Wennerholm: Jag är inte lika optimistisk längre

Årets friidrottsgala i Sollentuna ville aldrig lyfta.

Högst studsade Sofie Skoog med ett nytt årsbästa på 1.93 och Angelica Bengtsson som var uppe och nosade på det svenska rekordet för fjärde tävlingen i rad.

Men jag fick aldrig se det där riktiga toppresultaten som ger hopp inför EM.

Då räknar jag bort Daniel Ståhl som vann diskustävlingen på fina 66.17 och slog världsettan Fedrick Dacres från Jamaica med en centimeter.

Det kan ju kännas futtigt med 66.17 i en tävling där han chockade med 71.29 i fjol, men den här kvällen var förutsättningarna betydligt sämre och vindarna blåste åt helt fel håll för diskus.

Det blåste också en stadig och alltför stark medvind längs upploppsrakan och längdhoppet på andra sidan, som ställde till det för många.

Tider och hopp som inte blev godkända.

Sofie Skoog imponerade mest i Sollentuna.

Moa Hjelmer var ett av offren då hon blåstes på att kvala till EM på 200 meter för andra gången den här säsongen, trots en tid under EM-kvalgränsen.

Men just nu är jag inte lika optimistisk som jag var när säsongen startade.

Jag har svårt att hitta något överflöd av medaljkandidater.

Lovisa Lindh fick kämpa sig i mål på 800 meter som femma på 2:04.16 efter att ha fått göra mycket av grovjobbet. Men hon har inte den där uthålligheten hon hade i fjol, det där lätta steget och breda leendet.

Det hade jag inte räknat med heller efter en vinter fylld av rehabträning.

Nu räknar Karin Torneklint med 60 svenskar i EM i Berlin och jag kan inte säga att det är fel, även om en förkrossande majoritet inte kommer att ha med några topprider att göra.

Men i ett EM tycker jag att man kan vara generös mot den bredd som offrar så mycket tid, pengar och möda för att hålla friidrotten levande.

Och de har ju trots allt kvalat in.

”Hoppas någon kliver fram”

Men ska jag hoppas på svenska medaljer stannar det vid ett par, tre stycken.

Daniel Ståhl, naturligtvis, som tog VM-silver i London förra året.

Men det är en mördande konkurrens i diskus, som är en av de grenar som inte försvagas nämnvärt bara för att det handlar om ett EM.

De flesta toppkastarna kommer från Europa.

Meraf Bahta är en given medaljkandidat på 5000 meter. Hon tog EM-guld på 5000 i Zürich 2014 och EM silver i Amsterdam för två år sedan.

Hon är kanske Sveriges största medaljhopp i Berlin, där hon tänker dubblera och även springa 10 000 eftersom det är final direkt i båda grenarna.

Jag tycker det är klokt att hon skippat funderingarna på 1500 meter, även om hon är europatvåa på den distansen just nu.

Men på 5000 leder hon och 10 000 har hon inte sprungit sedan Finnkampen förra året. Där kan hon bli en rejäl överraskning.

Angelica Bengtsson är naturligtvis också en medaljkandidat. Det känns som hon kommer ta tillbaka det svenska rekordet efter att ha försökt och varit nära i fyra tävlingar i rad nu.

Michel Tornéus är också ett hopp med sitt EM-silver i Amsterdam senast och EM-brons 2012. Men han har inte ens börjat tävla än och har inte kvalat till EM. Han spelar ett högt spel, men är så rutinerad och klok att han förmodligen vet vad han står.

Det år ingen avskräckande standard på längdhoppet i Europa, där 8.27 räcker för att vara etta på årsbästalisten.

Det finns ingen monsterhoppande kuban som Juan Miguel Echevarria. 19-åringen som hoppade 8.83 på Bauhaus-galan och som fortfarande ger mig Bob Beamon-vibbar.

Sedan hoppas jag naturligtvis på att någon annan kliver fram, höjer sig och gör det ”omöjliga”.

Men jag hittar inga sådana kandidater just nu.

Tyvärr.

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.