”Hade en reptilhjärna och trodde jag var Stålmannen”
Oscar Carlén efter skadelarmet i svensk handboll: Mitt knä är förstört
Publicerad 2019-11-14
Två veckor innan den knäskada som satte stopp för Oscar Carléns karriär visste han att något var fel – men han spelade ändå.
Nu varnar handbollsprofilen kommande talanger för att inte lyssna på sina kroppar.
– Mitt knä är förstört, säger 31-åringen.
Naprapaten Joakim Lindgren slår efter Sverigecupen i handboll larm om att landets talanger är för dåliga på att ta hand om sina kroppar. Handbollen är redan Sveriges näst mest skadedrabbade idrott och Lindgren varnar för att bristerna i det skadeförebyggande arbetet kan kosta sporten kommande storspelare och de aktiva ungdomarna i värsta fall ett friskt liv.
En som förstår är Oscar Carlén. 31-åringen var en gång i tiden en av svensk handbolls mest firade spelare men tvingades lägga skorna på hyllan redan som 25-åringen efter ett antal korsbandsskador.
– Jag fick min första korsbandsskada på ett riksläger strax efter Sverigecupen och det finns många unga spelare som har en hög belastning i ung ålder. Just det Joakim skriver i en av sina kommentarer på Facebook, att få även unga spelare att lära känna sin kropp och dess signaler, är något jag själv tagit med mig från min historik och jag tror att det är en väldigt viktig insikt.
Tränade på smärtstillande
Nu säger Carlén att han visste att något var fel redan två veckor innan den mest ödesdigra skadan 2011. En korsbandsskada som stoppade den då rekordsnabba karriären och som landslagsstjärnan än i dag inte återhämtat sig ifrån.
– Båda mina korsbandsskador föranleddes av ett mindre trauma och sedan var det nästan exakt lika lång tid där jag kände att något var galet i knäet. När jag drog mitt första korsband hade vi två veckor tidigare spelat ett SM-slutspel. Jag hade landat konstigt på knäet och hade en känsla av att någonting inte stod rätt till. Två veckor senare, på rikslägret, drog jag korsbandet.
– Det var likadant 2011 när vi spelade hemma-VM och jag landade konstigt i en match mot Kroatien. Då gick jag till förbundskaptenerna och sa att jag inte hade speciellt ont och kunde spela vidare men att känslan i knäet var precis samma som veckorna innan jag drog korsbandet i det andra knäet. Jag stod över matchen mot Danmark i mellanrundan eftersom vi redan var klara för semifinal men spelade semifinalen mot Frankrike och bronsmatchen mot Spanien. Det blev en rätt stor snackis för de flesta kunde se att min kropp inte mådde bra. Den var rätt illa däran. Det syntes på mitt spel. Mycket riktigt, två veckor senare spelade jag med klubblaget i Tyskland och drog det korsbandet också.
Varför spelade du vidare?
– Reptilhjärna. Någon känsla av att man är Stålmannen. Att man är ostoppbar. Jag hade sedan min förra korsbandsskada spelat sex år utan att missa en enda match och det blev också en grej. Plus att vi gjorde magnetröntgen och tester under mästerskapet som egentligen inte gav några indikationer på att något var fel. De kunde inte hitta den känslan jag hade och som sen visade sig vara hundra procent korrekt. Det syntes liksom inte på en undersökning.
Vad krävdes för att du skulle stå över en träning eller en match på den här tiden?
– Oj, det var inte mycket som stoppade en. När jag hade problem kunde jag ändå lokalbedöva för att kunna träna eller spela. Det berodde på en mix av att klubbarna, läkarna och tränarna satte en hög press på en och en kultur av att man skulle spela i kombination med att man själv också hade en självbild av att vara en råbarkad jävel. Den kombinationen gjorde att man pressade sig riktigt jävla hårt och långt. Det skulle mycket till för att man skulle avstå en träning, som ju egentligen är ganska lite värt i det stora hela.
”Helt annan kultur i fotbollen”
Carlén tror också att handbollens kultur, att vara en sport där du inte klagar och är beredd att ta några smällar, bidrar till problematiken.
– Definitivt. Jag har väldigt bra kontakter inom fotbollen och vet hur det fungerar där. Det är en sport med en helt annan kultur när det gäller filmningar och vad spelare tål på planen och där vet jag att det räcker med en liten känning i baksidan av låret eller i vaden för att en spelare ska stå över en träning och köra rehab istället. Men det är på gott och ont. Vi är en idrott som vill framställa sig som en gentlemannasport som är tuff och där du står upp och inte gnäller. Ska du prestera det på match måste du också leva upp till det på träning. Det blir en hårfin gräns.
Hur tror du att den kulturen påverkar unga spelare?
– I vårt representationslag i Ystad där jag är assisterande tränare har vi ju möjlighet att lägga in medicinsk personal i budgeten, och vi har också en väldigt bra kultur i dag att verkligen lyssna på dem, men det finns inte på ungdomssidan. Där tror jag därför att det är viktigt att utbilda ledare och spelare att lyssna på kroppen och hur du ska tolka kroppens signaler. Det finns trots allt en smärta som du kan förbise men det finns också kroppssignaler och smärta som visar på en instabilitet som du måste ta på allvar. Att kunna känna skillnaden på de två sakerna är inte lätt för en ungdomsspelare.
Vad är ditt råd till unga spelare?
– Det är att lyssna på kroppens signaler. I riktigt ung ålder är det ovanligt med skador men sedan kommer du upp i puberteten och då börjar det hända grejer i kroppen. Lyssna på signalerna, prata med tränaren och ledarna kring laget och försök också se om det finns medicinsk personal kring laget. Det kanske finns någon förälder som är läkare eller sjukgymnast så att du kan få det utrett utan att för den delen behöva åka och göra en magnetröntgen varje gång. På så vis kan du lära känna din egen kropp och skillnaden på den smärta du kan leva med och den du behöver ta på allvar. Det kommer du ha nytta av genom hela karriären, oavsett hur lång den blir.
”Känns i varje steg jag tar”
Oscar Carlén har lärt sig sin läxa men det blev en otroligt dyr lektion.
– Mitt knä är förstört än i dag. De perioder när det mår förhållandevis bra kan jag jogga lite på det men i de perioderna det är dåligt känner jag det varje dag i varje steg jag går. Så jag kan inte idrotta överhuvudtaget. Det var jävligt tufft i början, känslan att inte kunna pumpa ut sig fysiskt eller ens hålla igång. Det var ett par jobbiga år men det blir vardag av det också.
Var det värt det?
– Absolut. Det är klart att man kan vara efterklok och säga att man borde klivit av där och då. I bägge fallen borde man kanske gjort det och kört rehab när den känslan kom, men sedan hade korsbandet kanske ändå gått. Det är egentligen onödigt att spekulera i. Man ska också lägga till att den personligheten och attityden jag hade och som gjorde att jag spelade även fast jag hade skavanker och skador också gjorde att jag spelade sex år utan att missa en match. Man kan hävda att det var en perioden som ledde fram till att jag skadade mitt knä i slutändan men det var å andra sidan också den perioden, attityden och mentaliteten som gjorde att jag kom så långt som jag gjorde på så kort tid. Jag hade en raketkarriär i tre-fyra år där ingenting kunde stoppa min utveckling.
Det låter som en väldigt svår balansgång.
– Precis. Hade jag inte haft den attityden hade jag inte spelat tre år i Flensburg och sen gått till de tyska mästarna. Men just den insikten att kroppen skickar en signal till hjärnan som är omöjlig att hitta på röntgen, i undersökningar och tester men som kroppen ändå skickar och som ändå är väldigt kliniskt korrekt... Det är rätt läskigt.