Leifby: Zlatan talade som en landsfader

Hur recenserar man en gala som hade det mesta men som samtidigt saknade så mycket?

Hur betygsätter man en gala när det var döden som gav den liv?

Det går ju förstås inte.

Alla försök är just bara det, försök.

Det har gått några veckor sedan Klas Ingesson och Pontus Segerström sträckte fram näven och tackade för god match för sista gången.

Sedan drog de vidare någonstans.

Jag inbillar mig att de fann varandra tidigt, och att de säkert sitter där och snusar, snackar skit och att de har det ganska bra.

Nu skulle de hedras och minnas och det är klart som fan att man var orolig för hur det skulle gå till, eller se ut.

Alldeles lysande entré

Fotbollsgalorna har ju inte direkt kvalitetscertifierats de senaste åren.

De brukar vara dåliga, rent av usla, men den här gången var det annorlunda, i alla fall i de viktigaste delarna.

Inledningen var lugn och fin i stället för storslagen och självgod, scenen nätt och mysig i stället för stor och vräkig.

Anna Brolin gjorde en stillsam och alldeles lysande entré, och sedan kom stråkarna, bilderna, hälsningarna, hustrun Veronica, ”Brothers In Arms”.

Och tårarna.

Starten på galan var som en, föreställer jag mig, hård men schyst Klas Ingesson-tryckare rakt i bröstet.

Jag satt på redaktionen och snorade i ett hörn, så tyst jag bara kunde, med ryggen mot mina kollegor.

Tyvärr hamnade Pontus Segerström lite i skymundan, jag trodde faktiskt att han skulle få en egen del senare under galan, men det kanske finns någonting bakomliggande i det beslutet.

Avslutningen (vi kommer till den strax) var precis lika stark som inledningen.

Allt däremellan?

Skit.

Rakt av.

Heiner Brand-klass, Limpar

Tillbakablickarna var knastertorra och tempofattiga, sången lät inte bättre än under valfri förfest i Hökarängen.

Det är inte var dag man suktar efter att Dana Dragomir ska riva av ”Mera mål” på sin panfjölt.

Vinnarna var de väntade och tacktalen så enformiga och intetsägande att en säck potatis hade kunnat sköta teckentolkningen.

Den historiska tillbakablicken av allsvenskan var bara krystad, jag hade föredragit en Lasershow i stället för Karin Laserow.

Zlatan fick en tuta och Tommy Svensson tog emot Fotbollskanalens hederspris som varje år delas ut till en fotbollsprofil som Olof Lundh vill intervjua i sin podcast.

Det var väl det.

En av få saker som fastnade mellan inledningen och avslutningen var Alexander Limp… förlåt, Anders Bard… skärpning, Anders Limpars mustasch.

Heiner Brand-klass.

Blir inte värdigare

Sedan var det dags för Zlatan Ibrahimovic att stänga galan när han fick ta emot Guldbollen för nionde gången.

Den här avslutningen känns numera lika inkörd som när John Pohlman alltid avslutade Rapport-sändningarna med en väderprognos.

Bilderna kände vi igen, däremot lät det på ett annat sätt.

Zlatan berättade om sin bror som gått bort, rösten stockade sig och han fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna.

Jag har aldrig sett Zlatan så berörd, aldrig hört honom säga någonting så tänkvärt och gripande.

– Det finns ett liv vid sidan av som är mycket viktigare än det här. Det gäller att njuta av livet och göra det bästa utav det, för det kan svänga snabbt.

Nio bollar i guld, 50 landslagsmål, allt han gjort som svensk, för Sverige.

Och nu – nu talade han som en landsfader.

Det blir inte mer värdigt än så.

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.

Följ ämnen i artikeln