”Till slut blev det personangrepp, och då satte jag ner foten”
Per Hellmyrs inför den laddade SM-finalen
Publicerad 2017-03-23
BOLLNÄS. Är det omöjligt att bli profet i sin egen hemstad kan man ju alltid försöka på grannorten.
Per Hellmyrs gick till ärkerivalen Bollnäs och kan sänka sin moderklubb i årets känsloladdade SM-final.
– När vi spelar mot Edsbyn har jag blivit hånad av publiken i alla år. Till slut blev det personangrepp, och då satte jag ner foten. Jag förtjänar mer respekt, säger 34-åringen i en stor intervju om vinnarskallen, uppgjorda matcher och dagen då blixten dödade hans häst.
Han står inför karriärens mest prestigefyllda match och borde vara spänd och stingslig, men Per Hellmyrs fungerar inte så. När han blickar ut över ägorna i Hertsjö en halvmil utanför Bollnäs vilar det något fridfullt över honom. Här har han bott sedan 2011 med sin familj, hustrun Anna-Karin, bonusdottern Natalie, sönerna Gabriel, 9, William, 7, och minstingen Julian.
– Vi hade varit i huset i 20 sekunder när vi bestämde oss för att köpa det. Miljön. Omgivningarna. Luften. Lugnet. Det är lite Bullerby-känsla, säger 34-åringen innan han går fram till hästhagen och ger Pommac, familjens ardenner, en stor morot.
– Innan var jag livrädd för hästar, men det är underbara djur.
I dag är Per Hellmyrs mer rädd för åskan. Han nickar mot Voxsjön och berättar om den där helvetesdagen, då hela familjen satt i det inglasade uterummet och såg mörka moln blåsa in från två håll.
– Det blev ett fasansfullt oväder. Ja, jag har aldrig varit med om något liknande. Plötsligt small det, och vi såg när blixten gick ner i en häst. Den flög upp i luften och landade illa, såg ut att bryta nacken. Inget sprattel. Ingenting. Tvärdöd. Ungarna såg på och det var ingen trevlig syn. Den här hästen stod åtta-tio meter därifrån och hoppade till. Jag fryser. Kom, vi går in.
I hallen väntar labradoren Tjabo och doften av nybryggt kaffe. Per slår sig ner på en stol i uterummet och placerar underarmarna på bordsskivan. Runt höger handled bär han ett armband med texten ”fuck cancer”, på underarmen en tatuerad kärleksförklaring till sina barn.
Är livet i Hertsjö en förklaring till att du vid 34 års ålder kanske är bättre än någonsin? Den som trivs och mår bra gör ju i regel ett väldigt bra jobb.
– Så är det. Har man det bra i livet är det lätt att prestera. Jag trivs här, känner mig glad och energifylld. Det räcker att gå ut och morsa på hästarna eller gå ner till sjön och grilla korv med ungarna. Det är väldigt idylliskt, säger Per Hellmyrs.
2009 gjorde han den förbjudna övergången, lämnade Edsbyn för ärkerivalen Bollnäs. Sedan dess har Per, bortsett från två säsonger i Dynamo Moskva, varit klubben trogen.
– Många var besvikna och ifrågasättande när jag gick till Bollnäs. När vi spelar mot Edsbyn har jag blivit hånad av publiken i alla år. Till slut blev det så grovt att det blev personangrepp. Visst, jag har svikit och lämnat för ärkerivalen, men efter så många år... Jag var en bra spelare i Edsbyn under många år och förtjänar mer respekt. De skrek allt möjligt opassande, så efter ett derby förra säsongen satte jag ner foten och sa till lokalpressen att det inte är acceptabelt. Sedan dess är det helt annorlunda.
Hur är det när du åker till Edsbyn i dag?
– Inga problem. Sedan kanske de snackar bakom min rygg, men det accepterar jag. När jag kom tillbaka från Kazan 2008 valde jag att gå tillbaka till Edsbyn, men efter säsongen kände jag att jag ville testa något nytt utan att behöva flytta långt. Bollnäs var väldigt ivrigt och jag kände att jag ville testa, även om det är lite förbjudet. Från där vi var med Edsbyn var det som att gå tillbaka tio år i tiden. Jag fick kliva ner från stegen och börja om. Jag fick jävligt mycket kraft av den utmaningen och vi gick till två raka finaler, och semifinal år tre. Jag har försökt dela med mig av allt jag kan och varit med om till laget och spelarna. Att jag gick till Bollnäs är inget jag ångrar. Absolut inte. Klubben har utvecklats successivt och nu är det på gång med en arena i stan. Det skulle kunna bli en boost som i Lidköping. Så stor är bandyn i Bollnäs.
Hur tror du att Edsbyns supportrar kommer att behandla dig på Tele2 Arena?
– De kommer ha fullt fokus på sitt eget lag, tror jag.
Vad talar för att Bollnäs vinner?
– Vi har lagt i vår högsta växel och spelar med stor trygghet. Vi är fruktansvärt ramstarka, agerar med pondus och bestämdhet.
Per Hellmyrs berättar att han, av lagkamraterna, umgås mest med Christian Mickelsson och Pär Törnberg, som också är fostrade i ”Byn”.
– Men under säsongen träffas man inte jättemycket utanför bandyn. Efter träningar och matcher har alla fullt upp med sina liv, med jobb och barn, säger Hellmyrs.
Han har själv arbetat vid sidan av bandyn det senaste halvåret och säljer kontorsmaterial åt ett företag. Sedan har han gett sig in i fastighetsbranschen, köpt ett hus med två lägenheter i byn där han bor.
– Jag vill kliva in i den branschen och har tagit sikte på ytterligare en fastighet. Jag har alltid varit intresserad av att bygga hus och så där. Äntligen har jag gjort slag i saken och köpt den första fastigheten. Det har jag pratat om i tio år. Jag har mycket idéer, men det är sällan jag skrider till verket.
Guldbygget, då? Är det klart nu?
– Ja, laget är så komplett som det kan bli. Vi har starka spelare i varje lagdel och...
Per Hellmyrs avslutar inte meningen, för en liten lintott kallar på hans uppmärksamhet. Julian, som fyller två i sommar, stormar fram mot bordet med pappas vita sneakers.
– Ska du låna dem?
Julian svarar med en vinkning och rultar i väg igen. Per betraktar honom med en pappas saliga leende.
– Vi var klara med två barn och Natalie, bonusjäntan som fyller 19 i sommar. Men det blev en till. Julian... Det är en härlig pojke, det.
Du får dagarna att gå...
– Ja, det är mycket bestyr, men det är härligt. Jag är väldigt glad över att jag inte valt att jobba så mycket under barnens uppväxt. Jag har varit hemma mycket.
Är du en bra pappa?
– Jag funderar mycket under dagarna och ställer frågor till mig själv. Är jag en bra pappa? Ja, jag tror och tycker det. Jag försöker vara nära dem hela tiden och följer dem varje dag, till träningar och matcher. Det är fotboll och bandy, konflikter, glädje och sorg... Det handlar om att guida dem, leda dem i livet. Jag försöker tillbringa mycket tid utomhus med barnen. Det är härligt, och då blir det att de inte sitter och spelar.
Jo, om vi återgår till guldbygget...
– Vi har ett jävligt starkt lag och fick in den sista pusselbiten med (Patrik) Nilsson. Nu har vi två starka anfallare som kompletterar varandra bra. Vi har ett starkt mittfält i båda riktningarna, framförallt defensivt. Aihonen (Patrik) har växt ut till en jättemålvakt och vi har ett bra försvar med (Andreas) Westh, som har gjort en kanonsäsong.
Ingen trodde att ni skulle slå Villa Lidköping i semifinalen, definitivt inte med 3–0 i matcher.
– Nej, alla trodde att det var Villas år och de var nog också inställda på det.
Det kanske var det som var felet?
– Jag vet inte, men det är klart att de hade ett stort självförtroende efter seriesegern. De är väldigt starka på hemmaplan, men...
...ni kunde inte ta någon hänsyn till det och vann två raka bortamatcher.
– Nä, vi kunde ju inte det. Jag blev faktiskt förvånad när Villa valde Bollnäs på sin halva. Jag var stensäker på att de skulle välja Sandviken. Vi kände att vi kommer att ta dem, för vi har spelat jämnt mot dem i ett antal år och hade en extra växel att peta i. Vi har sökt efter de sista 10–15 procenten och hittade en dimension till i slutspelet. Vi läste sönder dem totalt och satte stopp för deras spel. De trodde att vi skulle parkera bussen och slå ifrån oss bollen, men det blev tvärtom.
Hur ser du på Bollnäs och tråkstämpeln?
– Det är något vi lever med, och det kan jag till viss del förstå. Vi har spelat väldigt långsamt och segt. Efter VM hade vi ett rejält snack och gick igenom många bitar. Efter det har det blivit successivt bättre, och i slutspelet växlade vi upp rejält. Vi ställer högra krav på varandra och har fått tydligare roller.
Själv har du lämnat mittfältet och återgått till högerhalven.
– Det har jag velat sedan december. Eftersom vi har spelat så pass långsamt har jag känt mig isolerad som mittfältare. Jag har fått bollen i låg fart och då är det svårt att vara bra. Mitt spel bygger ju mycket på skridskoåkning och attack. På halven trivs jag bäst, och därifrån kan jag påverka laget mer.
Vem är den bästa spelare du någonsin har spelat med?
– Det är svårt att ranka, men ”Kuben” (Magnus Olsson) var fantastiskt duktig när han var som bäst. Sedan har du Nikolaj Jarovitj och Daniel Berlin, som är som bäst när han är arg och irriterad.
Så om Berlin inleder finalen dåligt kan du som halv smyga upp bakifrån och dra klubban i ryggen på honom?
– Ha, ha, ha. Ja, man måste få honom att tända till, men man ska inte dra honom i tröjan. Då blir han RIKTIGT irriterad. Det är intressant vad det kan göra med hans prestation, när han blir så där tjurskallig. Då är han inte att leka med.
Hur stort vore det att vinna SM-guld med Bollnäs?
– Skitstort. Vi var nära 2010 och 2011, men föll snöpligt i två raka finaler. Personligen kanske jag inte blir mycket lyckligare av ett SM-guld, men klubben, supportrarna och laget är värda en rejäl framgång. Jag tänker inte minst på spelarna från Bollnäs, (Andreas) Westh, (Anders) Spinnars, (Markus) Ståhl med flera.
Är Edsbyn fortfarande hemma för dig?
– Ja, det är fortfarande hemma. Jag växte upp med en ganska stor familj – fyra syskon, mamma och pappa – i Roteberg, två kilometer från Ön. Jag hade en väldigt bra och trygg uppväxt och fick mycket stöttning av mina föräldrar i idrottandet. Det var bandy, hockey och fotboll.
Hur stor är sannolikheten att du valt bandyn om du inte vuxit upp i Hälsingland?
– Inte särskilt stor, men det är ju bara bandy i Edsbyn och brorsan, Johan, spelade. Han lade av i junioråldern men blev svensk juniormästare.
Har du ångrat det någon gång, att du inte satsade på hockeyn i stället?
– Ja, jag älskar hockey och var med hälsingelaget i tv-pucksammanhang, men vi var inte så framgångsrika. En gång, när jag spelade någon ungdomsturnering, tog ledare från Brynäs mitt telefonnummer. De skulle höra av sig, men det blev aldrig något. Jag tänker på det ganska ofta, var jag hade varit nu om jag valt hockeyn.
Florida är ganska behagligt...
– Florida är varmt. Jag kanske hade spelat i division 1, allsvenskan, SHL, NHL... Jag har ingen aning, men det hade varit intressant att se. Hockey var riktigt kul, men i början spelade jag mest för att få åka skridskor tidigt på hösten, innan bandyisen låg.
När insåg du själv att du var en exceptionell talang?
– Jag märkte väl ganska snabbt att jag tillhörde de vassaste. Jag fick alltid spela med de som var äldre, även i landslag. Jag har talangen, men samtidigt jag har lagt ner jävligt mycket jobb. Jag har slitit och tränat fruktansvärt mycket.
Har du alltid tränat extra?
– Ja, från att jag var 15-16 år och kom med i Edsbyns A-lag. Sören Persson var tränare och jag minns när han presenterade veckoplaneringen med barmarksträning. Det var ett jävligt tufft program, men han sa: ”Ni juniorer kan ta det här gånger tre. Där har ni er dos.”
Du anammade det?
– Ja, i gymnasieåldern körde jag tre pass om dagen under våren. Många röster sa att jag borde satsa på tiokamp eftersom jag var så mångsidig, snabb, stark och uthållig. Upp till 25 års ålder la ner jättemånga träningstimmar. Jag la en jäkla grund och det har jag nytta av nu. När vi drar i gång med barmarksträning efter säsongen räcker det med tio pass för att jag ska vara i toppform. Jag är otroligt lättränad och tackar mina tidigare år för det.
Hur länge kan du se dig fortsätta med bandyn?
– Jag är 34 men känner mig som 25. Får jag vara skadefri kan jag utan problem spela tills jag är 40.
Är det fortfarande lika kul att spela?
– Matcher är jävligt kul. Ska jag vara ärlig är kanske inte alla träningar jätteroliga, men när man blir äldre och inte har jättemånga år kvar njuter man på ett annat sätt och tar ingenting för givet. Som ung skulle man framåt, vara bäst och göra bra träningar. Nu är jag mer avslappnad och tillbakalutad. Jag njuter av att tillhöra ett lag och ett härligt gäng som strävar efter något.
Är det uteslutet att du drar till Ryssland en tredje vända?
– Nä, vi hade två jättefina år i Moskva. Hela familjen trivdes jättebra och eftersom det blev ett hastigt avslut är jag inte främmande för att testa det igen. Ungarna brukar prata om Moskva. Eller Dynamo. För dem är hela Ryssland Dynamo. Samtidigt ser det tufft ut om man tittar på Ryssland i stort och bandyn där. Många klubbar har dålig ekonomi.
Hur reagerade du på matchen mellan Vodnik och Bajkal Energy, där det gjordes 20 självmål?
– Jag drog bara en djup suck och tänkte att det är så typiskt Ryssland. Samtidigt blev jag irriterad, för 2017 ska bandyn inte ha sådant där. Ryssland måste kliva ur bubblan med allt sådant där... Vad ska man kalla det?
Korruption?
– Ja, korruption. Det gamla stuket. Det som alltid varit. Det måste bli nytt, fräscht och rättvist.
Samtidigt tog bandyn 30 sjumilakliv bort från OS-familjen. Är vi överens om det?
– Absolut. Det är oacceptabelt, ska inte får förekomma. Det är bra att ryska bandyförbundet tog till ganska hårda straff. Det tyder på att man vill få bort sådant, men för att det ska bli riktigt bra måste man ändra och ta in lite nytt folk i de ryska och internationella bandyförbunden.
Vad var det sjukaste du upplevde under dina år i Ryssland?
– Jag har spelat ett flertal matcher där jag vet att vi inte kommer att vinna, och lika många som man vet att man kommer vinna.
Så det är vanligt med uppgjorda matcher?
– Ja, det var det i alla fall då. Framförallt när jag spelade för Kazan. De ryska spelarna fick reda på det före matcherna. ”I dag blir det tufft. I dag blir det 5–5.” Sedan spelar vi borta mot Jenisej och det blir 5–5. Sjukt! Året med Kazan (2007/2008) mötte vi Sibselmash borta i slutet av säsongen. De fick straff, och när (Andreas) Bergwall räddade fick de skjuta om den och gjorde mål. Det var ett jättemuteri. Alla våra ryska spelare åkte fram och sopade på domaren med våld. De använde klubborna och... Det var en väldigt annorlunda situation, men domaren tog emot och köpte deras reaktion eftersom alla visste att han var totalmutad. Jag, Bergwall och (Petteri) Lampinen tappade hakan och undrade vad fan det är som händer.
Du är en av relativt få svenska spelare som har tjänat pengar på bandyn. Kan du tycka synd om Erik Pettersson och andra unga spelare som inte fått chansen i Ryssland och kanske heller aldrig får det?
– Ja, det är jobbigt. Man unnar ungdomar som väljer att satsa på bandyn att en dag få komma dit och tjäna lite bättre. Jag hoppas verkligen att det vänder.
Landslagsspelarna har dragit en miljon netto per säsong...
– Ja, det kan man säga. Det är jättebra för bandyn, som är en så pass liten sport. Gör man några säsonger där får man en liten buffert.
Berätta om känslomänniskan Per Hellmyrs. Jag tror inte jag har träffat någon idrottsman som ser ut att må så dåligt efter förluster och vet inte hur många gånger jag har sett dig gråta.
– Det har blivit så med åren. Jag känner en enorm glädje när vi vinner och kan gråta då också. Tyvärr har det blivit väl många tunga förluster med klubb- och landslag. Som när vi ledde VM-finalen i Chabarovsk (2015) med 3–1 och torskade. Det är nog det tyngsta jag har varit med om. Då mådde jag dåligt länge. Jag får ont i hjärtat, liksom.
Vad är det dummaste du har gjort i besvikelse efter en förlust?
– I början av min tid i Bollnäs sågade jag hela laget i en tv-intervju. Det har blivit några grejer som jag ångrar. Som tur är blir man smartare när man blir äldre.
Har du slagits på träning?
– Aldrig, men jag har spelat lite väl hårt ibland. Jag kan bli jävligt grinig och har en enorm jävla vinnarskalle. För några år sedan tog jag fram den på varje träning, men nu är det mer på matcherna.
Vilka är höjdpunkterna i din karriär?
– Det är svårt att ranka en klar etta. Raden av SM-guld med Edsbyn var helt sagolik. Jag tänker ofta tillbaka på det, för det är först nu jag förstår hur jävla bra vi var. Vi sopade mattan med alla lag, var helt överlägsna. Jag är oerhört tacksam över att jag fick vara med om det. Jag lärde mig väldigt mycket, framförallt av Ola Johansson. Honom har jag att tacka för mycket. Det var han som sparkade mig i arslet när jag behövde få en spark. Han var grym, en jävel på att se varje individ.
– Sedan har du självklart VM-finalerna. Starkast är det senaste guldet, som vi tog i Sandviken. Det var otroligt skönt efter det tråkiga vi var med om i Uljanovsk 2016, då vi förlorade semifinalen mot Finland. Då mådde jag dåligt och tyckte synd om Svenne (Olsson, förbundskaptenen) och ”Dino” (Stefan Söderholm, assistenten). De hade lagt ner ett jävla jobb, men vi spelare underpresterade. Jag var så glad för deras skull.
Kan du se dig själv som tränare efter karriären?
– Ja, det bor ett tränarämne inom mig. Jag är en bandynörd och analyserar mycket. Jag ältar förluster och kan hamna i en annan värld när jag är hemma med familjen. Jag tänker mycket på taktiska bitar och försöker hjälpa tränare i både klubb- och landslag. Jag har ju vunnit mycket och samlat på mig erfarenhet.
Vad föredrar du, att åka igenom och assistera eller göra mål själv?
– Skönast är när man känner sig ostoppbar, och det har jag känt mig i slutspelet. Ja, jag känner mig jävligt stark och är i form. När folk frågar hur jag gjorde kan jag inte förklara. Saker bara sker. Men det läckraste är när man som lag lyckas prestera och genomföra det man har snackat om. Det ger en enorm tillfredsställelse. När jag var yngre var jag mer intresserad av att det skulle gå bra för mig själv. Nu är det tvärtom.
Du har fyra SM-guld och fem VM-guld men saknar prisskåp. Varför?
– Jag är värdelös på sådant där. Nästan alla guldhjälmar är hos morsan och farsan i Edsbyn och medaljerna ligger utspridda. En VM-guldmedalj hittade jag i korgen i lekrummet. ”Oj, där låg den!” På den nivån är det, men jag har tänkt att jag skulle samla ihop allt och vara stolt över det jag har gjort. Jag önskar att jag hade behållit skridskor eller någon klubba som jag använt i någon final, men jag har ingenting sådant. Jag har extremt svårt att säga nej till smågrabbar som frågar efter klubbor.
Beror det på att du själv fick klubbor som ung?
– Ja, det känns som att det var i går jag stod vid sargkanten och frågade. Jag minns känslan när jag fick en klubba av ”Kuben”, som var min stora idol när jag var liten. Jag fick också en av Stefan Blom i Ljusdal. Han var en ganska anonym spelare, men bara för att jag fick en klubba finns han kvar i mitt hjärta.