Bergström: Ja, alla vinner på detta
Publicerad 2015-12-01
Fler fortsätter spela – och svensk fotboll får fler potentiella proffs
Barnen bryr sig inte om det finns en tabell eller inte.
Medan vi i sportbubblan är upptagna med att känna, tycka och förfasas står forskarna enade.
Svensk fotboll får fram bättre spelare om vi väntar med poäng och utslagning.
Barn som elitsatsar blir sämre på idrott.
Är du elva år och fokuserar på fotboll kommer du att halka efter eller tröttna snabbare än din kompis som också simmar, rider och fäktar. Särskilt illa ute är du som går till en storklubb, tar plats i deras bästa lag och får spela från start alla matcher.
Jag vet att det är svårt att ta in, för magen säger tvärtom. Det k-ä-n-n-s som att hårt drillade barn växer upp till vinnare. Det verkar logiskt att lyfta unga stjärnor ur sina bonnagäng, befria dem från packet, skona dem från att tränas av en förälder i gummistövlar och låta elitinstruktörer skola dem ihop med andra utvalda barn.
Men så är det inte. Det enskilda barnet och svensk fotboll förlorar på det.
Känns det fel att jag skriver så? Känns det extra fel när du tänker på Leo Messi, Tiger Woods och Serena Williams som i uppväxten sannerligen inte flummade runt i barnbassängen på träningstid? Känns det superfel när du tänker på din uppväxt, där lite toppning bara gjorde gott?
Ja, så kan det kännas, men förblindas inte av det. Blanda inte ihop känslor och enstaka exempel med riktig statistik.
Talang? Nej, fysisk mognad
Varje år föds ungefär 100000 barn i Sverige. Av dem kommer 25 000 hamna i svenska idrottsföreningar och mellan 50 och 100 – en promille – bli proffs.
Det bästa sättet att vaska fram elitidrottare ur en årskull är att få så många som möjligt att hålla på så länge som möjligt. Särskilt kritisk är massavhopparåldern tolv–tretton, då de som lämnar rörelsen sällan hittar tillbaka igen under sin livstid.
Tomas Peterson, professor i idrottsvetenskap vid Malmö högskola, är Sveriges tyngsta auktoritet på elitsatsningar. Enligt honom leder varje sållning och rangordning till att vissa barn tappar sugen, vilket på nationell nivå krymper urvalsgruppen för kommande landslag.
Ur ett strikt elitperspektiv vore ingen skada skedd om de som la av var skotträdda och konditionssvaga sillmjölkar som ändå aldrig skulle kunna aspirera på landslaget. Känn efter igen: visst borde det vara nollorna som lämnar och bollgenierna som stannar?
Tomas Peterson känner inte så mycket. Han forskar.
Hans studier visar att det vi kallar talang hos barn nästan alltid är fysisk mognad. Välvuxna och koordinerade barn väljs ut som råämnen som ges fördelar gentemot de mindre utvecklade. När kropparna växt färdigt och ungdomarna nått de övre tonåren är skillnaderna utjämnade, då kan talang mätas, om det inte vore för att majoriteten redan hade hoppat av.
Tror du inte på professor Peterson kan du läsa vilken studie du vill om ämnet, från Rolf Carlssons ”Vägen till landslaget” från 1991, via FC Köpenhamns idrottspsykologiske rådgivare Johan Fallbys slutsatser till PG Fahlströms färska ”Vägarna till landslaget”.
Oavsett undersökt sport, oavsett underlag, är slutsatsen liknande. Urval och elitsatsning hjälper inte. Barn ska syssla med flera idrotter, på olika nivåer, och specialisera sig först en bit in på tonåren. De bästa tioåringarna kommer inte att vara bäst om tio år.
Enskilda avvikelser finns alltid, ibland heter de Woods och Williams, men deras framgångsrecept är inte överförbara på andra. Då hade de tiotusentals andra barn som satsat likadant också varit stjärnor i dag. Allt vi åstadkommer om vi stöper våra unga enligt Messis mall är att fler tappar sugen, att bredden minskar och att spetsen drabbas.
År 2017 slutar svensk fotboll att kora slutsegrare i cuper och serier för barn upp till tolv år. Beslutet har retat upp folk som hellre känner än redovisar fakta.
TV4:s Patrick Ekwall för deras talan när han på Twitter får det att låta som att förbundet hindrar barn att tävla. Ekwall frågar sig om nästa steg blir att förbjuda att göra mål. Och ska alla elever få lika många poäng på proven oavsett hur de svarar?
Märk väl att mål fortfarande ska räknas och att varje match får ett slutresultat. Skillnaden består i att resultaten för de yngsta barnen inte längre summeras. I cuper mynnar de inte ut i att de bästa får spela vidare och de sämsta slås ut. I stället spelar alla som samlats för dagen lika många matcher.
Känns det fel? Har din dotter en gång sagt en sak som motbevisar forskningen? Har du en gång hört om ett barn som slogs ut i en kvartsfinal men bara sporrades och kom tillbaka starkare?
Okej, det kan ha hänt, men det påverkar inte det stora sammanhanget.
Barn tävlar inte som vuxna
I en studie undersökte Peterson hur barn tävlar. De älskade att utmana varandra på allt från fotboll till försten till sandlådan, märkte han, men utgången glömdes snabbt. Strax efter en tävling ville de gå på nästa, och att som vuxen komma dragande med ett två dagar gammalt resultat – ”i torsdags vann du en springtävling mot Sara” – var poänglöst. Ännu tydligare blev det när Peterson under en höst frågade fotbollsbarn om resultaten i vårens matcher.
– De kommer inte ihåg resultatet, de kommer inte ihåg om de gjorde mål, men föräldrarna minns det mycket väl, säger professorn när vi pratar på telefon.
Många föräldrar gillar cuper med utslagning eftersom vuxna tävlar så. Men barn gör det inte. De vill tävla många gånger, ofta, om och om igen. Vuxnas uppgift är att skapa en tävlingsform som tillgodoser deras önskan.
Tänk att du har 200 barn och ett par planer till godo, hur gör du för att så många som möjligt ska lämna din turnering glada?
Jag hade låtit dem möta varandra, springa som tokar, svettas och passa. De hade gjort mål och skjutit i stolpen, vunnit och förlorat, ätit mellis och druckit saft, sedan oavsett resultat fått kämpa vidare tills en gemensam slutsignal ljöd och allt var över.
Vet ni vad? Så vill förbundet också göra. Så blir det i serier och cuper från 2017, oavsett vad du tycker om saken.
Låter det tråkigt får du glädja dig åt de större effekterna. Om fotbollen anpassas efter barnens villkor borde fler av dem fortsätta till sena tonår. Det är bra för folkhälsan, men bäst är det för svensk fotboll som får ett större urval av spelare och rent statistiskt kommer att hitta bättre spelare till sina elitverksamheter, vilket borde ge oss en bättre allsvenska och ett bättre landslag.
Hur känns det?