Mejla

Johanna Frändén

Frändén: Början på en ny tideräkning

Publicerad:
Uppdaterad:

FOTBOLL

PARIS. Soft power eller soft drink?

Det frågade sig The Guardians krönikör Barney Ronay inför PSG:s semifinal mot Red Bull Leipzig.

PSG spelar sin första Champions League-final i kväll.
Foto: TT
PSG spelar sin första Champions League-final i kväll.

Alla vet att de nyrika står längst ner i De Riktiga Fotbollssupportrarnas hierarki. Är klubbemblemet inte ens femtio år gammalt har man ingenting hos finsmakarna att göra. Paris Saint-Germain föddes under speciella omständigheter 1970, genom en sammanslagning av två redan befintliga klubbar i storstadsområdet. Till stor del handlade det om att den parisiska bourgeoisien skulle ha ett lag att hålla på, eftersom det då mycket starka förortslaget Red Star var uttalat kommunistiskt.

Just nu, i augusti 2020, firar PSG 50 år. Det kanske inte blidkar puritanerna, men skvallrar i alla fall om en institution som genomgått ett gäng metamorfoser för att befinna sig här, i en Champions League-final mot stora stygga Bayern München.

Det borgerliga arvet försvann med tiden. PSG är en klubb som de senare åren erövrat Paris alla migrantförorter, också de där man så sent som för tjugo år sedan mest såg Marseille-tröjor på gatorna.

Paris borgmästare stoppade försöket att bygga en fanzone i centrum med hänvisning till pandemin, men det spelar ingen roll. Om PSG vinner i kväll kommer staden att explodera av glädje och uppdämd frustration.

Ikväll springer Kylian Mbappé och Neymar ut på ett ödsligt Estádio da luz som världsstjärnor och småpojkar på en gång. De senaste årens uttåg ur Champions League har varit episka i ordets ursprungliga betydelse. Jag ska inte ljuga; de har varit underhållande att skåda från första parkett.

La remontada, Barcelonas overkliga upphämtning till 6–1 på Camp Nou efter 4–0 till PSG på hemmaplan 2017, följdes av förra årets osannolika sistaminutenförlust mot Manchester United. Nästan alla har skrattat åt parisarna, köpelag förtjänar ju inte bättre. Men i den franska huvudstaden har man lidit och knipt igen. För någon gång måste väl vinden vända?

Nu har det hänt. Paris krampade sig förbi kvartsfinalen mot Atalanta, där det alltid tagit stopp tidigare, och dansade sig förbi semin, när den mentala barriären till slut var bruten.

Mindre delsegrar för ultrasgrupperna

Det senaste decenniets ansträngningar – den ekonomiska chockterapin om man så vill – är lättast i världen att vända sig mot. Jag har gjort det i dussintals texter genom åren: Miljardströmmar från en obskyr gulfdiktatur som ska arrangera alla tiders mest osmakliga världsmästerskap 2022, en kommersiell modell som bygger på att starta talangakademier i fattiga länder och göra plats för Beyoncé och Michael Jordan på vipläktaren, medan Jean-François från de nordliga förorterna inte längre har råd att se sitt lag live. Det är klart att PSG har köpt sig till den här finalen, på samma sätt som alla stora klubbar gör när de investerar i världens dyraste fotbollsfullblod. Det är helt rimligt att vara upprörd över den soft power som Qatar använder sig av för att mjuka upp belackarna inför fotbolls-VM nästa vinter (vinter!). Men att PSG skulle vara ett hittepå-projekt för att tvätta qatarisk image – och pengar – är en förbluffande slapp analys. Paris Saint-Germain har gjort sina 35 hundår i tabellens mitt, de har omfamnat en rivalitet med Marseille som går utöver det vanliga, och klubben har, trots alla anklagelser om plastighet, blingbling och snabba stålar, en supporterskara som vet hur man lever och dör för sitt lag, bokstavligt talat. Under början av 00-talet dog två män i sammandrabbningar utanför Parc des Princes, i första hand mellan ultrasgrupperna Auteuil och Boulogne, under en våldsvåg full av rasistiska motiv. Det här var på tiden då inträdet i de två rivaliserande betalades med testosteron, och PSG-presidenten Robin Leproux bestämde sig för att städa upp bland klubbens stökiga element innan han la upp hela paketet för försäljning. Efter qatariernas inträde i styrelserummet strax därpå började en lång maktkamp med ultrasgrupperna. Plötsligt svartlistades 2 500 individer helt utan enskild prövning, av allt att döma i strid med grundlagen, och förbjöds inträde på Parc des Princes. Kriget mellan klubben och dess mest dedikerade supportrar har pågått sedan dess, med mindre delsegrar för ultrasgrupperna - huliganerna om ni så vill – de senaste åren. Efter ett bortamöte med Saint-Etienne på en kokande stadion för några år sedan ska PSG:s spelare ha uppvaktat president el-Khalaïfi och förklarat att de ville ha sitt gamla läktargung tillbaka. Sagt och gjort. Boulogne Boys fick komma tillbaka på hårda villkor, spelarna fick sina läktarramsor igen.

För kidsen finns inget plastigt eller oäkta

Det finns hundra skäl att älska Paris, men det gäller inte nödvändigtvis fotbollsklubben. Och i brist på att bli älskad kan man ju alltid bli hatad. Inför kvällens match förbjöd Marseilles borgmästare PSG-tröjor i staden. Som att säga till en tjej att hon inte ska bära kjol för då är det hennes eget fel, muttrade min närmaste Paris-supporter. Två dagar senare revs det kontroversiella beslutet upp. Men det är ändå ett hett tips att lämna Qatar-tröjan hemma om man råkar befinna sig där. I veckan, just efter PSG:s finalavancemang, befann jag mig i Marseille och blev vittne till en trivsam konversation mellan ett par män som jämförde hur många PSG-supportrar de spöat upp efter semifinalen mot Leipzig. En av dem hade för övrigt lagt ut allt på Facebook. « Bra material » om man ska tro en av de andra.

Det finns ingen klubb som fransmännen i gemen unnar en europatitel mindre än PSG, framför allt inte i Marseille. Men det finns också en tendens hos anhängare av mindre klubbar att hålla en tumme för den franska top-doggen i kväll, liksom flera parisare i min närmsta krets skrek sig hesa för att Lyon skulle gå långt i turneringen. Det är resterna av vad fransmännen själva kallar en « liten fotbollskultur », där framgångarna historiskt alltid kommit från bonnaklubbar som Reims, Saint-Etienne och, marginellt glamourösare, Lyon och Monaco. Samt Marseille, som tog Frankrikes hittills enda Champions League-titel 1993. Detta är en fotbollsnation där man faktiskt oftast håller på grannen till slut. Eftersom man inte har råd att tappa kvalplatser i Europa – och för att man trots allt håller franskheten högst i det minfält av fotbollsmindrevärdeskomplex som kommer av en geografisk placering mitt emellan Italien, Tyskland och Spanien. Ikväll kan PSG få de historiska styrkeförhållandena att kränga en aning.

Det finns många frågor att fortsätta ställa institutionen PSG de närmsta veckorna och åren : Hur är det med de mänskliga rättigheterna i Qatar? Hur ser ni på värdet av att följa Financial fair play-reglerna? 

Men för kidsen i Mbappé-tröja som sitter framför en skärm i någon av Paris oändliga förorter och biter på naglarna i kväll finns inget plastigt, skrytigt eller oäkta i relationen till klubben. Det här är på riktigt. Det är första gången på över tjugo år som Paris Saint-Germain kan sätta fransk klubbfotboll på europakartan. Det kan bli tidernas femtioårsfest i Paris, dubbelt så glammigt som när Neymar fyllde 25 och bjöd hela Europas jetset till stan. Det är alldeles oavsett början på en ny tideräkning i Paris.

Vägen dit har varit både kort och väldigt lång.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Sportbladet – Allsvenskan

Prenumerera på vårt nyhetsbrev om Allsvenskan – krönikor, reportage, intervjuer, granskningar och rankningar.