Ekelund: ”Just nu har jag en väldigt jobbig period”
Uppdaterad 2017-11-25 | Publicerad 2017-10-20
Irene Ekelund var 16-åringen som sågs som svensk friidrotts största framtidshopp.
Nu är hon 20 år, har tre tunga säsonger bakom sig och berättar öppet om depressionen och tvångstankarna som fått henne att fundera på framtiden.
– Just nu har jag en väldigt jobbig period, säger hon.
Irene Ekelund sitter hemma i lägenheten norr om Stockholm när Sportbladet når henne på fredagskvällen. Hon är på väg att hämta sig från feber och förkylning. Det har varit många sådana perioder den senaste tiden, i fem veckor har sjukdomarna avlöst varandra.
Men kampen mot feber är bara ett av många problem som 20-åringen har kämpat mot de senaste åren. Under torsdagen satt Irene Ekelund i samma vardagsrum i lägenheten och spelade in en videoblogg som hon lade upp på Youtube.
Titeln: ”Livet är SKIT ibland”.
Här berättar hon öppenhjärtigt om hur det inte bara har varit skador som hämmat henne på löparbanorna efter det rekordtidiga genombrottet.
– Just nu får jag hjälp för att jag är deprimerad och jag är jättetacksam för det. Det går i perioder och just nu mår jag inte alls bra. Allt är extra jobbigt, säger hon bland annat.
”Det blir stora konsekvenser”
För Sportbladet förklarar nu Irene Ekelund varför hon valt att vara öppen med det här nu. Det är inte bara för sin egen skull, hon vill också öppna ögonen för yngre aktiva som kan komma efter henne.
– Jag har haft väldigt många jobbiga år inom idrotten. Jag har ofta fått höra att du kanske måste ta det mer seriöst, träna mer, men det är många som inte inser att om man inte mår bra i allmänhet så tar kroppen inte till sig träningen heller. Jag har svårt att prata om hur jag mår, men det är ändå viktigt att berätta för folk och de lite yngre barnen att man inte får sätta så mycket press på sig själv. Det blir konsekvenser, stora konsekvenser, säger hon.
Irene Ekelund var bara 15 år när hon slog svenska seniorrekordet inomhus på 200 meter, 16 när hon vann ungdoms-VM och sprang sina personliga rekord, 11,35 på 100 meter och 22,92 på 200 meter. Tider som redan då gjorde henne aktuell för stora internationella mästerskap.
Men 2015 började problemen på löparbanan med en skada i baksida lår.
– Då var det mer att man tänkte att det är sådant som händer alla, sen började hälsenan krångla och då blir man väldigt frustrerad.
Stressen från skadan, uppmärksamheten i media och kravet att hinna med i skolan blev för mycket.
– Nu när jag vet mer så kan jag se att jag började må dåligt i början av trean på gymnasiet. Jag började stanna hemma för att jag orkade helt enkelt inte det. Det var inte lathet, jag ville men kunde inte.
– Och är man stressad så stänger kroppen av på något fascinerande sätt.
”Skapar ångest och tvångstankar”
Du gör samma saker på träning, men får ingen effekt?
– Exakt. Nu har det hållit på så här i tre år. Det är en lång period när man inte ser några resultat.
Sedan en tid tillbaka träffar hon en psykolog med jämna mellanrum. Hon berättar att hon för tillfället utreds för OCD-problematik, det vill säga tvångssyndrom.
– Men vi är redan rätt klara över att jag har det. Jag är en människa som sätter rutiner väldigt fort, är det på ett visst sätt ett kortare tag ska det alltid vara så. Bryts det skapar det ångest och tvångstankar. Idrottsligt gör det att jag har saker jag måste göra inför en tävling, saker jag ska göra i startblocket annars tror jag det ska gå helt åt skogen.
– Det är väldigt mycket av och på så, men jag är en människa som tänker väldigt, väldigt mycket.
När du mår dåligt, vad blir allra jobbigast då?
– Allt blir jobbigt. Jag har som mål att jag ska filma två videos till mitt konto varje dag, sen ska man ta hand om hemmet innan jag går och tränar, men i stället sitter jag bara i soffan. Det blir frustrerande.
Ditt idrottsliga liv mäts i hundradelar och vid sidan av jobbar du med ditt Youtube-konto där framgång mäts i likes och prenumerationer, kan det bli en extra stress?
– På sätt och vis. Man tänker alltid framåt på ett sätt, har jag satt ett mål blir jag frustrerad om det inte händer nu, nu nu. Men det är ju inte så livet fungerar, tyvärr. Det händer när det händer, man lever mycket i framtiden och i det som har hänt i stället för att tänka på det som är nu.
”Tyckte inte det var värt det”
20-åringen har precis bytt träningsgrupp och tränas nu av samma tränare, ”Rolle” Bergman, som tränar Moa Hjelmer och flera andra sprinters med landslagsmeriter. Men trots miljöombytet har det varit en höst av tvivel. I stunder har det känts lättare att avsluta karriären helt.
– Inför varje säsong på slutet har jag sagt att nu ska det här bli bra, nu ska jag komma tillbaka. Men efter den här sommaren som var när jag blev sjuk hela tiden har jag inte kunnat träna. Jag ville inte sluta, men det finns massor av saker jag vill göra och jag hade inte lust att träna och tyckte inte det var värt det.
– När man är deprimerad är det svårt att gå till träningen, men väl där känns det ofta skönt och kul. Men sen i bland får jag säga till min tränare att jag tränar hemma för att jag inte orkar träffa folk och vara där.
Hur ser du på året som kommer?
– Jag hoppas få göra en inomhussäsong, det har jag inte gjort på två år. Men jag måste hålla mig frisk så jag inte hamnar efter mer i träningen.
– Det kommer att vara nervöst, jag vet inte var jag står. Men så är det inför varje säsong.