Sedan var det dags att börja titta framåt mot nästa match.
Jag har alltid varit en person som gärna hållit grejer inom mig – snackar inte så mycket – och det bidrog nog till att allt det här tog så lång tid för mig att släppa. Allt fanns kvar i mig väldigt länge, under många år.
I perioder blev det svårt att sova, hela kraschen bara fortsattes att spelas upp i huvudet som en otäck film. Det kan faktiskt fortfarande hända idag, även om det känns på ett helt annat sätt nu.
Ganska direkt kände jag att jag definitivt ville lämna Tyskland. Trots att polisen direkt gick ut och sa att jag absolut inte hade någon skuld för det som hade hänt – att jag inte hade kunnat göra något annorlunda – så fanns det ändå folk som trodde annorlunda. Journalister jagade mig, och jag kände verkligen att jag behövde komma bort. Men ändå fortsatte det att förfölja mig, på något sätt.
En tanke var den här: ”Tänk om jag hade tagit ett par bira vid middagen samma kväll”. Då hade jag dels blivit brännmärkt som mördare för resten av livet, dels behövt leva med mig själv.
Nu visste jag att jag inte hade gjort något fel, men trots det så hade jag ändå suttit i en bil och kört på någon som hade omkommit. Och det är en sak att veta något i hjärnan, en annan sak att liksom förlåta sig själv i hjärtat. På något sätt kände jag mig skyldig fast jag inte var det. Det var en jäkla röra i huvudet.
Hela den här våren var tankarna definitivt någon annanstans. Jag ska inte bara skylla mina sämre prestationer på det som hände, men det var oerhört svårt för mig att hitta fokus. Mitt under en match kunde tankarna fladdra iväg, och då är man illa ute som fotbollsspelare. På professionell nivå måste du gå ut och känna att det är du som är Nummer 1 – så är det bara.
Tidigare hade jag alltid drivits av att jag älskade sporten fotboll. Det hade aldrig varit viktigt med berömmelse eller pengar – utan det enda som var viktigt var att det var så jävla roligt att spela fotboll. Men nu var det inte så längre. När jag kände att det inte ens skulle bli kul att gå till träningen – när jag vaknade och fotboll bara kändes jobbigt – var det något som hade stängts av och försvunnit inom mig.
Jag var lite in och ut ur startelvan. Gjorde några mål – minns ett mot Mönchengladbach och ett mot Dortmund – men ljusglimtarna var ganska få. Jag fick en del småskador och följdskador, och det tror jag absolut gick att koppla till att jag inte var på plats mentalt. Det var inte mitt rätta jag. Det var inte den riktige Jörgen Pettersson som var där på planen och spelade, hans själ fanns någon annanstans.
När säsongen till sist tog slut hoppades jag väldigt mycket på en nystart någon helt annanstans. Jag hade ett par anbud från Spanien och Italien – Atalanta var en av klubbarna – och egentligen hade det alltid varit min dröm att spela i Serie A. Men vid det här laget hade frugan fött våra tvillingar och någonstans gjorde hela situationen att vi ville komma närmare hem. Vi ville hemåt, och Hasse Backe var i FC Köpenhamn då.
Det kändes som ett naturligt val, men det blev ändå inte bra. Halva tiden i Köpenhamn var väl helt okej, men resten var skit. Det räckte inte med att lämna Tyskland, tankarna följde med ändå.
Det räckte inte med att lämna Tyskland, tankarna följde med ändå.
Idag funderar jag inte så mycket på hur karriären kunnat bli annorlunda, men hade jag fått professionell hjälp i rätt tid så hade kanske sagan slutat på ett annat sätt. Jag hade precis fyllt 26 när bilolyckan hände, så egentligen borde jag ha haft mina bästa år framför mig. Så blev det inte. Jag har alltid känt att jag hade betydligt mer i mig – att jag inte fick ut allt jag kunde – men jag lyckades aldrig riktigt få tag på den där glöden och den där gnistan igen.
Det är såklart lite surt, men det är inget jag är bitter över idag. Fotboll är inte allt. Det finns annat som är viktigare. Jag lever och mår bra idag. Det räcker för att jag ändå ska känna mig tacksam.