Bank: AIK och IFK tog ett gyllene steg
De halkade, snubblade, knackade & haltade – sen klev de in
GÄVLE. Häcken öppnade dörren på vid, gyllene gavel.
AIK och IFK Göteborg halkade, snubblade, knackade och haltade.
Men ja, jo.
Till slut hade de krånglat färdigt och tog steget in.
Man kliver av tåget i Gävle, går Norra Centralgatan fram, och efter hundra meters promenad har man fått en snabbkurs i allsvenska höstresor.
Det första man ser är en husfasad som pryds av årtalet 1891, det andra en affisch som marknadsför stadslopp i Gävle med devisen ”alls springer”, det tredje fasaden till butiken ”Våga njut”, komplett med piskor och ett bdsm-kors i skyltfönstret, och i hörnet mot Drottninggatan skyltas det för GULD över Hilderbrands guldaffär.
Varsågod, AIK.
Vill ni komma fram till guldet är det så vägen ser ut: Spring, ta stryk, våga njut.
För att vara en oförutsägbar klubb är ju AIK väldigt enkelt att förstå sig på. En skramlig seriestart, en hiskelig höst, och när upploppet närmar sig är de aldrig bättre än när vi räknat ut dem, aldrig sämre än när de fått vittring på guld.
Nu gick de ut mot Gefle på den funktionella, gråtäta betongklumpen Gavlvallen, med ett par tusen uppresta som trummade på från en soldränkt kortsida. Båda lagen spelade 4-4-2, men med väldigt olika idéer. GIF är skadeplågat och går igenom årets tuffaste period, de försökte hitta fram med längre spel mot Diof Williams och Oremo-reserven Emil Bellander, letade efter fallfrukt runt sina fysiska forwarder och var som bäst när Johan Bertilsson kom rättvänd från vänster eller när Jonas Lantto trixade fram sina inspel från höger.
AIK tryckte fram sina yttrar (Johan Blomberg, Niclas Eliasson), spelade nästan 4-2-4 och tog löpningar mest för att öppna upp ytor framför Gefles backlinje.
Olika idéer, likartade resultat.
AIK ställer speciella krav
Gefle tog mindre och färre risker, AIK växlade mellan arroganta bolltapp från Ofori och Hooiveld och inspel från en överbelastad högerkant. Båda malde på med sina metoder, GIF försökte slå boll mot rätt ytor, AIK försökte spela bollen mot rätt fötter.
När matchen väl satte sig var det bristerna lika mycket som kvalitéerna som styrde.
AIK har två innermittfältare som hellre spelar djupt än kliver fram med boll, och spelade sig runt mer än igenom. Men ju svårare Gefle fick att låsa bollen högt – de saknar Oremo, som de saknar Oremo – ju oftare kunde AIK försöka hitta Henok Goitom och Mohamed Bangura.
Och medan vi väntade på att det skulle leda någonstans träffade Nils-Eric Johansson mål.
Gefle, där Gefle befinner sig just nu, hade behövt det där första målet för att våga tro på något. När Johansson dunkade in en andraboll från fjorton meter var tre poäng inslagna i svart papper med gula rosetter.
AIK ställer speciella krav på spelare, det är ingen nyhet. Det blåser kalla stormar, det viner varma vindar, och olika sorters spelare har olika starka segel.
Nu står Andreas Alm här nere med sommarkostym och karriärens bästa poängsnitt, och när han ser sig om ser han dessutom en trupp som är bräddfylld av kvalitéer som kanske inte funkar överallt, men som är alldeles utmärkta i just AIK-miljön.
Där finns Jos Hooiveld som fötts med nederländskt munläder och självsäkerhet, lille Ofori som inte säger ett ljud men som kan jonglera mitt i monsunen, Mohamed Bangura, Henok Goitom, Nils-Eric Johansson… de har gjort sina resor genom skador, krångliga karriärer, åtta säsonger i AIK.
2lax9 klarade AIK sig igenom en höststorm genom att dundra rakt igenom den. 2lax15 kommer de i alla fall inte förlora genom att de inte njuter av att vara med.
Men de var inte bra på Gavlevallen, de var inte överlägsna heller.
GIF förtjänade mer
Efter paus hamnade AIK under tryck när GIF lyfte in inlägg, och hade problem att spela sig fram. Ofori var bara planens näst bäste playmaker (Kwame Bonsu är enklare, men vann mer), bollen studsade snett för Henok Goitom, och när Eliasson och Blomberg fick sjunka tio-femton meter och tänka defensivt var de inte skickliga nog för att metodmala sig framåt.
Gefle har inte haft det så lätt i sommar, de har fått så mycket stryk och sena baklängesmål att de fick avsluta den här matchen med dubbla huvudskydd (Florén och Hedvall) och ett nässkydd (inbytte tonåringen Jakob Hjelte).
Men de fick göra sitt, med sina kvalitéer, och med en kvart kvar lyckades de också sätta ihop ett anfall som innehöll fler dimensioner än rakt spel.
Hjelte bjöd på matchens bästa sekvens, mötte uppspel, satte tillbaka bollen och löpte i djupet. Johan Bertilsson vände ut till Jonas Lantto, Hjelte nickade ner inlägget – och så kunde offsidekungen Dioh Williams trycka in 1–1.
Hjelte är bara nitton, men hav gav GIF:s anfallsspel både en och två dimensioner till när han kom in. Rörlig i sidled, hotande i djupled, distinkt och närvarande i straffområdet. Han spelade fram Dioh Williams till ett öppet läge, missade ett öppet läge själv, GIF stod där med en poäng och förtjänade mer.
Men de fick ingenting, den här gången heller.
Drömmer om guld
Från Haukur Hauksson och ingenstans fick AIK en sista chans, Johan Blomberg skickade upp den i krysset och gav AIK en seger att segla långt på. Här står nu en solbränd, barbrötstad bortasektion och sjunger om drömmar om guld och AIK.
De sprang, de njöt ett tag, de fick en smäll.
Det kan fortfarande finnas guld där vid resans slut.