Ålborg avslöjade nya IFK Göteborgs brister
GÖTEBORG. En pigg start och bra intentioner.
Sedan avslöjades IFK Göteborgs brister i nya spelsystemet 3–4–3 av mer formtoppade Ålborg.
Nyförvärvet Carl Starfelt var den som imponerade mest hos Blåvitt i 1–3-förlusten mot den danska ligasjuan.
Alla revolutioner tar tid. För på något annat sätt går det knappast att beskriva det som händer i IFK Göteborg just nu.
Pressade av resultat, ekonomi, filosofidebatt och bristande lokalförankring är det en riktningsförändring som heter duga under nya tränaren Poya Asbaghi.
Säsongspremiären mot Ålborg gav alla de beskeden direkt: 3–4–3 av ett lag och klubb som varit så starkt förknippat med 4–4–2 sedan Sven-Göran Erikssons intåg 1978, en spelfilosofi som 2018 har mer gemensamt med Napoli än Drillo och där en 18-åring, Adil Titi, med rötterna i Angered fick göra debut direkt.
När så detta nya IFK Göteborg mot Ålborg, sjua i danska ligan som återstartar redan 10 februari, rivstartade med mycket spring i benen, vårdat bollinnehav, instick längs marken mot mötande spelare och fin spelbredd så var det inte märkligt att de förväntansfulla fansen började sjunga entusiastiskt redan efter fem minuters spel.
BP-nyförvärvet imponerade
Den positiva inledningen av det nya IFK Göteborg (det kommer heta så nu) kom lite av sig när Ålborg växte in i matchen.
Blåvitts försök till mer bollinnehav fungerade bara stundtals med då stod ofta BP-nyförvärvet Carl Starfelt för fina värderingar och passningar i uppbyggnaden. Bollen nådde i ett par metodiska anfall Sebastian Ohlsson i en slags nummer 10-roll och det intrikata är ju hur fjolårets nyförvärv gått från iskall under Jörgen Lennartsson till att få chansen direkt i första matchen i en absolut nyckelposition.
En av kulturbärarna, Emil Salomonsson, drog in 1–0 (31) för hemmalaget på en frispark från vänster och varken Ålborgs mur eller den svenske landslagsmålvakten Jacob Rinne imponerade vid det ingripandet. Men ledningsmålet var inte oförtjänt efter det nya Blåvitts (sorry) pigga inledning.
Men det kräves inte mer än en minut för att avslöja 3–4–3-systemets brister. Adil Titi drällde med bollen på mitten när Göteborg var på väg framåt, Ålborg hittade luckan till vänster där wingbacken Emil Salomonsson inte hunnit tillbaka för att täcka ytan utanför trebackslinjen och Yann Rolim stötte in kvitteringen för danskarna.
Ett nytt bolltapp, den här gången av Tobias Hysén och Sebastian Ohlsson, gav Ålborg 2–1 tidigt i andra halvlek (51) bakom Pontus Dahlberg som hade bytt med Erik Dahlin i halvtid. Inbytte Kristopher Da Graca tvingades stöta framåt och målskytten Pavol Safranko frispelades vackert av Edison Flores i luckan som uppstod bakom IFK-backen.
Avslutade med ungdomslag...
Efter dryga timmens spel kom tre Göteborgsbyten, efter 73 minuter ytterligare tre och det innebar – om jag såg rätt i farten – att IFK Göteborg avslutade med tio av elva spelare födda på sena 1990-talet med David Boo Wiklander (född 1984) som åldersnittshöjare.
Ålborg utökade till 3–1 (80, Patrick Kristensen) när danskarna fick utmana med fart mot IFK Göteborgs hemåtlöpande trebackslinje.
Sett till förutsättningarna så var förlusten för IFK Göteborg ingen högoddsare och det är för tidigt att dra några självklara slutsatser. Det fanns positiva intentioner och en ambition att verkligen vilja bygga ett eget spel.
Men frågetecknen, som det kommer ges mer svar på under kommande träningsmatcher och i Svenska Cupen, är också givna: räcker spelarmaterialet till för att spela 3–4–3? Har IFK Göteborg tillräckligt bollskickliga centrala mittfältare för att inte en trebackslinjes brister ska avslöjas?
Återstår att se vad ekonomin tillåter och vad Mats Gren kan få fram ytterligare i nyförvärv. Det är ingen hemlighet att Blåvitt jagar anfallsförstärkning bland annat (läs Sam Johnson och Tokelo Rantie).
Mot Ålborg spelade inte Patrik Karlsson Lagemyr, Vajebah Sakor och Amin Affane. Det är först efter att även de har testats som det går att bedöma om IFK Göteborg 2018 lyfter.