Bank: Sverige ska till VM utan att vara Sverige
Kris på mittbackssidan, problem att balansera ett innermittfält, men framåt finns det så många alternativ att man kan blunda och välja fritt.
Okej, då vet vi.
Sverige tänker ta sig till VM utan att vara Sverige.
Viktor Claesson, Dejan Kulusevski, Robin Quaison, Viktor Gyökeres, Zlatan Ibrahimovic, Alexander Isak. Man hade alltså kunnat blunda, kasta pil på två namn – och ändå ha ett svenskt anfallspar som håller riktigt god, internationell klass.
Strålande tider.
Men samtidigt har vi alltså hamnat i ett läge där det känns riktigt jobbigt att en hyfsad mittback råkat hamna i karantän på ett hotell i Kina, eller att Albin Ekdal dragit på sig en avstängning, för hur ska det här fungera defensivt.
Nya tider.
Om man, som jag, vant sig vid att följa ett svenskt landslag som kunde åka till EM med fyra mittbackar i backlinjen, där det var fullt möjligt att kvala in som startanfallare för att man kunde springa jättefort och mycket – då är det en liten omställning att befinna sig här. Men här är vi, här står Janne Andersson och berättar att Carl Starfelts lår inte hinner läka, att Sebastian Holmén ansluter från turkiska ligans bottenträsk eftersom han läst landslagspärmen förut, och att Oscar Lewicki kan komma in och samla upp framför backlinjen om det behövs.
Sverige ska åka till Georgien och Spanien för att försöka lösa en VM-biljett, vinner de i Batumi måste Spanien slå både Grekland och Sverige för att sno förstaplatsen i gruppen. Inför trupputtagningen kokade allt ner till tre knäckfrågor:
Två killar från Malmö som stal snacket
En handlade om hur allvarlig Victor Nilsson Lindelöfs skada är. Inte särskilt, tydligen, vilket är helt avgörande för Sveriges chanser i Spanien.
De två andra handlade om två långa killar från Malmö.
Zlatan Ibrahimovic, 40, är tillbaka förstås. Pontus Jansson, 30, är det inte.
Jansson är både fotbollsproffs och fotbollssupporter, men han slutade i landslaget för tre månader sedan eftersom det inte motsvarat hans drömmar om att ”vara en tongivande spelare”. Hade han tackat ja till en återkomst till den här samlingen hade han mycket väl kunnat bli det, men landslagssupportrarna kan sluta hoppas på det nu.
Ponne har alltid agerat som en ledare, han är lagkapten i Brentford och spelar sin fotboll med ett självförtroende som är fint att se men som stundtals gränsat till övermod. Han var typen som kunde kritisera förbundskaptenen (Erik Hamrén) för bristande strategiskt kunnande efter EM 2016, han pratade som en självskriven talesman utan att själv ha startat en enda tävlingslandskamp. Han vill ta plats, när platsen inte fanns tappade han sugen. Nu hade platsen funnits, men landslaget får klara sig utan en stark karaktär som hade gjort att förbundskaptenen kunnat sova lite lugnare.
Det är som det är.
Sverige ska slå Georgien oavsett vilka som spelar där bak, med Zlatan Ibrahimovic i bakfickan kan de göra det på flera olika sätt. Funkar grundspelet kan de skrämmas med honom, funkar det inte så kan de skrämmas med honom ändå. Janne Andersson gillar ju inte att flyga, han beklagade sig över att det är sex timmar i luften mellan Batumi och Sevilla – men han borde inse att det kunde varit mycket värre.
De kunde, till exempel, flugit åt andra hållet.
Lewicki kan få chansen
Det hade varit mycket värre att möta Spanien utan Albin Ekdal, med skadebekymmer och tveksamheter och Zlatan fortfarande relativt färsk från rehab-träning. Nu får landslaget nästan en vecka på sig att olja motorerna innan de ska försöka slita sig till en poäng (om det nu behövs) på La Cartuja. Victor Nilsson Lindelöf kommer spela med Joakim Nilsson, frågan om vem som ska ersätta Ekdal har gått från ”Svanberg eller Cajuste” till ”Svanberg eller Lewicki” (jag skulle känna mig balanstryggare med Lewicki, även om jag ser Svanberg som en nyckelspelare i landslaget på sikt), men beslutet som kittlar allra mest är förstås det som Janne Andersson och Peter Wettergren har att fatta om hur de ska hantera Zlatan.
Han har haft en bra vecka, Zlatan, där han gjort mål, sagt viktiga saker på sociala medier och förklarat krig mot debil rasism i Rom.
Jag har svårt att tänka mig att han spelar två hela matcher på fyra dagar, med en sextimmars flygresa i mitten. Dels för att han precis gjort comeback efter sin skada, dels eftersom matchen i Sevilla kommer att kräva en enorm arbetsinsats från elva spelare. Och det är inte det Zlatan Ibrahimovic bidrar med längre. Han är sin egen Plan B, en uppspelspunkt, en poängspelare, en hyperintelligent straffområdesspelare som öppnar ytor för alla runt honom.
Kan han få den speltid han behöver mot Georgien, en lagom uppvärmning i en lagom besvärlig match, så att han kan ge Sverige andrum och anfallshot mot Spanien?
Jo, i den bästa av världar blir det så.
Men vi lever tydligen i en värld där Sveriges landslag saknar mittbackar och strösslar med anfallstalang, lett av en undantagsspelare som fyllt 40. Det är inte lätt att veta något alls längre.